Det är dagligen många som söker tips på hur man ska kunna tjäna de stora pengarna. Många googlar på fraser som tjäna pengar snabbt. Alla söker vi efter drömlivet, men många tror att det måste ske genom att utnyttja andra. Även om vi mår bättre av att samarbeta med andra känns det som det inte leder till rikedomarna precis. Men måste man verkligen trampa på andra människor för att nå framgång?

Om man ska skapa sig en förmögenhet ska man inte utnyttja andra människor. De flesta stora entreprenörer vet att de måste hjälpa andra människor för att hjälpa sig själv, man blir helt enkelt inte rik på egen hand. Här kommer några enkla tips på hur du blir rik utan att köra över alla andra.

Först och främst Följ ditt hjärta. De flesta som är miljonärer tillbringar sina liv med att göra något som skulle ge lika mycket glädje även om de inte tjänade massa pengar på det. Bill Gates, som byggde upp Microsoft, började med mjukvara på grund av det stora intresset för datorer han hade redan i tonåren. Genom att följa sin passion samt naturligtvis kunna marknadsföra sina idéer kan man nog säga att han har lyckats rätt bra. Bill & Melinda Gates stiftelsen ger årligen flera miljoner till organisationer och personer. Om man frågar världens rikaste människor kommer de nog att säga att de tjänar pengar för att de gillar spelet och gör det inte för pengarna.

Det viktigaste är dock Att se skillnad på tillgångar och skulder. Tillgångar genererar pengar medan skulder kostar pengar. Det är lätt att köpa på sig när man vill ha något, även om man inte direkt behöver det. Istället för att köpa en sportbil (som är en skuld) ska du låta pengarna arbeta för dig, till exempel genom att investera pengarna i ett företag, så har du skapat en tillgång som kan betala för bilen. Sedan har du kvar bilen plus tillgången som kommer att fortsätta generera pengar.

En bra grund är att Börja spara tidigt. Det är visserligen så att det finns få bra sparanden idag, men ändå är det bättre att börja spara pengar runt tjugoårsåldern än att vänta bara fem år innan man lägger upp en sparplan. Sätt upp kortsiktiga mål för sparandet tidigt och försök att spara regelbundet för att nå målen. Lägg undan motsvarande en McDonalds-måltid i veckan så har du snart en grund att gå vidare från.

För enkelhets skull Keep it Simple. Gör mindre delmål som är enkla att fullfölja och se till att göra det bra. Delmål som kan göras på en dag blir oftare det. Fokusera också på att göra det du förutsatt dig att göra så bra som som möjligt. Ju mer engagemang du lägger ner ju mer värt blir det. Så gör det enkelt och gör det bra.

Och till sist planera långsiktigt. Fråga dig själv vart du vill, och ta reda på hur du kommer dit. Vilken sorts utbildning och kommunikationsegenskaper behöver du för att bli miljonär? Vilka kontakter behöver du, och var kan du få råd och idéer? Sök dig till kreativa miljöer där du utvecklas. Medan du koncentrerar på att utveckla färdigheterna du behöver kanske du kan tjäna ihop flera miljoner, men den personliga utvecklingen kommer att vara mer värd än pengarna.

Bloggar etiketter: tips

Relaterade inlägg:

1. Ledarskap – någon annan och kritik ...
2. SMTP, SUBMIT och förvirring ...
3. Rikstrafikens förslag om Gotlands landsväg ...

Ibland kommer en del frågor som inte riktigt passar in i de vanliga support-frågorna och då är det tur att jag har en rätt bred lösningsvana för konstiga ärenden.

Jag nåddes av en fråga: ”Jag har en idé för en möjligtvis väldigt kontroversiell tecknad serie i blog-format (i stil med www.xkcd.com) och undrar hur jag kan göra för att minimera chanserna att folk utan humor kontaktar mig med hot?”

Den viktigaste frågan är naturligtvis att göra en riskanalys. Vad är det för hot som man behöver vara rädd för? Är det myndigheter är det generellt omöjligt att permanent skydda sig. Visst kan man försvåra utredningar genom att lägga tjänster i utlandet (åtminstone så länge som polisen inte får bättre resurser), men jag anser att man istället bör använda tryckfrihetsförordningens skydd och istället skaffa utgivningsbevis som en riktig tidning. Kommer hot från annat håll kan man dock göra en hel del och det är det jag ska svara på nedan.

”Första steget skulle vara att ha en domänadress utan koppling till ägaren, förmodar jag.”

Det går aldrig att registrera en domän helt utan koppling (det är svårt att vara riktigt anonym), men man kan försvåra informationsinhämtning rätt enkelt. Om man registrerar en EU-, NU- eller SE-domän som privatperson är kontaktuppgifterna (namn, telefon och adress) skyddat och enbart registraren samt topp-domänhanteraren vet vem ägaren är. Myndigheter kan få fram informationen med domstolsbeslut, men i annat fall är det sällan möjligt att få fram den. NU-domän fungerar förövrigt på samma sätt oavsett om det är företag, annan organisation eller privatperson. För de flesta borde ovanstående ge tillräckligt skydd.

Ett alternativ är att registrera domänen hos ett domänföretag som erbjuder motsvarande målvaktstjänster, exempelvis GoDaddy. Det innebär att företaget helt enkelt sätter sina uppgifter på domänen, men att du administerar det. Då är det enbart registraren som har dina uppgifter, men det gäller att man kan lita på registraren och man blir ofta fastlåst till just den registraren under lång tid. Plus att det kostar extra. Samt att myndigheter får fram uppgifterna ändå åtminstone för de större domänmålvaktstjänsterna (exempelvis specifierade GoDaddy).

Ett tredje sätt är att låta någon annan stå för domänen. Det vanligaste sättet, som dock är att anse som bedrägeri och alltså inget jag rekommenderar, är att man letar upp namn+personnummer som man sätter på en beställning. Eftersom många domänbeställningstjänster betalas med kort brukar det ta en stund (ungefär 1 år) innan sådant uppdagas och då är brottslingarna oftast klara. Polisen har sällan några stora svårigheter att följa de spår som lämnas. Notera att man inte kan göra sådant hos de större webbhotellen eftersom de redan känner till att sådant förekommer (och har lagt spärrar mot det). Mindre kända/nogräknade företag kan det dock gå att göra hos fortfarande. Det går naturligtvis att erbjuda någon att stå som målvakt för domänen. Skriv ett formellt avtal med personen. Är det hot från media eller privatpersoner är det bara för den personen att hantera det på bästa sätt, men i rätten kan avtalet hjälpa för ta bort annat än medhjälps-åtal. Det ger möjlighet för dig att förbereda dig på åtal åtminstone. Det finns också jurister som är experter på att tillhandahålla målvaktstjänster och det är inte på något sätt brottsligt, även om man kan få den uppfattningen. Dock är det knappast gratis.

Sista delen, och den viktigaste, är själva webbplatsen dit http-adressen ska peka på. Visserligen kan man dela upp även den nivån på olika delar (en för själva hemsidan, en annan för blogg, en tredje för själva serie-bilderna, och så vidare) men principerna är samma för alla, så det är snarare en prioriteringsfråga samt naturligtvis hur mycket tid man har att hantera och sätta upp det hela. Då jag förordar KISS-principer tycker jag att det är enklare att använda färdiga lösningar så långt det går.

Så webbhostingen alltså. Det kan tyckas att det är bäst att använda en mindre leverantör som skyddar sina kunder, exempelvis PRQ, men det innebär också att man i vissa kretsar får ögonen på sig snabbare och det är knappast heller särskilt billigt. För en enklare hemsida/blogg skulle jag snarare rekommendera lågpris-webbhotellen, som visserligen inte skyddar för nedtid eller liknande men som innebär att man kan vara kund hos flera webbhotell för nästan inga pengar alls. I USA finns det en drös med webbhotell som erbjuder gigantisk webbplats med dygnet-runt-support för en bråkdel av vad svenska leverantörer kan erbjuda. Om man har en rimlig budget rekommenderar jag dock att man åtminstone primärt använder sig av en kvalitetsleverantör, exempelvis Loopia, Surftown, Binero eller en kombination av dem. För några extra kronor per månad får man en tjänst som inte stängs ner på grund av enskilda klagomål på innehåll.

Skulle jag göra en kontroversiell serie-strip-sida skulle jag se till att webbhotellen har stöd för wordpress, samt att det går att göra automatiska backuper och återställningar av backupper via cron eller liknande. Jag skulle använda en egen server som test-server och huvudserver, och se till att den ”trycker” uppdateringar till alla de olika webbhotellen automatiskt, och rapporterar eventuella fel. Det skulle dock kunna gå att en av webbhotellen är huvudsida och övriga webbplatser hämtar information därifrån.

Om man vill ha en enklare lösning rekommenderar jag att använda en traditionell HTML-sida. Naturligtvis saknas många av de funktioner som man förväntar sig på en modern hemsida, men överföringen till de olika webbhotellen kan man göra i samband med att sidan uppdateras. Eftersom man inte förlitar sig på något automatiskt system finns det heller inte något sådant system som kan misslyckas utan att man känner till det.

Om hemsidan av olika anledningar skulle gå ner kan man via DNS-tjänsten peka om adressen till en av de övriga webbhotellen och minimerar på så sätt nertiden. Tillsammans med övervakningstjänster som Pingdom, kan man rätt snabbt få reda på att huvudsidan går ner.

Det går att göra mer avancerat naturligtvis, exempelvis genom att skydda överföringarna (IP-adresseringarna)… men ofta är det onödigt och kostar mer än det ger skydd.

Sammanfattning:

• Registrera en domän (EU, SE, NU) som skyddar dina uppgifter.
• Använd dig av en separat DNS-tjänst. XNAME.org, ZoneEdit, EveryDNS är gratis.
• Använd dig av flera webbhotell och se till att primärt använda dig av Loopia, Binero eller/och Surftown.

Pingat på Intressant.

Bloggar etiketter: .SE, Binero, domänhandel, EU-rid, loopia, Nunames, PRQ, Surftown

Relaterade inlägg:

1. Revision – hur jag gör det ...
2. SMTP, SUBMIT och förvirring ...
3. Ledarskap – någon annan och kritik ...

Jag skrev ett inlägg om sökmotorsoptimering för några år sedan där jag bland annat föreslog användandet av Fangs och P3P.

Sökmotorer ser enbart en text-version av din hemsida och tar bort även JavaScript och kommentarer. Det fokuseras alltså på den texten som syns på sidan för att få en korrekt representation om vad besökaren kan tänkas vara intresserad för. Om man därför gör sidan bättre anpassad för användande av textläsare och andra verktyg som normalt används av de med synsvårigheter, exempelvis Braille-terminal som blinda kan använda, förbättrar man även möjligheten för sökmotorer att indexera sidan. Undvik helt att använda table för annat än just tabeller (listningar), istället bör CSS används. W3C har sammanställt en hel del riktlinjer om just användarvänlighet som de kallar för Web Accessibility Initiative (WAI).

Om du använder Firefox finns dessutom tillägget Fangs som försöker presentera sidan som en textläsare skulle se den.

Genom att använda Fangs får man också en uppfattning om vilka ändringar man behöver göra för att uppfylla Section 508 (en amerikansk lag om att man ska ta hänsyn till funktionshinder även på webbplatser). Att göra sidan lättare att indexeras för Google, MSN och andra sökmotorer är till stor del att också göra sidan enklare för besökare.

Tycker man besökare bara är jobbigt kan man istället läsa 7 tips för att inte rankas högre på sökmotorerna. Annars är en webbkurs bättre eller kanske att anlita en seokonsult.

Att använda sökmotorsoptimering som argumentationsteknik innebär att man bland annat använder ovanstående till att lyfta ens egna sida med argument för att den ska komma före konkurrentens sida. Exempelvis Sverigedemokraterna.de använder just sådana knep. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Enligt Zetterman, Solguru, Adam och Simon Nyström skriver bra om detta och jag kan alltså fokusera på själva argumentationstekniken.

När man har en aktivt uppdaterad blogg vänder man sökmotorsoptimering helt upp och ner eftersom sökmotorerna började med att indexera statiska sidor som inte förändrades under lång tid.

Normalt fokuserar sökmotorsoptimering på att sidan ska ha föränderligt och uppdaterat innehåll och det har företag normalt problem med eftersom de vill att sidan ska presentera produkter som kanske inte har så mycket uppdatering. Företagare behöver också fokusera på att arbeta och inte skriva dagbok. När man har en aktiv uppdaterad blogg får man det automagiskt, oavsett om man använder bloggen som en dagbok (fast utan hemlisar) eller som en uppdaterad berättelse. Det räcker med några minuters uppdatering per dag för att man ska få mycket större sökmotorsfokusering, ett företag kan exempelvis berätta om hur härligt det är att få prata med många kunder (specifiera gärna antalet) samt hur många produkter man har sålt för att göra att besökaren får mer inblick i företaget och på så sätt ökar intresset för företaget. Man kan också skriva om sådant som är relaterat till ens produkter eller branschen. Det gör också att kunderna snabbare får information om viktiga händelser och det man faktiskt vill uppmärksamma.

Bloggandet är att likna vid att använda både små lappar i klassrummet och att använda en megafon på stora torget. Bloggandet ger en bra kraft att användas just som argumentationsteknik på Internet.

Sökmotorerna försöker att uppdatera deras algoritmer för att lyfta de sidor som besökarna faktiskt vill läsa, och det gör de med hjälp av att försöka bedöma relevansen hos sidan genom att ta hänsyn till de sidor som länkar till sidan. Om man alltså länkar till relaterade sidor (oavsett om det är hos konkurrenter, kunder eller andra) får man starkare lyft än om man enbart försöker hålla allt för sig själv.

Intressant?

Relaterat är naturligtvis kommunikationen i textbaserade medier.

Bloggar etiketter: Emil Isberg, tips

Relaterade inlägg:

1. SMTP, SUBMIT och förvirring ...
2. Tjäna pengar, bli rik snabbt och bli miljonär ...
3. Mobila hem – tillsammans med kompakt leverne ...

Jag blev tipsad om Värmlandsnytts inslag Vargens Väg som sammanfattar vägen till vinterns licensjakt jag har beskrivit tidigare.

Bloggar etiketter: licensjakt, rovdjur, varg

Relaterade inlägg:

1. Vargjakt – diskussioner i mängder ...
2. Vargjakt – inga sjukdomar funna hittills ...
3. En mörk dag för vargstammen Det finns bara drygt 220 vargar i Sverige och naturligtvis...

”En revision innebär en oberoende granskning av en förenings årsredovisning, bokföring och förvaltning som leder till slutsatser som rapporteras i form av uttalanden. Granskningen ska vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver.”

”Genom granskningen skaffar sig revisorn tillräckliga och ändamålsenliga revisionsbevis för att kunna dra slutsatser för sin rapportering. Det sker genom att revisorn med en professionellt ifrågasättande attityd skaffar sig en egen uppfattning om de förhållanden som redovisas i årsredovisningen och bokföringen.”

Foto: Tage Olsin

Revisionens grundpelare

---

I vissa sammanhang talar man om att revisionens tre grundpelare är oberoende, tystnadsplikt och kompetens.

Oberoende är en förutsättning för tilltro till revisorns uttalande. Revisorn ska inte stå i beroendeställning till någon av intressenterna i en organisation som granskas eller själv ha väsentliga ekonomiska intressen som påverkas av utfallet av revisionen. Finns det tvivel på revisorns oberoende minskar värdet av revisionen.

Tystnadsplikt är ofta en förutsättning för att revisionen ska kunna genomföras. Revisorn ska beredas tillgång till all information som behövs för att kunna utföra granskningen. Känslig information får då inte yppas till utomstående. Finns tvivel på revisorns tystnad kommer inte all information att lämnas ut vilket även det minskar värdet av revisionen.

Kompetens krävs av revisorn för att kunna dra korrekta slutsatser av den tillgängliga informationen. Revisorn måste dels vara kunnig i regelverksfrågor som redovisningsregler och skattelagstiftning men även behärska verktyg för att kunna testa och analysera tillgänglig information.

Formellt har verksamhetsrevisorn kallats för lekmannarevisor eftersom man varken är utbildad, auktoriserad eller godkänd att vara revisor för ett större företag eller ekonomisk förening. Från och med 2009 får dock ekonomiska föreningar använda sig av en verksamhetsrevisor så länge som de inte uppfyller något av följande krav från Lag (1987:667) om ekonomiska föreningar.

• antalet anställda överstiger 50
• balansomslutningen överstiger 25 miljoner kronor
• nettoomsättningen överstiger 50 miljoner kronor

För mig är det inte ens i riskzonen eftersom jag enbart godtar förtroendeuppdrag för mindre föreningar varav de flesta är ideella och till stor del lever på bidrag.

Jag anser att för att bli en bra verksamhetsrevisor behöver man visserligen insikt i hur en bokföring görs och vilka lagar samt regler som gäller, men det är också viktigt att följa med i verksamheten och våga ifrågasätta beslut. Som verksamhetsrevisor får man ibland vara rådgivande, både till styrelsen och till enskilda och man måste då se till att formulera sig på ett professionellt sätt för även om man inte är ansvarig för styrelsens beslut är man fortfarande ansvarig för det man gör som revisor. God revisionssed innebär också att man ska agera opartiskt och inte prata med utomstående om det man har fått reda på under revisionen.

Jag brukar försöka följa verksamheten under hela året, och kan jag få löpande tillgång till styrelseprotokoll läser jag dem också löpande. När jag gör själva granskningen av årsbokslutet brukar jag också utgå från protokollen, för att se till att besluten stämmer överens med det som faktiskt har gjorts. Protokollen anser jag är det viktigaste dokumentet för att förstå styrelsens arbete under året och det hjälper. Utifrån det som står i protokollen går jag på den ekonomiska redovisningen och verifikat/kvitton för att se att beslut verkställs på ett rimligt sätt. Jag använder naturligtvis stadgar, lagar, regler samt årsmötets protokoll för att se till att beslut är rimliga.

Avslutningsvis går jag igenom verksamhetsplan, verksamhetsberättelse och ekonomisk berättelse för verksamhetsåret för att se att det som planerats har genomförts och att styrelsens beskrivning av årets verksamhet stämmer överens med det man själv läst i protokoll och redovisning.

De frågetecken som finns får styrelsen förklara, oavsett om det är saknade styrelseprotokoll eller verifikat. Går det inte att ge en rimlig förklaring till en fråga får man ta ställning till om det kan anses vara brottsligt förfarande, eller om det är något som styrelsen kan lära sig av. Utifrån granskningen avgör man om man ska rekommendera ansvarsfrihet eller ej.

Att inte rekommendera ansvarsfrihet innebär att man anser att en styrelseledamot (eller hela styrelsen) har gjort något brottsligt oavsett om det är redovisningen som är felaktig, om det är pengar som har försingrats eller om det är någon som har missbrukat föreningens förtroende. Det innebär också att man har underlag till en polisanmälan.

Följande är en enkel checklista för vad jag går igenom vid en revision.

• Lagen (särskilt föreningslag och bokföringslag), samt föreningens stadgar ska följas.
• Årsmötesbeslut följs och uppdrag har genomförts.
• Verksamhetsplan har följts (eller det finns rimliga skäl till undantag) och finns återberättad i verksamhetsberättelsen.
• Medlemsmatrikeln är uppdaterad och alla medlemmar har nåtts av kallelser.
• Verksamhetsberättelsen berättar om hur antalet medlemmar har förändrats under året.
• Är styrelseprotokollen lätta att följa, går det att se hur beslut tas, är alla styrelsemedlemmar aktiva osv.
• Stämmer ekonomi-utdrag, och handkassor, den ekonomiska redovisningen?
• Har styrelsen skött betalning av räkningar, särskilt viktiga sådana?
• Har verksamheten hanteras bra?

Revisionsberättelsen tar upp sådan kritik som föreningsstämman/årsmötet behöver känna till för att kunna ta beslut om ansvarsfrihet, men framförallt står det om man anser att bokföringen har gjorts på rätt sätt och redovisningen motsvarar verkligheten, samt om man rekommenderar ansvarsfrihet. Jag ser ibland till att ge styrelsen ett separat dokument som tar upp övrig kritik så att styrelsen kan rätta till det under nästkommande verksamhetsår.

Har jag möjligheten gör jag också gärna en halvårsrevision som innebär att jag granskar alla tillgängliga underlag och författar ett något mer kritiskt dokument åt styrelsen som de då har ett halvår på sig att rätta till.

Som verksamhetsrevisor är det bra att känna till att man inte är ansvarig för styrelsens redovisning eller berättelser, men man är ansvarig för sin granskning och de uttalande man gör som revisor oavsett om det är råd eller rekommendationer.

Beroende på hur stor föreningen är, hur lång historik föreningen har och hur stora krav som ställs på föreningen (från bidragsgivare och externa avtalspartners) påverkar det hur omfattande redovisning man gör. För en mindre kompisförening behöver man inte granska varje fikakvitto medan för en förening som omsätter någon miljon kronor per år behöver man granska både kontinuiteten i besluten och oväntade utgifter.

Intressant?

Bloggar etiketter: Emil Isberg, föreningsliv, tips

Relaterade inlägg:

1. Ledarskap – någon annan och kritik ...
2. SMTP, SUBMIT och förvirring ...
3. Tjäna pengar, bli rik snabbt och bli miljonär ...

Det börjar bli en vana att det är just Maloki som inspirerar till en blogg-post. Jag har visserligen funderat en hel del på ämnet, men det var trots allt Marie som aktualiserade delen om NågonAnnanProblemet. Jag får nästan se till att leta fram någon bra present till hennes födelsedag.

Det har diskuterats en hel del inom Piratpartiet om organisation samt kritik den senaste tiden. Bland annat har den beslutande och den verkställande delen skilts åt åtminstone teoretiskt, med den effekten att man kan få mer transparans och bättre effektivitet inom organisationen. Med andra ord blir Piratpartiet bara starkare och bättre för varje beslut som tas.

Kritik är alltid ett jobbigt område eftersom det är svårt att separera saklig kritik från känslomässig/personlig kritik. Kritik som uppfattas på fel sätt kan innebära att en vital person känner sig angripen och tappar sin nödvändiga motivation. Jag har sett det hända i flera av de ideella organisationer och det kommer alltid att finnas en risk för det oavsett hur välmenande kritiken är och hur väl det formuleras.

Själva ordet kritik är negativt laddad och kan få vissa personer att dra öronen åt sig. Det är till viss del synd eftersom informationen i sig inte behöver vara kritisk oavsett hur klumpigt det framförs. Avsikten är ofta att påpeka något man anser kunde gjorts på ett annat sätt eller för att förutse en konsekvens som man missat att räknat med. När någon då tar informationen som ett personligt angrepp blir det ofta fokus på hur kritiken framförts istället för att arbeta med problemet i sig.

När ingenting händer efter att man påtalat ett problem måste man komplettera informationen med bättre underlag och exempel som påvisar problemet. Att börja skrika hjälper normalt inte eftersom det är troligare att mottagaren inte kunnat förstå informationen eller se problemet än att man missat kritiken. Det är dock lätt att börja kritisera själva informationsuppsamlingen, och då blir fokus återigen på hanteringen istället för på problemet.

Det är också mycket lätt att vara efterklok och påtala hur man skulle gjort egentligen. Det är mycket svårare att faktiskt göra om och göra rätt. Det är dock viktigt att förstå skillnaden mellan att kritisera andras val och att föreslå ändringar till nästa gång. Har man själv varit med och låtit bli att påtala ett problem innan det uppkom har man ett delansvar till att problemet uppkom och en skyldighet att hjälpa till med lösningen.

NågonAnnanProblemet är min benämning på när man beslutar något utan att sätta någon som ansvarig för dess verkställande. Det kan också kallas för NågonAnnansProblem eller NAP.Ett exempel kan vara att man i en grupp är överens om att något måste göras, men alla anser att just de inte behöver göra det eftersom någon annan i gruppen kommer att göra det. Det brukar resultera i att inget blir gjort och orsaka stora diskussioner i gruppen om vems ansvaret egentligen var.

”Det var en gång fyra personer som hette Många, Någon, Någon Annan och Ingen. Det fanns ett viktigt jobb som skulle göras, och Många skulle ta tag i detta. Någon Annan skulle kunna ha gjort det men Ingen gjorde det. Någon blev förbannad för det var ju faktiskt Mångas jobb. Många tyckte nu att Någon Annan skulle ha gjort något åt det, men Ingen förstod att Många faktiskt borde ha gjort det. Det slutade med att Många skyllde på Någon Annan när i själva verket Ingen kunde skylla på Någon.”

När det gäller kritik är ofta NågonAnnanProblemet närvarande. Man påtalar ett problem, men man orkar inte själv vara med om lösningen. Även om kritik är en förutsättning för lösningen så måste ofta någon verkställa ändringar oavsett om det är rutiner, system eller roller som ska ändras. För mig är skillnaden mellan kritik och konstruktiv kritik att man tänkt på vem som verkställer ändringen och att det finns tillräckligt med information för att den personen ska kunna genomföra det hela.

För att undvika att hamna med ett NågonAnnanProblem gäller det att se till att ansvaret delegeras specifikt istället för generellt. Istället för att en avdelning eller en grupp får i uppgift att lösa något, ser man till att en viss person får i uppgift att göra det som bestämts. Vad ska göras? Vem ska verkställa? När ska det vara klart?
Det gäller naturligtvis också att den som ska verkställa beslutet också accepterar det innan ansvaret är överlämnat.

Bloggar etiketter: Emil Isberg, föreningsliv, likabehandling

Relaterade inlägg:

1. Kommunikation – Härskarteknik och ledarskap ...
2. SMTP, SUBMIT och förvirring ...
3. Tjäna pengar, bli rik snabbt och bli miljonär ...

En hel del av föreläsningarna på tjejsnack rörde genus, genusforskning och genusrelaterade ämnen, och bland annat gjordes det en hänvisning till en XKCD-strip som jag anser är ett tecken på just användandet av härskartekniker.

Att hänvisa till något orelaterat är att förlöjliga

I november skrev Hanna Dönsberg en artikel om Positivt Ledarskap som jag varmt rekommenderar.

En av alla dessa teorier, som är väldigt konkret och därför lättförstådd, är teorin om härskar- och bekräftelseteknikerna. Det är enkla grepp som tål att tänkas på flera gånger om i alla dina möten med människor. Och även om du kanske inte är eller vill vara en ledare, kan det vara värt att känna igen teknikerna för att se dom hos andra, och därmed kunna bemöta dem på ett bättre sätt. En annan viktig sak att hålla i tankarna är att majoriteten av ledare inte använder härskartekniker med flit. De vet helt enkelt inte bättre. Dessutom kan en deltagare använda härskartekniker, även om det i många fall tas mycket hårdare om det kommer från en ledare. Detta av den enkla anledningen att själva maktkonstellationen leder till att medlemmen är i ”underläge” från start.

I mina analyser angående mitt eget ledarskap, försöker jag identifiera tillfällen då jag använder fel teknik i mitt bemötande. Reflekterar man ofta över sitt ledarskap har man en början till att jobba bort härskartendenser. Att stanna upp och reflektera och analysera är för övrigt guld värt i de flesta situationer!

Jag använder mig ibland medvetet av härskartekniker som försvar på andras användande av motsvarande argumentationstekniker. Det gör jag för att belysa användandet, samt för att utbilda om härskartekniker då sådana ofta används omedvetet särskilt bland företagsledare.

Härskartekniker handlar till stor del om att hävda sig själv, men effekten är det sker på bekostnad av omgivningen.

Nu förekommer ofta härskartekniker i samband med genusdiskussioner och det finns särskilda certifieringar och kurser att gå för att lära sig mer om hur man hanterar härskartekniker, särskilt om man är kvinna.
Jag ska samla mina erfarenheter om vad som är härskartekniker inom fem huvudgrupper som jag kallar Osynliggörande, Förlöjligande, Dubbelbestraffning, Påförande av skuld och skam och avslutningsvis Självförvållad härskarteknik.

Osynliggörande har med att undvika att se, uppfatta, ge uppmärksamhet och är en av de vanligaste sätten att omedvetet härska. Vanlig effekt är att den som utsätts känner sig begränsad, mindre värd och betydelselös.

• Att undvika att lägga märke till någon, oavsett om de ligger på gatan eller sitter bredvid en själv i en konferenslokal är att osynliggöra.
• Att i debatt undvika att lyfta en viss fråga från en viss person är att osynliggöra.
• Att inte hälsa på en person kan vara att osynliggöra.
• Att inte dela med sig för en annan person nödvändig kunskap kan vara att osynliggöra.
• Att ha informella möten där faktiska beslut tas kan vara att osynliggöra.
• Att låtsas lyssna men faktiskt undvika att ta till sig av det sagda kan vara att osynliggöra.
• Att bläddra i papper, avbryta eller föra en diskussion vid sidan om när någon pratar är att osynliggöra.
• Att inte ge creds för någons verk är att osynliggöra.
• Att kontinuerligt prata på utan att ge utrymme för andra att svara kan vara att osynliggöra.

Har du osynliggjort någon du har mött idag?
För att bemöta osynliggörande rekommenderas normalt att man ställer sig upp och tar plats men det är absolut inte lätt för de som inte kan (eller vågar) ta plats som då bara kan hoppas på att någon annan synliggör situationen.

Förlöjligande har med att attackera känslomässigt istället för sakligt och är ett mer medvetet manipulativt sätt att använda härskartekniker. Effekt är att man känner sig dum, utstött och utpekad.

• Att uttrycka att en åsikt eller någons känslouttryck är relaterat till personligheten och inte behövs ta hänsyn till är att förlöjliga.
• Att hänvisa till andras kunskap och åsikter som dumma, oinsatta eller odemokratiska är att förlöjliga.
• Att använda sig av förmynderi och att veta vad som är bäst för övriga är att förlöjliga.
• Att förstå och tolka en annan person kan vara att förlöjliga.
• Att lyfta fram någon som inte vill det kan vara att förlöjliga.
• När man håller stenhårt på byråkrati och formalia samt gruppens arbetsmetodik kan det vara att förlöjliga.
• Att hänvisa till andras kunskap och åsikter som dumma eller oinsatta är att förlöjliga.
• Att låta kritik falla tillbaka på den som kritiserar är att förlöjliga.
• Att straffa för att någon gör något utöver vad som väntas är att förlöjliga.
• Att referera till något helt orelaterat, exempelvis kön eller personens bakgrund, är att förlöjliga.
• Att orelaterat referera till personens kropp eller uttal är att förlöjliga.
• Att hänvisa till att ålder ger mer detaljkunskap är att förlöjliga.
• Att kalla någon för lilla gumman eller lilla pojken kan vara att förlöjliga.

Har du förlöjligat någon idag?
Förlöjligande bemöts helst genom att man ifrågasätter varför man bemöts med den ståndpunkten och att man förklarar hur man själv uppfattar det. Dock är det en risk att det leder till meta-diskussioner och cirkelargument.

Dubbelbestraffning handlar om att man straffas oavsett vilket alternativ som väljs och enligt feminismen är det väldigt vanligt förekommande mot just kvinnor, men förekommer även i andra situationer. Effekt är att man känner sig otillräcklig, splittrad och utstött.

• Att kalla en person som sätter familjelivet före politiken, jobbet eller hobbyn för oseriös kan vara dubbelbestraffning.
• Att kalla en person som väljer att fokusera på politiken, jobbet eller hobbyn före relationen för arbetsnarkoman eller något jämförbart kan vara dubbelbestraffning.
• Att kalla någon som inte gör som de flesta i gruppen gör för ensamvarg kan vara dubbelbestraffning.
• Att kalla någon som inte följer med ut på krogen för tråkig kan vara dubbelbestraffning.

Har du använt dig av dubbelbestraffning idag?
Bemötandet av dubbelbestraffning är att förklara ens val så tydligt som möjligt för att öka förståelsen för det val man gör.

Påförande av skuld och skam är precis som förlöjligande att attackera på ett känslomässigt plan men används också mycket mer subtilt. Effekten är inte särskild vanlig, men man kan känna sig utnyttjad och utan eget värde. Det kan eventuellt också mer sällan skapa ett beroende av den som härskar.

• Att ge en komplimang i syfte att få ett bättre förhandlingsläge kan vara påförande av skuld.
• Att ge en gåva i syfte att få någon att göra en tjänst åt en kan vara påförande av skuld.
• Att kalla någons åsikt för odemokratisk, amatörmässig eller liknande är påförande av skam.
• Att utnyttja ens svaga/starka ställning som argument, exempelvis att man är dyslektiker eller har asperger, kan vara påförande av skuld och skam.
• Att smäda någon är att påföra skuld och skam.
• Att bli irriterad av formuleringar eller dumma frågor är att påföra skuld och skam.
• Att kritisera någon för att de inte följer gängse formalia kan vara att påföra skuld och skam.
• Att hänvisa till att något visst beteende är ett härskarbeteende kan vara att påföra skuld och skam.

Har du använt dig av påförande av skuld och skam idag?
Att bemöta något som sker subtilt är mycket svårt, särskilt när det kan handla om beröm eller gåvor som ju uppfattas som något positivt. Att synligöra kan exempelvis orsaka att härskaren upplever sig utsatt för härskartekniker. Att separera gåvan från det som ska göra kan fungera bättre.

Självförvållad härskarteknik är när man förminskar sin eget utrymme och på så sätt låter andra härska. Effekten när det utnyttjas är ofta minskat självförtroende och ökad osäkerhet.

• Att be om ursäkt för att man pratar är artigt men också självförvållad härskarteknik.
• Att visa osäkerhet är ärligt men också självförvållad härskarteknik.

Har du förminskat dig själv i något sammanhang idag?
Notera att man aldrig ska se det som ens eget fel att man utsätts för härskartekniker.
Självförtroende är det enda som hjälper mot självförvållad härskarteknik och tyvärr är det också det som är svårast att ta till när det behövs. Stöd dig på vänner och bekanta och ta till dig av beröm. Ignorera jantelagen.

Mycket av det jag tagit upp kan anses vara inom flera områden, och används oftast i kombination med andra härskartekniker. Det är också till stor del upp till den som utsätts vad som faktiskt är härskarteknik.
Eftersom allt gällande härskartekniker är subtilt handlar det mycket om vad man själv uppfattar att andra gör samt naturligtvis en kritisk granskning av sig själv för att se vilka beteende man själv använder sig av medvetet eller omedvetet. Ett generellt sätt att undvika härskartekniker är att verkligen gå ut för att förstå och respektera de man debatterar med. Notera också att en hel del av härskartekniker har med kroppspråk att göra. Dock vill jag också säga att kännedom om samt även användandet av härskartekniker kan ge en taktisk fördel i bland annat debatter.

Härskartekniker har tagits upp av många och jag länkar några sidor jag har hittat.

• Berit Ås beskriver härskartekniker.
• Elaine beskriver 7 härskartekniker samt fula knep.
• Tolgfors anklagas för att använda sig av osynliggörande.
• Davids tankar sammanfattar härskartekniker.
• Magnus Ljungkvist beskriver om hur media använder sig av påförande av skuld samt förlöjligande.
• Scalott tar upp användandet av härskartekniker i piratdebatten.

Bloggar etiketter: Emil Isberg, likabehandling, manager

Relaterade inlägg:

1. Ledarskap – någon annan och kritik ...
2. SMTP, SUBMIT och förvirring ...
3. Tjäna pengar, bli rik snabbt och bli miljonär ...

Jag fick en fråga om epostsystem via en e-postlista. Svaret kan hjälpa flera att förstå vanlig epostproblematik.

Har ni något bra sätt att förklara hur SMTP fungerar så att man klart förstår skillnaden mellan avsändarförfalskning och open relay. Eller ett länktips där det förklaras svart på vitt.

Avsändarförfalskning = skriv en annans namn som avsändare på vykortet
I alla e-postklienter som jag har sett kan man ställa in en avsändaradress som inte stämmer överens med sin egen e-postadress. Det finns helt enkelt ingen avsändarverifikation i dagens e-postleveranssätt.

”open relay” är när en epostserver tar emot epost från okända avsändare till okända mottagare på domäner som den inte ska hantera (där IP-adressen inte är konfiguerad att få skicka sådan epost).

Testa exempelvis att ange bill.gates@microsoft.com som avsändare ”mail from” och karl-fredrik.johansson@example.org som mottagare ”rcpt to” från en ip-adress som INTE får relaya. Går meddelandet igenom är epostservern en ”open relay”.

Detta har skapat lite konflikter på jobbet där jag har blivit ombedd att åtgärda en mailserver för att den påstås vara open relay, bara för att personen kan skicka mail utan autentisering till en användare som servern hanterar mail för med falsk avsändaradress. Jag har försökt förklara att man kan skicka mail med falsk avsändaradress, men det verkar som om det bara är svart på vitt som kan reda ut detta.

Be att få svart på vitt varför den skulle vara ”open relay”. Använd de publika testerna för att visa hur det verkligen är.

Föresten är det någon som vet om det är någon skillnad i förfarandet att skicka mail mellan en SMTP-server och en vanlig mailklient. Det var någon som hade någon idé att man skulle aktivera autentiseringskrav för att skicka mail för mailklienter men inte för SMTP-servrar. För man vill ju att kunderna ska kunna skicka mail till oss utan att logga in först. Men detta låter som dumheter i mina öron.

SMTP (port 25) och SUBMIT (port 587) är samma protokoll men för två olika syften.
SMTP används för mailserver-mailserver-epostleverans och SUBMIT används för epostklient-mailserver-epostleverans.

Nu är man normalt så lat när man sätter upp systemen att man låter epostklienterna också prata på port 25, eftersom det oftast fungerar exakt likadant, men genom att separarera dem kan du göra optimeringar och omändringar för att epostklienterna får det bättre.

Exempelvis kan du lägga in att på port 587 måste man authenticera sig, medan på port 25 kan man inte autentisera sig. Det innebär att om en epostklient är konfigurerad att använda port 25 kan man enbart skicka meddelanden till er domän, men om man byter till 587 fungerar det som det ska.

Det som troligtvis är det egentliga problemet är att någon klagar på att de får skräppost eller liknande, alternativt att meddelanden från servern blockeras ”open relay” eller att någon blocklistas test har skapat ett automatsvar som gått till fel adress.

Så försök att ta reda på den egentliga orsaken till klagomålet och åtgärda det problemet istället.

Det är kanske så att du behöver börja använda greylistning, spamfiltrering eller något annat regelverk på port 25?

SPF är en bra sak(tm), men det ger egentligen inget större skydd idag. Om alla servrar verifierade SPF borde det helt lösa avsändardomänproblematiken, men det skapar också massor med andra problem exempelvis med e-postvidarebefordringar (SRS är ett förslag till lösning som dock kräver en genomgående ändring av hur mailservrar skickar vidare meddelanden).

Bloggar etiketter: Emil Isberg, smtp

Relaterade inlägg:

1. Ledarskap – någon annan och kritik ...
2. Tjäna pengar, bli rik snabbt och bli miljonär ...
3. Ungdomars rätt till att vara med i och teckna förening För mig är ungdomars föreningsrätt grundläggande för social utveckling. Att...

Loopia fick in en fråga för ett tag sedan gällande vad för utbildningar som krävs för att bli supporttekniker.

Det är faktiskt en svår fråga då vi inte anser att man idag kan läsa sig till att bli supporttekniker. Åtminstone inte om man ska bli bra och trivas i yrket. För vår del tycker vi att det är mycket viktigare med de personliga egenskaperna och det genuina intresset.

Vi har heller i dagsläget inte några formella krav när vi rekryterar supporttekniker.

När vi använder ordet supporttekniker menar vi de tekniskt kunniga personerna som jobbar i kundtjänst i syfte att hjälpa kunder med ärenden inom de ramar som företaget erbjuder support för.

Den tekniska kompetensen kan man naturligtvis läsa sig till (exempelvis webbdesign och olika programmeringsutbildningar kan passa) men om man haft webbdesign eller programmering som sidointresse eller hobby sedan flera år så är det bättre i våra ögon.

Som supporttekniker på ett webbhotell kommer man att med både e-post och telefon på bästa sätt försöka hjälpa kunden att bli nöjd. Även när företaget inte kan hjälpa kunden bör det framföras på ett sådant sätt att kunden förstår varför och fortfarande är nöjd med vår hantering. Det innebär att man behöver mycket social förmåga för att lyckas och trivas som supporttekniker. Viss utbildning inom beteendevetenskap kan alltså vara till hjälp tillsammans med andra utbildningar som är inriktade på sociala kontakter. Motsvarande praktisk erfarenhet att ha hjälpt familj och vänner med datorrelaterade problem brukar dock oftare vara att föredra.

Generellt är det dock intresset för att hjälpa kunden, samt intresset att lära sig mera, som vi letar efter hos supporttekniker.

Som supporttekniker har man en väldigt stressande roll bland annat på grund av att det är mycket högt tempo med tidvis mycket varierande ärenden från kunderna. Det gäller att inte bli uttråkad då flertalet ärenden liknar varandra samt även kunna hjälpa kunder som aktivt motarbetar ens möjligheter att hjälpa. Då olika kunder kan ha olika bakgrund och språkbruk är flexibilitet och anpassningsförmåga något som är mycket användbart.

Utbildning kan vara väldigt bra att ha som grund, men om man saknar intresse för att jobba inom ett område eller kan trivas att jobba med det spelar utbildningen mindre roll.

Hoppas att vi härmed inte avskräckt någon från att försöka utbilda sig till supporttekniker för framöver kommer det troligtvis krävas mer utbildade supporttekniker för att generellt kunna öka kraven utifrån på företags kundhantering.

Bloggar etiketter: Emil Isberg, loopia, rekrytering, support

Relaterade inlägg:

1. Tjäna pengar, bli rik snabbt och bli miljonär ...
2. SMTP, SUBMIT och förvirring ...
3. Ledarskap – någon annan och kritik ...

Collected from various resources to help me become a better manager.

1. Know your peoples capabilities and never ask them to do anything they are incapable of.
   

   Its OK to challenge them a little, but never give them more than they can chew. You will be confronted with this when senior management gives you tasks that your team are incapable of meeting. The easy thing to do is simply delegate the tasks and put your head in the sand, but this will lead to unhappy workers, the job won’t get done, you’ll discipline your workers for their failure and kill morale, and you’ll look like a failure to your superiors. The harder thing to do is tell your senior management upfront that you can’t do it. But that’s what gets you respect. If your senior management won’t listen to reason, tell your team frankly what the situation is, tell them you don’t expect them to be able to achieve the impossible, but that you’ve got to do your job, so can they do the best they can and let you make the excuses later.

2. Know what is going on.
   

   Your manager is going to ask you things like ”How long will this take” and you’re going to go and ask your people the same question to enable yourself to answer. Don’t make the mistake of giving people questions that they cannot answer and expecting them to do so. I don’t know how many times in the past I’ve had a dumb manager ask me how long this task will take, and refuse to accept ”I don’t have enough information to answer that and here is why” as an answer. Work with your people to get the real facts, and instead of presenting a number pulled out of your teams respective asses, present a break down of knowns, unknowns, mitigating factors, etc so that you’re not promising something you don’t know if you can deliver.

3. Manage your planning.
   

   You don’t want to micromanage, but you do need to juggle a whole bunch of different peoples estimates and manage to coordinate peoples working together. Typically managers will either make the initial plan then let things go and remain in the dark, or they will have way too many meetings to ensure that they are up to speed. If you have too many meetings, only the few will have something to add, and it will be irrelevant to most present, with the result that everyones time is wasted and people percieve meetings as a waste of time. Not a good perception to engender in them. Instead, help each person involved understand what the red flags are that you need to be notified of and make them feel safe and welcome bringing them to you. That way you don’t need to micromanage but you will always know what is going on and will know where to reallocate resources before its too late.

I’m sure I can think of more things than this, but I’d say these are the most important points.

Oh, and I don’t have any formal management training whatsoever, so I don’t know how this holds up with conventional wisdom. I just know it seems to have worked for me.

BTW: Don’t read those books on Making Friends and Influencing People. You’re not there to make friends, you’re there to make shit happen. Try looking for How To Make Enemies And Infuriate People instead. Much more useful.

I certainly agree with this. I was in charge of a group (about 5) of developers on a project.

Some of them were simply not capable of performing ‘higher level’ tasks, so those are the ones you honestly cannot push – and they don’t want to be pushed. They are good at mundane tasks, and enjoy those tasks. Give the higher risk – higher reward tasks to those that want to do it.

As far as ‘knowing what is going on’ with each person and ‘manage your planning’, I found it beneficial and useful to have a meeting with each person individually. This allowed me to help them work through any problems they were having, as well as get an idea of the progress they were making. If there was something that affected the entire group, then I called a ‘real’ meeting. But, otherwise, the one-on-one meetings worked out better for me. (Yes, unless of course they are pair programming – but you get the idea).

Ideally, as a manager, one of your main tasks is to remove obstacles to progress for those working underneath you. Sometimes that means re-arranging furniture. Sometimes it means talking extensively to the customer. It rarely means working 18 hours a day to correct one of your workers poor results. As it has been said elsewhere, your overall picture is to make sure the job/project gets done. Late night heroics usually don’t get the job done – but a manager that can tell when a task is falling behind and can at least do something to change it has a much better chance of getting it done.

BTW, I also have no formal management training – but I have worked for really stupid people, and really smart people. Choose what works, discard the rest.

I agree here, but there has to be a level of authority. Note: I work at a large, soulless corp with lot’s of politics, but here’s what I’ve noticed/would recommend:

• You are NO LONGER a peer. Do not act as such, it will undermine your ability to manage
• Protect your people. I try to take the PM view I learned at IBM. I try to shield them from BS so they can focus. _I_ am the ”bad cop” to outsiders who are out of line. I NEVER ask my folks to take that role.
• Listen to your folks, discipline is ALWAYS a secondary (or later) tactic for addressing issues. I have listened to a lot of screaming from my team. If they’re pissed, they barge in my office and let loose. They’re not disrespectful, they’re frustrated, angry, and want someone to listen and help. After they’re done, we figure something out. I’d rather they yell in my office than at some jackass outside the group.
• Honesty. Whether it’s reviews, promotions, good, bad, whatever – be honest. Even if it’s – I can’t say right now.
• Your tech skills will be gone soon. You’ll have exposure, but at a high level. I finally had to give up on the hands-on tech stuff. It’s not easy, but it’s the way it is.
• Have a spine with upper mgmt. This doesn’t mean shoot your mouth off, but be ready and able to say ”no” in a firm but calm manner and help them ”make better decisions” when appropriate. Holding my ground and remaining calm has helped me a LOT. You will be granted precieved authority beyond your title which can make life easier.
• Look long term and don’t get shaken my short term events. Your team will react in a similar manner to your reaction to news (merger, layoffs, uppermgmt change, etc).
• ALWAYS remember – Karma is easier lost than gained.
• Listen to older SUCCESSFUL managers who offer advice

That being said, I’m not totally certian I like this role, but I’m getting used to it.

Honestly the best managers are those that SERVE their employees. and that truthfully is your job.

you are not to reign over them, you are to serve them so that they can be more productive and in return generate more money for the company.

managers that rule with an iron fist and micromanage are those that DO NOT know how to be a manager.

Step 1 – if your employees are having trouble meeting their goals, it is your fault as a manager.

Step 2 – you employees are the experts of what they do, not you. Do you listen to them on how their job can be improved?

Managers NEVER know the best way to do something they hired a specalist for. you only hinder their job by butting your nose in, steering is acceptable as well as getting updates, telling them exactly what to do is highly unacceptable in all cases except for fresh recruits.

Oh, NONE of this can be learned in a classroom. Leaders are born not made.

Bloggar etiketter: manager

Relaterade inlägg:

1. Torbjörn Wester kommenterar på propositionerna Torbjörn Wester har på sin blogg kommenterat om Piratpartiets styrelses...