Jag kommer strax att bege mig till Stockholm Pride för att leta mig genom alla dagens programpunkter. Förhoppningsvis träffar jag också på de vänner som finns utspridda över hela området, de som står i bås, de som debatterar och kanske också några som är besökare.

Jag ska absolut försöka lyssna på Amanda Brihed som har beklagat sig över Kissies uthängande av en transperson. Liberala Ungdomsförbundet och Liberati bjuder in till framtidsseminarium idag kl 13:00 i Klarabion, Kulturhuset (Pridehuset).

Jag anser att Pride är viktig för HBT-rörelsen och för samhället, särskilt om man pratar om allmänhetens uppfattning om HBT. Jag som minns hur HBT-rörelsen såg ut för 20 år sedan ser klara likheter mellan HBT-rörelsen och hur Internet har utvecklats. För mig är det självklart att Internet bidrar till att hjälpa individens utveckling. Begränsningar och blockeringar på Internet kommer alltså garanterat påverka hur instängd individen känner sig, och hur mycket man vågar vara sig själv i sin umgängeskrets. ”På nätet får vi vara de fantastiska människor vi alltid varit, men aldrig tidigare fått tillfälle att visa upp.” – Anna Troberg

Piratpartiet vill att alla ska ha möjlighet att finna sig själv och andra med hjälp av nätet, utan rädslan för att det man gör registreras och lagras. Alla, oavsett kön, sexualitet, hudfärg, ursprung, handikapp, ålder eller politisk åsikt, har rätt att kommunicera och söka information fritt och utan insyn.

Internet måste räddas och Piratpartiet står redo på barrikaderna.

Läs också: Piratemom – Anna Troberg på väg till Riksdagen med Piratpartiet

Intressant?

Bloggar etiketter: Aftonbladet, Amanda Brihed, Anna Troberg, festival, HBT, integritet, likabehandling, övervakning, tips, val2010

Efter min bloggpost om blodgivningen jag gjorde häromdagen fick jag prata med en mer insatt person på Blodgivningscentralen och jag har även fått en kommentar från Socialstyrelsen.

Blodgivningscentralen informerade om att det i princip bara var tre länder som i EU levererade läkemedel baserade på blodplasma, nämligen Österrike, Italien och Sverige. Det kan finnas mindre verksamhet även i andra länder. Dessa länder är alltså de som lagt grunden till de bestämmelser som gäller för läkemedel baserat på blodplasma.

Vi, jag och personen från Blodgivningscentralen, diskuterade en längre tid huruvida om MSM var en läggning eller ej. Blodcentralen hävdade att homosexualitet är en läggning, men de begränsade ju inte för lesbiska kvinnor utan enbart för de män som har haft sex med män (MSM) som de hävdar är ett beteende. Jag informerade om att män som hade analsex med en kvinna borde räknas till att ha samma sexuella riskbeteende som MSM, och det höll åtminstone blodgivningscentralen med om. MSM är inte en sexuell läggning, enligt blodcentralen.

Blodgivningscentralen tyckte också, och det håller jag med om, att det är upp till varje person som ger blod att vid varje tillfälle själva tänka efter om de gjort något som skulle kunna vara en risk för mottagaren av blodet. Där anser jag dock att reglerna är viktiga i att förtydliga vad som kan anses som riskbeteende, för att den enskilda blodgivaren ska förstå när man ska ge blod och när man inte ska ge blod. Att hänvisa till fördomar om homosexuella män underlättar knappast för förståelsen att motsvarande risk också finns om man har analsex med en kvinna.

Socialstyrelsen informerade kort att de kommer att granska de enskilda blodcentralernas regler i samband med framtida tillsynsbesök. Socialstyrelsen påpekade också att det inte är några amerikanska lagar som sätter hinder, utan just EU-gemensamma bestämmelser om hanteringen och hänvisade till Socialstyrelsens Frågor och Svar.

7. Varför kan det hända att en person inte får ge blod efter 12 månaders avstängning på grund av sexuellt riskbeteende?

För blod eller blodplasma, som ska användas för framställning av läkemedel gäller delvis andra regler. Orsaken är att den svenska plasma som används för läkemedelstillverkning ska godkännas via en EU-gemensam procedur, som koordineras av den europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA. EU har dessutom utfärdat direktiv om blodsäkerhet, vilka också gäller blodkomponenter (inklusive plasma), vare sig det ska användas för transfusion eller som råvara till läkemedel.
De europeiska läkemedelsverken har en gemensam tillämpning av direktiven om blodsäkerhet. För närvarande medger inte denna gemensamma tillämpning av regelverket att blod eller blodplasma från personer som har eller har haft ett sexuellt riskbeteende (se fråga 1) används för läkemedelstillverkning. Därför gäller att personer som har haft ett sexuellt riskbeteende även i fortsättningen är permanent avstängda från att ge blod i de fall blodkomponenterna (inklusive plasman) är avsedda för framställning av läkemedel. Läkemedelsverket har därför utfärdat regler, som på de aktuella punkterna skiljer sig från Socialstyrelsens nya regler (se fråga 1, punkt 1-3). De blodcentraler, som avser att leverera blod eller blodplasma till läkemedelsframställning, har möjlighet att ansöka om en tidsbegränsad dispens från de nya reglerna.

Ingen praktisk skillnad alltså, men en steg i rätt riktning oavsett.

Intressant?

Bloggar etiketter: blodgivning, HBT

För ett halvår sedan tog Socialstyrelsen ett principmässigt viktigt beslut som inte har någon inverkan i praktiken.

Tidigare gällde kravet att en man som har haft sex med en annan man (MSM) skulle bli avstängd från att ge blod för resten av livet, oavsett om det rörde sig om oskyldigt exprimenterande i unga år eller om en faktisk sexuell läggning. Beslutet från Socialstyrelsen innebar att det bara blir ett års avstängning, som betyder att endast MSM med aktivt sexualliv blir drabbade av beslutet.

Varför skriver jag då att Socialstyrelsens beslut inte har någon inverkan i praktiken? Jag gav nyss blod för 43e gången och naturligtvis läser jag noggrant blodcentralens information gällande när man inte ska ge blod. Där står det ”Landstinget Västmanland”, ”Före varje blodgivning”, ”Dok nr-utgåva GI040-3″ samt ”Gäller fr o m: 2010-03-05″.

Välkommen till Blodcentralen!
Tack för att du ställer upp som blodgivare. Som blodgivare kan du hjälpa andra till liv och hälsa! Blodgivningen ska inte ge besvär varken för dig eller för den som får ditt blod. Läs informationen om när man inte ska ge blod. Fyll sedan i hälsodeklarationsformuläret på nästa sida. Om något är oklart, ställ gärna frågor till blodcentralens personal.

Information om när man inte ska ge blod
Uppehåll med blodgivning viss tid, efter

• infektionssjukdom, kirurgiskt ingrepp, annan behandling inom sjukvård eller tandvård, vaccinering, akupunktur
• resor utanför Europa och längre tids vistelse i område där infektioner, som kan överföras via blod, är vanliga
• håltagning (piercning), tatuering
• fängelsevistelse: 6 månaders uppehåll

Sexuellt umgänge kan ge risk för överföring av smittämnen som kan överföras med blodtransfusion. Därför gäller följande:

• Uppehåll tre månader efter samlag med en ny partner, såvida inte längre uppehåll gäller enligt nedan
• Uppehåll sex månader efter
  • samlag med en person som har vistats länge i område där infektioner, som kan överföras med blod, är vanliga
  • samlag med någon person som inte ska ge blod (se nedan)

Personer som inte ska ge blod:

• En man som har haft samlag med en annan man
• Den som har betalat eller fått betalt för samlag
• Den som – utanför sjukvården – har injicerat sig (sprutat in) eller har låtit sig injiceras med narkotika, anabola steroider, tillväxthormon eller annat preparat
• Den som är smittad med hapatitvirus B eller C, HIV (aids-virus), HTLV-I/II eller vissa tropiska sjukdomar

Notera raden med ”Personer som inte ska ge blod: … en man som har haft samlag med en annan man. Irriterande blodgivare som jag är kunde jag inte låta bli att ställa frågor till blodcentralens personal gällande den formuleringen, särskilt med hänvisning till socialstyrelsens tidigare beslut. Svaret jag fick från första personen var att hon inte kände till socialstyrelsens beslut. Den person som tappade mig på blod kunde dock informera mig om att det fanns flera beslutsfattare som behövde fatta bifallande beslut för att socialstyrelsens beslut skulle påverka dem. Därför skriver jag att socialstyrelsens beslut inte har någon inverkan i praktiken.

Jag fick tillsammans med informationen om mina tidigare tappningar även en kortare sammanfattning av ovanstående text, med signaturen ”BlodcentralernaVästmanland Version 3.00″.

Kort information om när man inte ska ge blod
Enligt Socialstyrelsens bestämmelse och läkemedelsföretagets tilläggskrav gäller följande:

Uppehåll med blog-/plasmagivning viss tid, efter

• infektionssjukdom, kirurgiskt ingrepp, annan behandling inom sjukvård eller tandvård, vaccinering, akupunktur
• resor utanför Europa och längre tids vistelse i område där infektioner, som kan överföras via blod, är vanliga
• håltagning (piercing), tatuering

Sexuellt umgänge kan ge risk för överföring av smittämnen som kan överföras med blodtransfusion. Därför gäller följande:

• Uppehåll 3 månader efter samlag med ny partner, såvida inte längre uppehåll gäller enligt nedan
• Uppehåll 6 månader efter
  • samlag med en person som har vistats länge i ett område där infektioner, som kan överföras via blod, är vanliga
  • samlag med någon person som inte ska ge blod (se nedan)

Personer som inte ska ge blod:

• En man som har haft samlag med annan man
• Den som har betalat eller fått betalt för samlag
• Den som – utanför sjukvården – har injicerat sig (sprutit in) eller låtit sig injiceras med narkotika, anabola steroider, tillväxthormon eller annat preparat
• Den som är smittad med hepatitvirus B eller C, HIV (aidsvirus), HTLV-I/II eller vissa tropiska sjukdomar

Vad är då dessa ”läkemedelsföretagets tilläggskrav” som hänvisas till? Jag har ännu inte hittat något skriftligt om några sådana tilläggskrav, men personen som tappade mig på blod berättade att orsaken är att lagstiftningen i USA inte tillåter läkemedel baserat på blodplasma från vissa donatorer och då vill ju naturligtvis läkemedelsföretaget inte ha sådant blod då de vill sälja till USA. Så i princip baseras alltså blodcentralens krav på Socialstyrelsens bestämmelser och USAs önskemål. Är det bara jag som tycker att det låter konstigt?

Som jag beskrivit tidigare i min sammanfattning av remiss-svaren till Socialstyrelsens förslag om blodgivning anser företaget Octapharma att halvårs karenstid för män som har sex med män inte är förenligt med Plasma Master File och därmed inte med inköp av plasma till läkemedelsframställning, Läkemedelsindustriförening påtalar nödvändigheten av plasmaförsäljning i läkemedelstillverkningsprocessen och hänvisar till EUs 2004/33/EC samt anger att den generella tolkningen i Europa är att män som har sex med män (MSM) är permanent avstängda från blodgivning, Läkemedelsverket hänvisar också till EUdirektiv och hävdar att Socialstyrelsens reglering liknar den som anges i punkten 2.1. i bilaga 3 i direktiv 2004/33/EG där det bl.a. anges att personer vars sexuella beteende utsätter dem för en hög risk för allvarliga infektionssjukdomar som kan överföras via blod ska vara permanent avstängda från blodgivning för allogena givare.

Jag tycker att det är jättebra att blodcentralerna kan få en alternativ inkomst genom att sälja överbliven blodplasma till läkemedelsföretagen, och jag förstår också läkemedelsföretagens behov att uppfylla kundens behov, men det är fel att likaställa sexuellt beteende med sexuell läggning. Läkemedelsverket (som ansvarar för godkännanden och kontroll av läkemedel) likaställer sexuellt beteende med sexuell läggning genom att de hänvisar orsaken till varför MSM ska stängas av på livstid till punkten om sexuellt beteende. Läkemedelsindustriföreningen hävdar att även om det inte finns någon text som uttryckligen säger det är den generella uppfattningen inom EU att MSM ska likaställas med sexuellt riskbeteende. Octapharma vill naturligtvis sälja sina produkter utomlands och gör samma tolkning att MSM ska likaställas med sexuellt riskbeteende.

När ska de förstå att sexuell läggning inte är ett beteende. Om man gillar män behöver inte innebära att man automatiskt är polyamorös, eller hittar nya tillfälliga kontakter hela tiden. Och oavsett så finns det andra punkter i reglerna som begränsar det.

Vad gör MSM till ett riskbeteende för blodsmitta?

Analsex har jag hört som orsak, eller mer specifikt att ändtarmen har lätt att uppta smittoämnen. Jag håller med om att analsex faktiskt är ett beteende och möjligtvis ett riskbeteende, men om man permanent skulle stänga av alla som har haft analsex från blodgivning blir det nog få blodgivare som får ge blod.

Jag har också hört att orsaken är att MSM har sex med flera olika partners än vad som är vanligt. Jag skulle säga att det är först och främst en fördom, samt att en kille eller tjej som har sex med flera olika personer i veckan fortfarande får ge blod så länge som det inte handlar om MSM. Det finns en 3-månads-regel för nya bekantskaper dock, oavsett kön.

Det finns sammanfattningar som hänvisar till statistiska analyser som anger att just MSM är en högriskgrupp för blodsmitta, men ofta hänvisar rapporter till varandra där analyserna är väldigt gamla och det finns även outredda områden för att se varför man får ett bestämt resultat i den statiska analysen. Det man missat är att ställa frågan Finns det något annat beteende som kan orsaka ett sådant resultat?. Jag vill gärna se fler rapporter och bättre underlag. Det borde vara fler som intresserar sig för just likabehandling inom lagstiftning, även om det inte handlar om rättigheter utan om frivillighet.

Internationellt verkar de flesta media tro att Sverige har lyft den permanenta avstängningen från och med mars, men verkligheten är inte riktigt så enkel.

Läs gärna mina kommentarer på det förslag till Socialstyrelsens föreskrifter om blodverksamhet som skickades ut den 23e januari 2009.

Jag tycker att alla personer som får och kan ge blod också ska ge blod. Att reglerna är diskriminerande ska inte vara ett hinder för andra att göra en god gärning. Dock får man gärna föra fram synpunkter på reglerna till personalen vid respektive blodcentral, samt ställa frågor till kandidater som ställer upp till landstingsvalen.

Intressant?

Kommentera gärna om du har hört fler orsaker om varför MSM skulle vara riskbeteende, eller om du vet vart man ska vända sig med funderingar kring blodgivning.

Bloggar etiketter: blodgivning, HBT, likabehandling

Följande är mina egna kommentarer på remiss-underlaget som skickades ut den 23e januari 2009, eller mer specifikt det förslag till Socialstyrelsens föreskrifter om blodverksamhet som skickades med remissen.

…
12 § En blodgivare som temporärt vill ge blod vid en annan blodcentral än den ordinarie där han eller hon är registrerad får tappas, om blodgivaren samtycker till att personuppgifter om honom eller henne får lämnas ut till den andra blodcentralen.

13 § Om en blodgivare som vill ge blod vid en annan blodcentral än den ordinarie är avstängd från blodgivning på grund av en infektion som ska anmälas enligt smittskyddslagen (2004:168), får den blodcentral där blodgivaren avser att ge blod underrättas om detta utan blodgivarens samtycke.
…

Orsaken till att tillstånd behövs är för att blodcentraler är bundna till landstinget och det finns i dagsläget ingen rikstäckande databas över alla personer som vill ge blod. Att kontrollera med andra landsting skulle vara inhämtande av patientjournal som naturligtvis är olagligt utan tillstånd från patienten. Om det dessutom skedde automatiskt skulle det vara samkörande av databassystem som kräver specialtillstånd.

Dock är frågan om huruvida det kontrolleras att patienten verkligen har gett sitt tillstånd till inhämtande av uppgifter.
Är det till den ordinarie blodcentralen som tillståndet lämnas? När det gäller liknande fall, exempelvis när försäkringsbolag inhämtar patientjournalen, är det tyvärr ingen sådan kontroll utan tillståndet lämnas till den som hämtar informationen och ingen kontroll sker från utlämningsstället. Risken är alltså att det blir likadant här.
Jag skulle gärna se en hårdare restriktion här, av hänsyn till den personliga integriteten.

Det är också värt att notera att utlämningsstället får lämna ut uppgifter om patienten är avstängd från blodgivning av någon anledning.

Så då har vi en situation där tappstället alltid måste fråga samtliga landsting för att se om patienten är avstängd från blodgivning någonstans oavsett patientens har gett sitt tillstånd eller ej. Och den tillfrågade blodgivningscentralen får bara svara om patienten faktiskt är avstängd. Om de svarar olika på om patienten inte är blodgivare hos blodcentralen och om patienten är blodgivare och inte avstängd sker otillåten utlämning av information enligt 12 §.

Så i bästa fall kommer tappstället fråga samtliga bloddatabaser om en viss patient är avstängd och om de får negativt svar kommer patienten att till varje bloddatabas lämna sitt tillstånd till utlämnande av informationen. Om patienten inte lämnar sitt tillstånd får information inte hämtas.

Om tillståndet ska lämnas till tappstället finns en risk att tappstället säger sig ha ett giltigt tillstånd när de inte har fått patientens tillstånd och bryter på så sätt mot 12 § utan att vare sig patienten eller informationsutlämnande blodcentral kan få reda på detta.

Det innebär också rent praktiskt att en patient rent regelmässigt kan ge blod i flera olika landsting, bara genom att undvika att ge tillståndet till de olika blodcentralerna.
Det är också osäkert om en blodcentral faktiskt orkar lägga ner manuell tid på att ta reda på om patienten är blodgivare i något annat landsting, annat än i misstänkta fall.
Jag rekommenderar ingen att faktiskt ge blod med kortare intervall än vad som är angivet i reglerna eftersom det kan vara hälsovådligt.

Bilaga 5 – Krav som avser blodgivares lämplighet med hänsyn tagen till blodmottagarens säkerhet
A. Personer som inte får godkännas som givare av blod för allogen transfusion
…
4. Riskbeteende
En person får inte godkännas, om han eller hon

1. missbrukar eller har missbrukat narkotika intravenöst,
2. har injicerat sig eller låtit sig injiceras med anabola steroider, hormoner eller något annat preparat utanför hälso- och sjukvården, eller
3. har ett sexuellt beteende som utsätter honom eller henne för en hög risk för allvarliga infektionssjukdomar som kan överföras via blod.

Definition: Blodöverföring till någon annan kallas för allogen transfusion och om blodet sparas för att ges tillbaka till samma person som blodet tappades från kallas det för autologous transfusion.

Såvitt jag kan avgöra stämmer punkt 3 textmässigt överens med 2004/33/EC Bilaga 3 — 2.1. Permanent deferral criteria for donors of allogeneic donations när det gäller sexuellt beteende: Sexual behavior — Persons whose sexual behaviour puts them at high risk of acquiring severe infectious diseases that can be transmitted by blood.

B. Personer som först efter en viss tid får godkännas som givare av blod för allogen transfusion
…
3. Sexuellt riskbeteende
En person som har haft ett sexuellt beteende som utsatt honom eller henne för en hög risk för en allvarlig infektionssjukdom som kan överföras via blod får godkännas tidigast sex månader efter att riskbeteendet upphört.
Med riskbeteende avses i detta sammanhang:

1. sexuellt umgänge med någon som enligt avsnitt A.1 punkt 1–4 och avsnitt A.4 punkt1–3 inte får godkännas som blodgivare,
2. sexuellt umgänge i utbyte mot pengar, droger eller annan ersättning,
3. en person som har haft sexuellt umgänge med någon som haft sexuellt umgänge i utbyte mot pengar, droger eller annan ersättning,
4. en man som har haft sexuellt umgänge med en man,
5. en kvinna som har haft sexuellt umgänge med en man som har eller har haft sexuellt umgänge med en man,
6. en person som har haft sexuellt umgänge med någon som enligt avsnitt B.1.1 punkt 6 inte kan godkännas som blodgivare, eller med en person som varit utsatt för risk enligt avsnitt B.1.3 punkt 1–7, eller
7. en person som har haft sexuellt umgänge med någon som ursprungligen kommer från eller har vistats i ett land där sexuellt överförbara infektionssjukdomar som kan överföras via blod förekommer i hög utsträckning. Personen kan dock godkännas även om den sexuella kontakten inte upphört, om mer än sex månader förflutit sedan sexualpartnern vistades i ett sådant land och negativa undersökningsresultat av sådana tester som upptas i 7 kap. 5 § därefter föreligger för sexualpartnern.

Jag hittar inget direkt motsvarande de ovanstående punkterna under 2004/33/EC Bilaga 3 — 2.2.2. Exposure to risk of acquiring a transfusion-transmissible infection förutom den mer generella formuleringen Persons whose behaviour or activity places them at risk of acquiring infectious diseases that may be transmitted by blood. — Defer after cessation of risk behaviour for a period determined by the disease in question, and by the availability of appropriate tests. Jag anse att Socialstyrelsens variant är både hårdare och mycket mer restriktiv än vad EU-direktivet anger. EU-direktiv nämner enbart sjukdomar som grund till avstängning. Det handlar alltså om att likaställa sexuell läggning med ett riskbeteende för överföring av blodsmitta.

Det finns dock en del att kommentera om de specifika punkterna som Socialstyrelsen anger i sitt förslag.

1. Punkten innebär bland annat att en person som har sex med någon som för evigheter sedan var sprutnarkoman får ge blod först ett halvår efter senaste samlag. Så man måste alltså fråga om den tilltänkta partnern har varit sprutnarkoman, använt anabola steroider, hormonbehandlats eller haft HIV, HTLV samt Hepatit B eller C. Massor med ansvar och skyldigheter.
2. annan ersättning låter väldigt obegränsat. Vissa kanske blir övertalade till samlag med exempelvis massage eller något annat som har affektionsvärde för personen (exempelvis choklad, ostron, blommor). Räknas det också som annan ersättning? Får man sälja sällskap för en kväll, men ha sex gratis?
3. Punkten ger en liten intressant situation genom att den man har sex med (Person K) får ge blod (tidigast ett halvår efter att de senast ”sålt” sex), men personen som har sex med Person K får ge blod tidigast ett halvår efter att de senast haft sex med Person K (oavsett om det var evigheter sedan Person K ”sålt” sex). Bäst att också fråga om den tilltänkta samlagspartnern någonsin har sålt sex eller bytt sex mot något annat.
4. MSM likaställs med sexuellt riskbeteende. Oavsett det faktiska beteendet.
5. Punkten ger upphov till samma situation som 3 att även om partnern får ge blod får man inte själv ge blod.
6. Punkten ger upphov till en mängd frågor om den tilltänkte sexpartnerns hälsotillstånd både i dagsläget och upp till för ett år sedan samt också vissa frågor om den tilltänkte sexpartnerns hushåll
7. Ytterligare frågor om det gäller en utlänning eller en invandrare.

C. Avstängning från blodgivning vid särskilda epidemologiska situationer

Här borde man också skjuta in motsvarande tillfälliga regler vid pandemi-situationen som 2009/135/EG hänvisar till.

Bloggar etiketter: blodgivning, HBT, likabehandling

Analsex har jag hört som orsak, eller mer specifikt att ändtarmen har lätt att uppta smittoämnen. Jag håller med om att analsex faktiskt är ett beteende och möjligtvis ett riskbeteende, men om man permanent skulle stänga av alla som har haft analsex från blodgivning blir det nog få blodgivare som får ge blod.
Jag har också hört att orsaken är att MSM har sex med flera olika partners än vad som är vanligt. Jag skulle säga att det är först och främst en fördom, samt att en kille eller tjej som har sex med flera olika personer i veckan fortfarande får ge blod så länge som det inte handlar om MSM. Det finns en 3-månads-regel för nya bekantskaper som dock verkar saknas från förslaget.

Det finns sammanfattningar som hänvisar till statistiska analyser som anger att just MSM är en högriskgrupp för blodsmitta, men ofta hänvisar rapporter till varandra där analyserna är väldigt gamla och det finns även outredda områden för att se varför man får ett bestämt resultat i den statiska analysen. Det man missat är att ställa frågan Finns det något annat beteende som kan orsaka ett sådant resultat?. Jag vill gärna se fler rapporter och bättre underlag. Det borde vara fler som intresserar sig för just likabehandling inom lagstiftning.

I många remiss-svar efterfrågas modelleringsstudien som har använts i underlaget och det håller jag med om kan behövas för bättre förståelse av det sammanfattade resultatet från studien.

Bloggar etiketter: blodgivning, HBT, likabehandling

Det är ingen rättighet att ge blod står angivet i flera av remiss-svaren.
För mig spelar det ingen roll om något är en rättighet eller ej, man ska behandla alla personer lika oavsett.

Förbundet Blödarsjuka i Sverige är starkt negativ till den kortare karenstid som föreslås. Förbundet har förståelse för att enskilda individer ur så kallade riskgrupper kan känna sig diskriminerade, men anser inte att det är tillnärmelsevis tillräckliga skäl för att kompromissa med våra läkemedels säkerhet.

Det finns redan en hel drös med kompromisser med säkerheten. Att ändra riskgruppen från sexuell läggning till sexuellt beteende ökar inte dessa kompromisser. Sedan kan man argumentera att vissa beteenden kanske ska uppmärksammas med en längre karenstid, men det är en helt annan fråga.

DO har yttrat sig över kraven som avser blodgivares lämplighet med hänsyn tagen till blodmottagares säkerhet. Mot bakgrund av tillgängligt material, och med beaktande av de skäl som Socialstyrelsen vid överläggningar med Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) anfört till stöd för den nu föreslagna regleringen, saknar Diskrimineringsombudsmannen anledning att ha någon erinran mot förslagets innehåll.

HomO och DO missar att läggningen i sig anses som ett riskbeteende, något som likaställs med sjukdom.

Landstinget Dalarna har diskuterat med företrädare från företaget Octapharma som anser att halvårs karenstid för män som har sex med män inte är förenligt med Plasma Master File och därmed inte med inköp av plasma till läkemedelsframställning. De påtalar också det viktiga i att ha en europeisk och helst internationell samsyn runt sexuellt riskbeteende.

Läkemedelsindustriförening påtalar nödvändigheten av plasmaförsäljning i läkemedelstillverkningsprocessen, hänvisar till EUs 2004/33/EC samt anger att den generella tolkningen i Europa är att män som har sex med män (MSM) är permanent avstängda från blodgivning.

MSM är så vitt jag kan se inte ens omnämt i 2004/33/EC.

Läkemedelsverket hänvisar också till EUdirektiv. Regleringen liknar den som anges i punkten 2.1. i bilaga 3 i direktiv 2004/33/EG där det bl.a. anges att personer vars sexuella beteende utsätter dem för en hög risk för allvarliga infektionssjukdomar som kan överföras via blod ska vara permanent avstängda från blodgivning för allogena givare. Socialstyrelsens genomförande av denna reglering skiljer sig från direktivet på så sätt att dessa givare inte föreslås vara permanent avstängda utan endast att dessa inte får godkännas.

Läkemedelsverket använder enbart riskbeteende istället för MSM (som har med sexuell läggning) men genom syftningen och hänvisningen till 2004/33/EC är det klart att Läkemedelsverket likaställer riskbeteende med MSM. Formuleringen som hänvisas till lyder ”Persons whose sexual behaviour puts them at high risk of acquiring severe infectious diseases that can be transmitted by blood” angivet under kriterier för permanent avstängning.

Njurförbundet påtalar att det fortsatt ska vara stor försiktighet vid urval av blodgivare och därmed fortsatt livslång avstängning av personer med riskbeteende (t ex prostituerade, sprutnarkomaner, personer som injicerar anabola steroider och män som har sex med män). Sammanfattningsvis är de starkt negativt till den förkortade karenstiden i förslaget.

Njurförbundet likaställer grupperingar (bland annat sexuell läggning) med beteende.

Region Skåne anser att det är mer ett fråga om ett politiskt beslut. Den mest kontroversiella förändringen i Socialstyrelsens förslag avser blodgivarselektion. Att en man som har sex med en annan man (MSM) får godkännas som blodgivare efter 6 månaders karens kan uppfattas som mer politik än medicin i beaktande av aktuellt smittpanorama.
Socialstyrelsens s k inriktningsbeslut kan enligt vår mening t o m innebära att allmänheten uppfattar det som om personer med homosexuell läggning och en varaktig relation kommer att få ge blod och härmed medföra en sämre acceptans och följsamhet gentemot våra urvalskriterier. Om det inte finns följsamhet hos MSM gentemot uppsatta regler måste vi vara mycket tydliga och utbilda blodgivare än mer; en välinformerad blodgivare är en av våra viktigaste hörnpelare i blodsäkerhetsarbetet. Vid en eventuell ändring av urvalskriterierna för blodgivare finns risk att vår blodplasma blir svårare att sälja till läkemedelsindustrin, detta särskilt om Sverige som ensamt land tillämpar 6 mån karens avseende MSM.

Att skylla på att det är ett politiskt beslut innebär att i princip omyndigförklara Sveriges befintliga politiker och säga att det inte finns saklig grund för ett sådant beslut.

RFSU välkomnar att det enligt förslagets bilaga 5 kommer att innebära tydligare fokus på sexuellt riskbeteende och dess upphörande.

Ett steg i rätt riktning, men ingenting om att sexuell läggning inte har något med sexuellt riskbeteende att göra.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) skriver mycket utförligt om förslaget och påtalar bland annat att 3-mån-karens vid byte av sexualpartner saknas, att man bör pröva förslaget mot EU, att kravet på personlig utfrågning riskerar att bli ett hinder för blodbussar samt att andra länder snarare har ändrat till en 5-års-karens för MSM.

Konstruktivt att föreslå prövning.

Svensk Förening för Transfusionsmedicin önskar mer detaljerat underlag gällande ändringen till det förslagna 6 månaders karens för MSM och föreslår själv att man ändrar till 5 år samt att man arbetar i EU för att förändra direktivet till att också ange 5 år istället för permanent avstängning.

Jag kan hålla med om en längre karenstid för något speciellt riskbeteende men inte generellt för MSM.

Svenska Blodalliansen (SweBA) anser att fastän män som har sex med män (MSM) av politiska skäl inte kunde explicit nämnas i Direktiv 2004/33/EC under Annex III 2.1. om sexuellt riskbeteende och permanent avstängning från blodgivning så framgick det klart av diskussionerna i Rådets arbetsgrupp att det var delegaternas uppfattning att MSM frågan hänfördes till 2.1. och inte till 2.2.2. som öppnar för temporär avstängning. SweBA föreslår också fem års karantärstid än den föreslagna 6 månaders karantänstid.

Att hänvisa till diskussioner och politiska tankegångar bakom ett EU-direktiv är inte särskilt lätt att bevisa. Det går heller inte att motbevisa.

Västra Götalandsregionen anser att det är bra att Socialstyrelsen poängterar att det är det sexuella riskbeteendet som är grund för karens, inte grupptillhörigheten. De påtalar också att motsvarande diskriminering idag även finns för tidigare sprut-narkomaner samt de som haft tumörer.

Västra Götalandsregionen är de enda som kommenterat MSM-delen med hänvisning till diskriminering. Inte ens DO/Homo eller RFSU gjorde det.

Det fanns fler remiss-svar från olika instanser varav en hel del belyste helt andra sakfrågor. Det fanns också de remiss-svar som var så lika tidigare remiss-svar i ordval och formuleringar att jag bortser från dem som kopior.

För mig är det självklart att en person som byter sexuell partner varje kvartal (efter blodgivningen) har värre riskbeteende än MSM som levt i monogamt förhållande under flera års tid.

Uppdaterad 12 december för att få med alla remiss-svar på ett och samma ställe. Lade också till några synpunkter.

Bloggar etiketter: HBT, likabehandling

Jag har tidigare skrivit om homosexuella (samt bisexuella) mäns möjlighet att ge blod.

Socialstyrelsen tog i tisdags ett beslut att ändra ett livslångt straff till ett års straff för män som har haft sex med annan man.

De nya föreskrifterna betyder att sexuellt riskbeteende – inte sexuell läggning eller grupptillhörighet – ska vara styrande för riskbedömningen för vem som ska få bli blodgivare. En särskild karensregel införs och innebär att personer som har haft ett sexuellt riskbeteende tillfälligt kan stängas av som blodgivare under ett år. Dit räknas bland annat män som har haft sex med män.

Det ser fint och bra ut i pressmeddelandet och det är ett bra steg i rätt riktning, men att likaställa sexuell läggning med riskbeteende är principmässigt fel. Sexuellt riskbeteende finns naturligtvis hos alla sexuella läggningar och även om det skulle vara större i någon viss gruppering ska det inte föranleda en annorlunda hantering.

Gällande individuell bedömning ser det politiskt korrekt och bra ut också, men om man inte har något problem med att individer svarar medvetet fel med sin hälsodeklaration kanske man har ett annat problem som man borde åtgärda istället?

Bloggar etiketter: blodgivning, HBT, politik

Den 22a januari publicerade Tillsynsavdelningen på Socialstyrelsen en artikel med Dnr 44-3935/2008 som följande passager är från:

När Socialstyrelsens styrelse i december 2006 antog de nya föreskrifterna (SOSFS
2006:17) om blodverksamhet skedde det med förbehållet att bilaga 5 om
urvalskriterier av blodgivare med hänsyn till blodmottagarens säkerhet på nytt skulle
tas upp för omprövning ett år senare.

Styrelsens beslut
I december 2007 föredrogs utredningen för Socialstyrelsens styrelse, som enhälligt
fattade ett inriktningsbeslut om att bestämmelserna i SOSFS 2006:17 (bilaga 5) kan
ändras så
- att en man som har haft sex med en annan man får godkännas som blodgivare
tidigast sex månader efter senaste sexuella kontakt, samt
- att krav på genomförandet av individuella riskbedömningar vid blodcentraler
ytterligare förtydligas.

Särskilt följande passage är helt i enlighet med mina egna åsikter i sammanhanget:

Det är dock inte en ”mänsklig rättighet att ge blod”.
Riskbeteendet är avgörande för en riskbedömning, inte etnicitet eller könstillhörighet
eller sexuell läggning. Det är avseende ett eventuellt riskbeteende som regler för
blodgivning bör föreskrivas. Detta är en viktig strategisk fråga även gentemot andra
EU-länder. Om EG-direktivet följs är det bara riskbeteendet som är avgörande för
regleringen av blodgivare. Som exempel kan nämnas att heterosexuella män med
många sexkontakter är en riskfaktor. Riskbeteende och många sexuella relationer är
helt avgörande före ev. ”grupptillhörighet”.

Bakgrunden till att just sexuellt umgänge mellan män orsakat avstängning från blodgivningen verkar vara på grund av RFSL.

Redan 1983 hade emellertid RFSL
och Venhälsan i Stockholm uppmanat homo- och bisexuella män att avstå från
blodgivning. I särskilda föreskrifter och allmänna råd angående aids preciserades
föreskrifterna från 1984 om vilka som skulle vara avstängda från blodgivning, bl.a.
personer med antikroppar mot HTLV-III/LAV (d.v.s. hiv) och deras sexualpartner,
homo- och bisexuella män som haft sexuellt umgänge med män efter 1979, kvinnliga
sexualpartners till bisexuella män, personer som 1979 eller senare missbrukat
narkotika intravenöst och sexualpartner till dessa, prostituerade och personer som
1979 eller senare haft sexuellt umgänge med prostituerade, samt invandrare från de
afrikanska länderna kring ekvatorn och Haiti och personer som haft sexuellt
umgänge med personer från dessa områden.

Det har så vitt jag vet inte genomförts någon undersökning med statistisk kvalitet för att kontrollera hur reglerna följs, men det verkar klarlagt att det finns män med aktivt sexuellt umgänge med män som ger blod:

Acceptans och följsamhet bland män som har sex med män
Under perioden 1996 till 2006 har sju män som uppgivit homosexuell kontakt som
smittväg upptäckts med hiv i blodgivningen, varav fem var regelbundna givare. Om
hiv-incidensen ligger på samma nivå bland dem som testats positivt för hiv-infektion
i blodgivning som i hela den svenska populationen av män som har sex med män
(MSM), innebär det, lågt skattat, att flera hundra MSM är aktiva blodgivare.

Så om det inte inkommer något mer så får väl det här vara slutet på det här. Socialstyrelsen verkar vara på rätt spår och anser att det sexuella beteendet i sig orsakar risken.

Bloggar etiketter: blodgivning, HBT

Fick idag kopior på SOSFS 1989:38 och SOSFS 2001:2 från Socialstyrelsen tillsammans med informationen:

Observera att bägge är ersatta av SOSFS 2006:17.

I SOSFS 1989:38 finns följande passage gällande risk för HIV-smitta:

1.3.2 HIV-infektion och AIDS
Humant immunbristvirus (HIV), som orsakar AIDS, kan överföras med blodprodukter. För att undvika detta tillämpas dels uteslutning som blodgivare av personer som kan misstänkas ha blivit utsatta för smitta, dels laboratorieundersökning.

Risk för överföring av HIV-smitta föreligger framförallt hos följande personkategorier

* personer som vid undersökning visat sig ha antikroppar mot HIV samt deras sexualpartner
* män som haft sexuellt umgänge med andra män
* kvinnliga sexualpartner till bisexuella män
* personer som missbrukat narkotika (särskilt ”sprutnarkomaner”) och sexualpartner till dessa
* prostituerade och personer som under den senaste 12-månadersperioden haft sexuellt umgänge med prostituerade
* personer frän områden med stor heterosexuell spridning av HIV i befolkningen samt de personer som under de senaste 12 månaderna haft sexuellt umgänge med personer från sådana områden.

Personer, som anmäler sig som blodgivare, skall erhålla information om dessa förhållanden och uppmanas självmant avstå från blodgivning, om de vet med sig att de kan ha blivit utsatta för smitta.

Hälsodeklarationen skall innefatta en försäkran om att blodgivaren tagit del av informationen om HIV och AIDS och veterligen inte ådragit sig HIV-infektion. Personer, som varit långvarigt bosatta i områden med hög förekomst av HIV-infektion, får accepteras som blodgivare tidigast 3 år efter utflyttningen därifrån.

Passagen i SOSFS 2001:2(3 §) är tydligare:

En man som har haft sexuellt umgänge, analt eller oralt, med en annan man får inte heller accepteras som blodgivare.

Dock har båda ersatts av SOSFS 2006:17 som har följande passage (som jag skrivit om tidigare):

En man får inte godkännas, om han
13. har eller har haft sexuellt umgänge med en annan man.
En kvinna får inte godkännas, om hon
14. har eller har haft sexuellt umgänge med en man som har eller har haft sexuellt umgänge med en annan man.

Från SOSFS 2001:2 är det tydliggjort att både oral- och anal-sex mellan män (oavsett om man ”ger” eller ”tar emot”) anses som sexuellt umgänge och innebär att inblandade enligt nuvarande regler aldrig får ge blod.

Att notera också att punkt 14 inte överenstämmer med informationen som jag fick hos blodcentralen där det står att kvinnor ska ha ett uppehåll på 6 månader efter samlag med en man som har haft sexuellt umgänge med annan man.

Bloggar etiketter: blodgivning, HBT

Tjejer/kvinnor (som är eller vill bli blodgivare) måste fråga en tilltänkt sexpartner två frågor innan de har sex (även om det är med kondom):
1. har du någonsin köpt eller sålt sex?
2. (om den tilltänkte sexpartnern är kille/man) har du någonsin haft sex med en annan kille/man?

En kille/man måste glömma alla planer på att bli (eller fortsätta vara) blodgivare om han vid något tillfälle ens exprimenterat med annan kille/man.

Här kan man verkligen tala om att diskriminera både kön och sexuell läggning baserat på fördomar.

I de reglerna jag fick i handen att verifiera står det bland annat följande:

Kort information om när man inte ska ge blod
Enligt Socialstyrelsens bestämmelser och läkemedelsföretagets tilläggskrav gäller följande:
…
Sexuellt umgänge kan ge risk … Därför gäller följande:
* Uppehåll 3 månader efter samlag med ny partner, såvida inte längre uppehåll gäller…
* Uppehåll 6 månader efter (bla) samlag med någon person som inte ska ge blod (se nedan)

Personer som inte ska ge blod:
* En man som har haft samlag med en annan man
* Den som har betalat eller fått betalt för samlag
…

Då det var hänvisning till Socialstyrelsen letade jag upp vad de hänvisade till. I SOSFS 1994:4 hittade jag följande formulering (utan underlag):

…
Risk för överföring av HIV-infektion, hepatit B och C samt möjliga åtgärder för att förhindra detta
…
Misstanke kan framför allt föreligga bland
1. sexualpartner till person som visat sig ha antikroppar mot HIV i blodet,
2. män som har eller har haft sexuellt umgänge med andra män,
3. personer som missbrukar eller har missbrukat narkotika och sexualpartner till dessa personer,
4. personer som ägnar sig åt eller har ägnat sig åt prostitution eller har eller har haft sexuellt umgänge med prostituerade,
…
Personer som tidigare har tillhört grupperna 2–4 ovan anses inte längre tillhöra sådan grupp och bör kunna accepteras som organgivare om det med säkerhet har gått minst ett år sedan senaste sexuella kontakt eller sprutdelning ägde rum och alla krav i övrigt för organdonation är uppfyllda.
…

I SOSFS 2006:17 hänvisades det till lag 2006:496 och förordning 2006:497 (som jag kommer till senare). I SOSFS 2006:17 hittade jag följande:

…
En man får inte godkännas, om han
13. har eller har haft sexuellt umgänge med en annan man.
En kvinna får inte godkännas, om hon
14. har eller har haft sexuellt umgänge med en man som har eller har haft sexuellt umgänge med en annan man.
…

I SOSFS 2007:20 finns samma formulering:

…
En man får inte godkännas, om han
13. har eller har haft sexuellt umgänge med en annan man.
En kvinna får inte godkännas, om hon
14. har eller har haft sexuellt umgänge med en man som har eller har haft sexuellt umgänge med en annan man.
…

Varken Lag om blodsäkerhet (2006:496) eller Förordning om blodsäkerhet (2006:497) innehåller något om vilka som (inte) får ge blod.

Det finns referenser till SOSFS 1989:38 och SOSFS 2001:2 men jag har inte hittat någon sådan text på Socialstyrelsens webbplats.

Jag hittade information hos RFSU som säger att reglerna planerades att ändras under juli 2008, men reglerna jag fick i min hand gäller från och med oktober 2008 och är alltså framtagna (reviderade) senare. Jag hittade heller ingen information på Socialstyrelsens webbplats att reglerna skulle ha ändrats. Läs själva RFSU-artikeln på deras webbplats:
http://www.rfsu.se/homosexuella_man_far_ge_blod.asp

RFSU hänvisar i sin tur till tidningen Smittskydd:
http://www.smittskyddsinstitutet.se/smittskydd/arkiv/2007/nr-6-2007/syn-pa-blodgivare-splittrar/

Sammanfattningsvis gäller att män som vid något tillfälle har haft sex med män inte får ge blod någonsin. En tjej/kille som har haft sex med en man som någon gång tidigare har haft sex med en man får inte ge blod på ett halvår.

Orsaken till att HomO/RFSL inte gör något är att det inte är någon rättighet att ge blod.
Det är visserligen sant, men samtidigt skulle det öka antalet potentiella blodgivare om man uppdaterade reglerna enligt modern forskning (som är baserat på vetenskapliga utredningar). Är inte det en skyldighet att se till att vi har det blod som behövs? Är det inte en skyldighet att hjälpa människor i nöd?

Notera dock att jag är övertygad om att det finns män som har homosexuellt förhållande men ändå ger blod. Trots allt säger sunt förnuft att om man har ett stabilt förhållande (och/eller är försiktig och skyddar sig) är riskerna mycket lägre än annars. Oavsett ens sexuella läggning och oavsett om man är man eller kvinna.

Bloggar etiketter: blodgivning, HBT