Emil Isberg

För ett par veckor sedan läste jag en bloggpost om att man inte skulle vara anonym när man kommenterade eftersom det betydde att man inte ställde sig bakom sina åsikter. Det är en rätt intressant frågeställning som jag dock inte är överens med.

För mig är det självklart att namn inte har med åsikten att göra. Det är bara en etikett eller en referens-möjlighet och behöver inte innebära att man står bakom det man säger mer än om man inte använder namn. Spelar det någon faktiskt roll om jag kallar mig för Emil Isberg eller använder någon pseudonym?

Frågan är också vad anonym innebär. Om man alltid använder samma pseudonym eller ”Internet handle” är det ju knappast att vara anonym, men var går gränsen? Om man alltid använder ordet Anonymous som handle, men använder en riktig e-postadress, är det då att vara anonym? Hur är det om man gör tvärt om och lämnar ett namn som handle, men använder en falsk e-postadress? Kan man på något lätt sätt avgöra om någon försöker vara anonym?

Reprissalier och hot är vanligt förekommande om man kritiserar exempelvis Scientologi-rörelsen. Det har gjort att fler behöver skydda sin identitet för att undvika att bli trackasserade. Det finns också de som förlorat jobbet för att de påtalat brister eller rena lagbrott inom företag när de inte lyckats vara anonyma.

Katja Janford, som inspirerade till det här inlägget, tycker att om man är anonym så har åsikten i sig inget värde. Oavsett om åsikten är välformulerad, saklig eller uttrycker uppskattning så om den är anonym så har den inget värde. Som Katja skriver det ”Jag kan inte respektera en åsikt i ett namn av att vara anonym. För om man är anonym tycker man då det på riktigt?”.

Jag skrev en längre kommentar på Katjas blogg-post, men trots att det var i mitt eget namn verkar kommentaren försvunnit därifrån.

Bara för att du kallar dig för Katja vet jag inte vem du är. Bara för att någon skriver i min blogg som Johanna Julén behöver det inte vara någon jag känner. Namnet är bara ett fack att placera personen i, ett handtag vi kan fästa åsikterna vid. Det är en inbyggd rädsla vi har för det som inte går att lägga i fack som gör att vi inte tycker om namnlösa åsikter. Det har dock inget att göra med att inte stå för sina åsikter om man väljer att dela med sig av sitt namn eller ej.

Vissa personer, främst personer under myndighetsutövning, är fråntagna rätten att undvika att presentera sig. Alla andra har alltid en möjlighet att låta bli att säga sitt namn.
Oavsett om det är i en blogg, på bussen eller på en fest.

Man är aldrig helt anonym på Internet. Precis som man på en fest eller i bussen alltid har en röst och ett ansikte att binda åsikten till har man på Internet en IP-adress. Man kan visserligen skydda ansikten, förställa rösten och se till att gå via en proxy-server, men spår finns fortfarande kvar.

Man kan kalla det för att vara respektlöst att inte säga sitt namn, men att bemöta det genom att ignorera åsikten och det sagda är värre ändå eftersom man då säger att det sagda aldrig har funnits, att det sagda inte är värd att föras fram.

Den blogg du kommenterar på vet inte alltid vem du är när du skriver Katja. Det enda bloggaren har är ett referens till dig som du är den enda som vet om. Ett handtag. Vad skiljer det från att kommentera utan ett namn?

Jag kommenterar med för och efternamn, en kombination som vid sökning på Internet får fram mig och nästan bara mig. I skattemyndighetens register kommer flera upp, men det är tillräckligt få för att man ska kunna solla ut vem jag är. Att jag har ett relativt ovanligt namn har också inneburit att jag privat har fått samtal som egentligen skulle gått till företaget jag jobbat på. Om jag å andra sidan söker Katja får jag väldigt många träffar, både med Google och hos Skattemyndigheten, och det är för stort underlag för att jag inom rimlig tid ska kunna binda till någon enskild person. Lägger jag till efternamnet Janford får jag ett mycket mindre resultat och jag kan nog rätt snabbt utesluta Daytona och få fram vem du är. Om jag skulle söka efter någon som heter Anders Andersson eller något annat vanligt namn skulle vara klart mycket jobbigare att veta vem det är.

Namnet säger inte vem du är och har ingenting att göra med om man står för åsikten eller ej.

Emma skriver om hur kulturellt betingat det är att kunna vara anonym och påtalar att det var först när hon började resa som hon insåg att andra kunde anse det konstigt att alltid behöva redovisa vem man är i olika vardagssituationer. Att det kunde användas för åsiktsregistrering.

På Emmas inlägg kan man också hitta en kommentar från Kalle:

Debatten om anonymitet är historielös. De flesta känner säkert till att det under 17- och 1800-talen var väldigt vanligt att böcker skrevs under pseudonymer. Hade Max Stirner varit tvungen att skriva under sitt riktiga namn så hade inte hans verk sett dagens ljus. Vad många inte känner till är att det även i dagspressen, ända fram till början av 1900-talet, var vanligt att långa debatter fördes av kombattanter som var anonyma för läsarna — inläggen skiljdes från varandra genom signaturer. Detta sågs som en del av upplysningen, av främst två skäl: 1. Man skulle kunna uttrycka ovanliga, inopportuna eller extrema åsikter utan att riskera att få sparken, att bli utesluten ur sällskap och klubbar, eller få kyrkan på sig, etc. — eller, än värre — riskera att bli åtalad. 2. Det var argumenten, inte personen bakom, som skulle vara relevanta.
Att avslöja namnet bakom ett nom de plume sågs som någonting väldigt allvarligt, och bemöttes ofta med diverse repressalier. Och, som i fallet med Walter Naeslund sist, så fanns en förtroendefråga — förläggare och redaktörer visste vilka i regel vilka som stod bakom inläggen.

Idén att man ska “stå” för sina åsikter, att ärlighet och icke-anonymitet skulle vara sammankopplade, är en ganska ny idé. En idé som främst framförs i upprörda ordalag av personer som Jonas Gardell (vilken ju antagligen skräms till vettet av tanken på att vara anonym), och allehanda gammelmediakrönikörer utan historisk bildning.

Det fanns, och finns, tusentals individuella skäl till att man vill vara anonym i en debatt — och att använda kontrahentens anonymitet som ett svepskäl för att slippa gå i svaromål är fegt och obildat. Antingen är kommentaren relevant eller inte — huruvuda kommentatorn framträder med namn och adress eller inte är inte relevant, om det inte handlar om hot eller trakasserier för vilka det finns lämpliga lagrum.

Oavsett vad det finns för anledning till att vara anonym ska inte det spela någon roll i om man avgör att kommentaren är relevant eller inte.

Det som för mig gör ämnet mycket roligare är att jag för många år sedan skrev en kort berättelse som gick ut på att man inte skulle använda namn, för vad var namn annat än en etikett att sätta på lådan som man fördomsfullt placerar personen med. Namnet i sig har ingenting med vem man är eller varifrån man kommer. Namnet är bara ett namn.

Det som också gör det hela lite intressant är att Katja var för mig en anonym person, men inlägget har gjort att hon inte längre tillhör den anonyma massan för mig. Genom inlägget, trots att jag inte är överens med henne, skapades en bild av Katja och hon blev därför något mer än bara sitt namn. Jag hoppas på fler intressanta inlägg från henne.

Kontrollsamhället innebär att man aldrig kan vara anonym. Det innebär att man alltid blir övervakad och ens åsikter blir granskade, registrerade och bedömda.

Även om jag själv inte kommenterar anonymt kommer jag att alltid att arbeta för att alla ska ha möjlighet att vara anonym oavsett anledning. Det innebär att jag stödjer WikiLeaks, IPREDator och liknande tjänster.

Intressant?

Bloggar etiketter: erfarenhet, likabehandling, övervakning