«

»

Jan 04

Varg-jakt och rovdjurspolitik

Canis lupus

Foto: Staffan Widstrand / WWF

Vargjakt har i dagarna diskuterats rätt mycket i media. Det har varit både jaktiver och de som vill försvara vargen.
Men vad är det egentligen som gör debatten så infekterad?

För mig är det att det finns så många olika stories. Vargen är ett mytomspunnet farligt djur. Det finns hur många sagor och berättelser som helst som berättar om farliga vargen, bland annat Bamse, rödluvan och Vargen och De tre små grisarna.
Det man glömmer bort är att det är sagor. Vargen är varken lika lätt att lura som i seriernas värld eller något som är ett konstant hot.

Berättelser från verkligheten är exempelvis tätortsfamiljen som semestrar på en fäbod i vargtrakter och tycker det är farligt för barnen. Under debatten i riksdagen berättades också om en fåruppfödare som inte hade råd med fårstängsel åt sina får, ett fårstängsel som enligt Naturvårdsverket ska vara tillräckligt för att hindra varg om det kombineras med det elstängsel som fåruppfödaren redan använde. Det togs naturligtvis inte upp i riksdagsdebatten utan där fokuserades det enbart på de skador som vargen gjorde.

En hel del anser att det är många vargar när det är över 200 individer och att det är ett skäl till att skjuta av en del. Jag håller inte med.

Bakgrunden till jakten är en statlig utredning.

SOU 2007:89


Vargen har inte gynnsam bevarandestatus. Om kravet på invandring, och de svenska och norska förvaltningsmålen uppfylls, är vargen nära gränsen för gynnsam bevarandestatus.

Beträffande varg som inte har gynnsam bevarandestatus och järv som befinner sig på gränsen till gynnsam bevarandestatus, bör det
vara möjligt med en begränsad licensjakt i områden med mycket rovdjursskador, när de skadegörande individerna inte kan identifieras, under förutsättning att det inte finns någon annan lämplig lösning och Naturvårdsverket, eller länsstyrelsen när det föreligger centralt fastställda förvaltningsplaner, bedömer att jakten inte förvärrar arternas bevarandestatus eller förhindrar återställande av en gynnsam bevarandestatus.

Det jag också anser har missats i debatten är att den svenska vargstammen faktiskt egentligen är skandinavisk och att en del av de individer som regeringen har räknat har sitt revir i Norge. Det gör att utredningen påtalade att det krävs ett utvidgat samarbete.

SOU 2007:89


Ett närmare samarbete bör utvecklas med Norge. Det bör helst innefatta gemensam förvaltningsredovisning eller förvaltningsplaner på populationsnivå för de skandinaviska rovdjursstammarna.

Regeringen tog utredningen och förstorade en del risker som utredningen påtalat.

Proposition 2008/09:210


I fråga om jakt redovisar regeringen sin uppfattning att jakt efter björn och lo som huvudregel bör utformas som licensjakt, att jakten efter varg och järv bör vara i form av skyddsjakt, men att licensjakt också bör kunna ske samt att all jakt måste ske under noggrant kontrollerade förhållanden.

Så långt ser allt bra ut, särskilt formulering om att all jakt måste ske under noggrant kontrollerade förhållanden. Jag anser visserligen inte att det är särskilt kontrollerade förhållanden att skicka ut tolv tusen jägare efter 27 vargar, men det är kanske bara jag.

Proposition 2008/09:210


Från att vargen varit i det närmaste utrotad i Sverige har vargstammens tillväxt varit upp mot 15 procent per år. När riksdagen fattade beslut om det etappmålet för varg fanns det cirka 80 vargar i Sverige. I december 2008 bekräftade Naturvårdsverket att etappmålet på 20 föryngringar har nåtts. Naturvårdsverket konstaterade att det då fanns minst 200 vargar. Tillväxten har dock skett från en ytterst smal genetisk bas på några få individer. Den genetiska situationen för vargstammen är mycket proble-
matisk. Endast en varg har på senare tid vandrat in och etablerat sig utanför renskötselområdet. Den skandinaviska vargstammen uppvisar en varierande grad av inavelsdefekter och även om antalet vargar ökar så är vargstammen inte långsiktigt säkrad.

Enligt moderaten Bengt-Anders Johansson har det de senaste åren invandrat flera djur varav minst en förnyelse har skett. Det tyder på att vargen faktiskt var nära gränsen för att själv klara av sin genetiska situation.

Propositionen bordlades och Miljö- och jordbruksutskottet fick i uppgift att bearbeta ärendet som sedan behandlades i riksdagen den 21a oktober 2009.

2009/10:MJU8


Riksdagen sa också ja till en tillfällig begränsning av vargstammens tillväxttakt liksom till åtgärder för att stärka vargstammens genetiska status. Det kan göras i första hand genom att underlätta för naturligt invandrade vargar, i andra hand genom att högst 20 vargar som inte är påverkade av inavel införlivas i populationen de närmaste fem åren.

Tanken är god att tillföra nytt blod, men jag tror det är helt fel sätt när man har med revir-djur att göra.
Visserligen kan man säga att jakthundar har ett aggressivt sätt och vargen dödar hunden som sista utväg då hunden gör intrång på vargens revir, men vad säger att inte en främmande varg skulle uppfattas på något liknande sätt?

Jag är säker på att det går att introducera en eller flera främmande vargar men det måste i så fall ske med insikt om just den flocken som man vill utöka och inte genom att skjuta efter varje varg man ser och sedan hoppas på att de främmande vargarna accepteras.

Partierna vill gärna göra det till en valfråga.
Både Socialdemokraterna och Moderaterna agerar som om Socialdemokraterna redan har vunnit valet.
Tänk på det om ett halvår och Rösta lila 2010.

För mig är det självklart att vi måste arbeta för vargens fortlevnad.
Det pågår ett Upprop: Nej till licensjakt på varg! och det tycker jag att man ska skriva under. Mikael Karlsson ger förslag vad mer man kan göra.

Bloggar etiketter: , , ,

Om författaren

Emil Isberg

Permalänk till denna artikel: http://emil.isberg.eu/2010/01/varg-jakt-och-rovdjurspolitik/

5 kommentarer

4 pingar

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Anders

    Skulle du kunna ge en annan trovärdig källa till hur många jägare som var med i jakten.
    Svenska Rovdjursföreningen är partisk och deras mål är ju att presentera informationen så spektakulärt som möjligt för att få med sig så många som möjligt.
    Jag tror att siffrorna helt baseras på vilka som anmälde intresse för jakt till naturvårdsverket, vilket inte alls är samma sak som hur många som verkligen gick ut i skogen.
    Har för mig sett en rimligare siffra på ca 2000 i dalarna, vilket hade 1/3 av vargarna. Vilket i skulle ge en siffra runt 6000 jägare, vilket ju är betydligt mindre än exempelvis antalet älgjägare på hösten.
    Angående genetisk bättring, så var åtminstone ett revir avlyst från jakt, pga att den reviret innehöll genetiskt viktiga vargar.
    Inplantering kan fungera, eftersom ungdjur vandrar runt för att etablera ett nytt eller hitta ett annat redan idag.

    Bloggen börjar bra, men du kommer aldrig fram till varför debatten är så infekterad. Du kan börja med den nyligen publicerade rapporten från SLU om svenskars attityd till de stora rovdjuren. Där är det grovt så att ju längre från vargreviren, desto positivare till större stam och negativ till jakt. Ju närmare vargreviren, desto negativare till större stam och possitivare till jakt.

    Sedan när WWF och Rovdjursföreningen ignorerar den oro som finns bland boenden i vargens utbredningsområde, och kallar dem för dumma och okunniga samt hävdar att de skall flytta om de är rädda för vargen (en varg som har kommit inflyttad efter människorna). När en dialog med dem i utbredningsområdet blir en monolog, då ökar ju bara maktlösheten och frustrationen. Då är det klart att några få försöker ”lösa problemen” på egen hand.
    Dvs jag hävdar att ”vargkramarnas” ignorerande av upplevda problem och arroganta beteende mot de boende i vargområderna har hjälpt till att skapa ”varghatare”.

    Licensvargjakt kan vara vägen till att få större acceptans i dess utbredningsområdena, vilket är bara bra för vargstammen, rentav nödvändigt för dess överlevnad. Förutom nytt blod från öster. Samt att WWF, Rovdjursföreningen etc börjar jobba på att få tillbaka lite förtroende och inte bara aggera som fienden.

    1. Emil Isberg

      Jag har frågat respektive länsstyrelse om det faktiska antalet jägare, men de har inte svarat än.
      När det gäller genetik krävs i princip åtminstone ett blod-prov för att säkerställa att just den individen lider av genetisk sjukdom.
      Begränsad jakt kan vara det som behövs för att få större acceptans av varg i vargtrakter och på sikt förhoppningsvis minskad tjuvjakt, men jag tycker att det är spekulativt.

  2. Ylva

    Jaktkortsregistret som har hand om registreringarna uppgav före jakten att ca.12000 jägare anmält sig. Det innebär inte att alla gav sig ut på aktiv vargjakt, en del ville kunna skjuta om de råkade på en varg under jakttiden. Samtidigt är det så att bara jaktledaren behövde registrera sig! Dessa 12000 personer kunde alltså i teorin ha med sig en väldig massa jaktkompisar. Länsstyrelserna har inget sätt att veta hur många som varit ute på jakten, det fanns ingen sådan kontroll.
    @Anders, som boende mitt i skogen i vargrevir är jag fruktansvärt trött på att få höra om vår ”oro som ska tas på allvar”. Det är en förbannad myt att alla vargkramare är okunniga 08-or och att landsortsbor på något sätt lider av rodjuren. Detta är en jaktfråga, jägarintresset behöver lite mer alibi för att utrota en djurart,(ja 150 vargar är en nästintillutrotningssiffra) och försöker ta hela landsbygdsbefolkningen som gisslan. Visst, fler i rovdjurstrakter säger sig vara negativa men påverkan från jägarhåll är stark.
    @Emil, hela bilden av vargarna somlidande av diverse genetiska sjukdomar är falsk, något som måste till för att komma undan Eu.s förbud mot jakt.
    Stammen är starkt inavlad, ja, men det enda följ av detta som hitills kunnat påvisas är möjligen färre valpar hos de par som har en hög inavelsgrad. Naturligtvis är inaveln ändå allvarlig och gör våra vargar sårbara men inte på det sätt som Carlgren med darr på rösten uttalar. Tyvärr har jägarkåren fått den här öppningen till vargjakt från ett otaktiskt tjat från en enda person i Rovdjursföreningen. det är svårt det där med politik.
    Det behövs ”nya” vargar men att flytta in dem är inte så smart. man vet av erfarenhet från andra länder att de knappast stannar där man satt dem, de kan mycket väl vandra tillbaks upp i renbetesland och att lägga stora resurser på sådant ökar knappast acceptansen för rovdjurspolitiken. En seglivad myt är att vargarna är inplanterade, om man nu verkligen skulle börja ägna sig åt sådant får de som hävdar det vatten på sin kvarn och somligt folk skulle tycka att de var ”onaturliga”
    Rovdjursutredningen som du citerar är för övrigt gjord av Åke Pettersson, centerpartist, LRF-are och jägarförbundare och han har bara levererat vad Jägareförbundet och det starka jaktintresset bland politiker beställt.

  3. Dag

    Vargarna är bra för den växande skogen eftersom de håller undan skadegörare. Den växande skogen skapar resurser för framtida generationer och vad vi lämnar efter oss till våra barnbarn. Därför är jag för flera vargar. Speciellt i norra Sverige, där det nu knappast finns några och de som förirrar sig dit dödas illegalt eller i sk skyddsjakt. Jag accepterar också argumentet att vargen är ett naturligt inslag och därför bör ha en näravaro.
    Dock anser jag att ur bevarandestatussynpunkt den nuvarande stammen bör betraktas som acceptabel. Det är uppenbart att stammen är fertil och livskraftig och antalet är tillräckligt stort för att garantera långsiktig överlevnad, och tål att begränsas till 210. Antalet backas upp av den norska populationen och den nordliga värlspopulationen, vargen är inte hotad som art och den svenska populationen är inte en speciellt anpassad ras. Så det finns inte skäl att se den som en unik resurs.
    Den är starkt inavlad, indviderna är i genomsnitt mer släkt än helsyskon och detta är ett problem, som resulterar i reducerad fertilitet och vitalitet. Emellertid är stammen uppenbarligen tillräckligt vital och fertil, den teoretiska förväntan har inte tillfullo infriats. Och vad är egentligen den teoretiska förväntan? Skadan av inavel orsakas av ett begränsat antal gener och är inte lika över alla genom i en population. I avkomman till vissa besläktade individer så slår inaveln igenom i inavelsdepression, i andra inte. Det finns en stor variation. Det vargpar som givit upphov till de svenska populationen har haft gener som inte orsakat stor inavels depression, det bara är så. Detta är i viss mån en fråga om naturligt urval. Kanske ett annat vargpar också bidrog i början men dess avkomma försvann i konkurrensen eftersom den inte tålde inavel. I en inavlad population sker ett urval för individer som tål inavel, så inavelsdepressionen i den svenska vargpopulationen har säkert minskat de sista decennierna även om inaveln inte minskat. Att man kan kompensera inaveln genom att kraftigt öka numerären som hävdas av många funkar inte. Om en helsyskonfamilj är 50 eller 1000 har mycket liten betydelse för framtida inavel.
    Det ter sig önskvärt för mig också med nytt blod, även om jag inte ser det som så förtvivlat akut. Det naturliga sättet är att ha en sammanhängande vargpopulation mellan södra Sverige och finska gränsen så kommer östligt nytt blod in naturligt. Detta kommer nog att ske ändå förr eller senare.
    Inplantering är jag tveksam till och anser inte nödvändigt. Det är dyrt, det är tekniskt besvärligt att göra bra, det innebär ett stort ingrepp och ett övertagande av ansvaret, det blåser ytterligare under vargdebatten, och skall verkligen staten gå in och göra dessa sydvargar ännu vitalare, aktivare och ”farligare”. Och 20 djur är för lite att bryta inaveln hos 200 om man inte parar det med en mycket aktiv avlivningspolitik av bärarna av de etablerade generna.

    1. Emil Isberg

      Angående inavel håller jag med om att nytt blod vore välkommet, men jag anser att riskerna med inavel är väldigt överdriven. Det finns till och med forskare som anser att vargarna självreglerar sin inavel så att den påverkar mindre än vad teoretikerna hävdar.
      När det gäller antalet ingår den norska varg-population i det beräknade antalet eftersom de tillhör samma stam som den svenska. Det är därför man brukar kalla det för den skandinaviska vargen. Det finns inte några direkta kopplingar till övriga nordiska varg-populationer även om det har hänt att varg gått från finland till sverige och troligtvis också åt andra hållet.
      Jag håller med om att inplantering är kontroversiellt och att även flyttande av vargar kan vara ifrågasatt, men frågan är hur man annars kan öka spridningen och skapa kontakt med exempelvis den finska vargpopulationen.

  1. Licensjakt av varg, andra året lika fel « Emil Isberg

    […] anser dock att riksdagsbeslutet om licensjakt är felaktigt, fördomsfullt samt till stor del påverkad av en kraftfull lobbyorganisation som bland annat […]

  2. Vargens väg – SVTPlay « Emil Isberg

    […] blev tipsad om Värmlandsnytts inslag Vargens Väg som sammanfattar vägen till vinterns licensjakt jag har beskrivit […]

  3. Uppdaterad status i vargjakten. « Emil Isberg

    […] är vargen nära gränsen för gynnsam bevarandestatus” som jag belyste i min analys av hur regeringen kommit fram till rovdjurspolitiken. Det orsakar att EU:s miljökommissionär Janez Potocnik har valt att anmäla licensjakten som ett […]

  4. Miljöministern Lena Ek utmanar EU-kommissionen – Vill tillåta vargslakt kommande vinter « Emil Isberg

    […] misslyckande gällande vargjakts-frågan, särskilt när det gäller förståelsen av vad gynnsam bevarandestatus innebär. Enligt de undersökninga av vargkadavrerna som har gjorts finns inga sjukliga […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kan använda följande HTML etiketter och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Bear