Har du resurser som du kan avvara? Exempelvis: cyklar för våra övernattande gäster; sängar, sänglinne, kuddar och täcken; badhandukar; matporslin, glas, muggar, koppar, bestick; matdosor; regnvattentunnor, plåt-/zinkbaljor; pannmur; tyger; med andra ord allt mellan himmel och jord …

”Vi har funnits sedan 1997. Vi är organiserade som en ekonomisk förening. Vi arbetar med scenkonst. Vi arbetar med det omgivande samhället. Sedan starten har vi gjort 23 nyskrivna verk av svensk teater. Vi har spelat för minst 75000 personer. Unga, vuxna, gamla. På arbetsplatser, bygdegårdar, fritidsgårdar, skolor, unviversitet, fackmöten, studiecirklar. Vi har spelat på de stora svenska scenerna – Kulturhuset i Stockholm, Pusterviksteatern i Göteborg, för Umeå Teaterförening, på Inkonst i Malmö. Vi har spelat på People Show Theatre i London och på Stamsunds Internationella teaterfestival. Vi har gjort ett hundratal arrangemang i Riddarhyttan – på den internationella mötesplats vi arbetat med sedan 2000. Vi har haft gäster från hela världen och vi har delat kunskap och erfarenheter med 6000 personer genom våra arrangemang i byn. Vi har genomfört internationella projekt och lokala projekt, vi har utvecklat arbetsmodeller, samarbetsformer och nätverk. Varje år arbetar vi med 100 – 120 organisationer.” – Vad är Teatermaskinen?

Teatermaskinen behöver hjälp. De bygger Quatrohelixmaskinen, en plats ”för drömmar och möten där konsten och kulturen driver samarbeten tillsammans med forskare, civilsamhälle, det offentliga och näringslivet” och ”som bygger på principer av självhushållning och långsiktig hållbarhet” sedan ett par år och behöver material, pengar och ideella insatser.

Så kan du hjälpa Teatermaskinen på något sätt är det mycket välkommet.

Bloggar etiketter: föreningsliv, likabehandling

Relaterade inlägg:

1. Samhällets våldtäkt mot barn ...
2. Ledarskap – någon annan och kritik ...
3. Tjäna pengar, bli rik snabbt och bli miljonär ...

När en vän påpekar att det man skrivit snarare verkar vara en ganska barnslig pajkastningstävling, då är det dags att ta ett steg tillbaka och fundera över vad som har hänt.

Det gäller mitt egna raljerande som svar på kompisen Kriss text, där jag fokuserar på en i sammanhanget helt orelaterad detalj.

Min vän, och styrelsekollega, Johanna kommenterade snällt på sin egen blogg ”Var vänlig hoppa över bitarna som handlar om vem som skapar trådar i båda bloggposterna då jag upplever det som en ganska barnslig pajkastningstävling, faktiskt. Tar man bort de bitarna har man en viktig diskussion kvar, dock.).”

Hon har såklart rätt, när man diskuterar sakfrågor är det orelaterat att ta upp vem som började med en viss argumentationsmetodik. Det blir mycket renare diskussion om man håller sig till ämnet.

Ibland behöver man en knuff i rätt riktning för att själv är man för inne i diskussionen för att se vad man gör. Tack för knuffen Johanna.

Bloggar etiketter: Emil Isberg, föreningsliv, likabehandling

Relaterade inlägg:

1. Ledarskap – någon annan och kritik ...
2. Revision – hur jag gör det ...
3. Vargens väg – SVTPlay ...

Har ni sett hur ett ouppfostrat barn beter sig när han/hon inte får som han/hon vill? Skrikande lägger de sig på golvet och försöker få fram att då de minsann inte fått sin vilja igenom, vill de inte längre vara med. Det var det första intrycket jag fick när jag läste Svenska Jägareförbundet’s förtidskritik mot rovdjursutredningen.

Idag presenterade Rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund det första delbetänkandet i rovdjursutredningen (som i sin helhet ska vara avslutad den 1 juli 2012) på Vargsymposiet i Vålådalen. I delbetänkandet kommer man bland annat att ange miniminivåer för hur stora stammarna av rovdjuren måste vara för att uppnå gynnsam bevarandestatus och analysera förutsättningarna för varg- och järvstammarna att uppnå gynnsam bevarandestatus. Utredningen kommer sedan att skickas på remiss till bland annat Svenska Jägarförbundet för att få in synpunkter och kommentarer.

Men redan igår publicerades en TT-notis om att jägarna hotar hoppa av uppgörelsen som de ingick för att få möjlighet att jaga varg: SvD, AB, Dagbladet, NA, svt.se, NSD, Metro, NorrbottensKuriren, GP, Skånskan, Allehanda, BLT, HelaGotland, NLT, HN, LTZ, VLT, Arbetarbladet, ST, Hallandsposten, ekuriren, ttela, SMP, och listan fortsätter…

Svenska Jägareförbundet hotar att hoppa av uppgörelsen med regeringen om inflyttning av vargar till Sverige, skriver Svenska Dagbladet.

Skälet är att ett förslag ska presenteras på Vargsymposiet i Vålådalen på måndagen om hur många vargar som krävs för att Sverige ska nå upp till EU:s krav på ett gynnsamt artbevarande. Jägarna befarar att vargstammen med detta förslag kommer att bli för stor. Uppgörelsen ingicks i samband med att licensjakten skulle införas.

Den längre artikeln förklarar mer ingående att det är överenskommelsen att jägarna ska hjälpa till med varginflyttning som de hotar att hoppa av. Jägareförbundet kan komma att ompröva sitt beslut att verka för en inflyttning av varg bland sina medlemmar, vilket ingick i en överenskommelse med regeringen när licensjakten skulle införas.

Om regeringen delar Liljelunds bedömning finns inget utrymme kvar för diskussioner om de långsiktiga målen. Då måste vi ta ställning till om vi kan fortsätta delta i rovdjurspolitiken. Förankringsarbetet hos våra medlemmar innebär att flyttningen av genetiskt värdefulla individer ska leda till färre vargar än vad det annars skulle vara, säger Torbjörn Lovbom, ordförande i Jägareförbundets rovdjursråd

Torbjörn Lovbom förklarar exklusivt för Svenska Jägareförbundets egna Svensk Jakt att utredaren enbart har kollat på enbart det biologiska och hävdar att det finns ekonomiska och sociala parametrar att ta hänsyn till innan ett slutgiltigt beslut kan fattas. ”Det finns en risk i att den nivå som föreslås tolkas som den slutgiltiga, och därför måste vi markera”, säger Torbjörn Lövbom.

Gunnar Glöersen (Svenska Jägareförbundets rovdjursexpert) har suttit med i den expertgrupp som rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund använt sig av i sin utredning och har utifrån det kunnat förbereda hotet mot regeringen: ”Risken är att antalet vargar som föreslås kommer bli för många, och det leder till en låst sits.” underförstått ”Om regeringen är överens med utredaren kommer vi att hoppa av överenskommelsen.”

Min direkta kommentar är att så klart jägarna har letat efter en ursäkt att hoppa av överenskommelsen, de har ju redan fått jaga varg så de vill naturligtvis inte göra något faktiskt arbete i skogen. Det gäller naturligtvis bara de få jägare som stödjer Gunnar Glöersens aggresiva ståndpunkt.

Hos Svenska Jägareförbundet hittade man redan i förmiddags mer information om utredningen och även en länk till delbetänkandet i Word-format samt direkta citat. Från utredare föreslår fördubblad vargstam.

”När inavelsgraden har sänkts bör det skandinaviska vargbeståndet öka i storlek. Det är nödvändigt för att sänkningen av inavelsgraden ska bli bestående och inte alltför mycket genetisk variation ska förloras. Ett provisoriskt referensvärde för den svenska delen av det skandinaviska vargbeståndet bör anges till 450 vargar. En ny bedömning bör göras inför rapporteringen till EU 2019. Då finns det erfarenheter av de åtgärder som nu planeras för att öka genflödet”, skriver utredaren Lars-Erik Liljelund.

Betänkandet innebär också att lodjursstammen ska förbli i det närmaste oförändrad i landet, jämfört med dagens stam. Om betänkandet i framtiden även blir riksdagens beslut betyder detta i praktiken att rådjursjakt omöjliggörs i flera Mellansvenska län på grund av lodjurens stora predation på rådjur.

Jägareförbundets rovdjursansvarige Gunnar Glöersen är mycket frågande till Lars-Erik Liljelund beräkningar. Gunnar Glöersen har själv suttit med i utredningens expertgrupp och han menar att Liljelund inte uteslutande använt sig av vetenskapliga fakta när han tagit fram sitt betänkande, utan att det till mångt och mycket bygger på subjektiva värderingar.

Jag tycker att Svenska Jägareförbundet kan svara på remissen precis som de brukar, utan att hota att frångå en överenskommelse som de redan dragit nytta av. Att markera på det sätt som görs nu är rent ut sagt barnsligt.

Jag avslutar med ett citat från fd jägare Anders Krüger som på SvD skrivit debattartikeln Moralen är i botten bland jägarna. ”Jägarorganisationerna måste städa rejält i sina egna led för att återfå förtroendet. Ledarprofilerna bör bytas ut till moraliskt mer rakryggade personer, som har både kraften och tron att avsevärt höja etiken, så att regler följs även långt ute i skogen dit lagens långa arm inte når.”

Pingat på Intressant.

Bloggar etiketter: licensjakt, likabehandling, politik, rovdjur, varg

Relaterade inlägg:

1. En mörk dag för vargstammen Det finns bara drygt 220 vargar i Sverige och naturligtvis...
2. Varg-jakt och rovdjurspolitik Vargjakt har i dagarna diskuterats rätt mycket i media. Det...
3. Vargjakt – inga sjukdomar funna hittills ...

Genom en bekant nåddes jag av Magnus Olssons rop på hjälp (FB-länk) som jag här publicerar i dess helhet. Jag kommer att återkomma till ämnet när jag satt mig in i ärendet. Pingat på Intressant.

Jag tvingas sedan några år tillbaka att driva en aktiv, tidskrävande och mycket kostsam upphovsrättslig strid mot Cloettas dotterbolag Karamellpojkarna AB. Detta då de gjort intrång i min upphovsrätt och nyttjat mina verk utan friköpta rättigheter till flertalet av sina produkter under vad som synes vara femton års nyttjande. Däribland produkten ”Blandade Fruktklubbor” som de enligt egen uppgift blivit marknadsledande med inom sitt segment. Då de tagit sig friheten att nyttja och sprida mina verk tar jag mig som upphovsman till mina verk nu friheten att offentligt anse att de gjort fel. När jag påtalade min rätt för Karamellpojkarna för att undersöka möjligheterna till en samförståndslösning, kallade dem in Cloettas egna advokater. Det framkom att de inte bara använt bilderna utan även gjort intrång i verken genom att identiskt teckna om dem. Då Karamellpojkarna inte visade sig intresserade att komma fram till en skälig uppgörelse tvingades jag att anlita juridiskt ombud och stämde år 2009 Karamellpojkarna inför Alingsås Tingsrätt (Mål T-2046-09). Därefter har de gjort allt för att göra processen mycket kostsam samt inte minst tidsmässigt göra den mer utdragen för mig för att på alla sätt försöka dra processen till sin yttersta spets.

Jag anser att det borde vara lättare för mig som ekonomiskt svag enskild upphovsman att:

1. Återfå rätten till mina egenhändigt skapade verk, för att själv fritt avgöra till vad de kan säljas eller ska användas.
2. Få rätt till någon form av skälig ersättning för intrånget och nyttjandet i och av mina verk som nyttjats och spridits av Karamellpojkarna AB för företagets produkter i deras marknadsföring.

Jag anser att det är skrämmande att detta blivit en process som redan kommit att kosta flera hundratusentals kronor i ombudskostnader och ytterliggare kostnader för skattebetalarna då det behövs en rättssal för att behöva säga något så enkelt som att ”min bild är min bild”.

För närvarande lever jag knappt på kaffepengar genom att till och från sälja konstverk ur min produktion, bland annat @Chillyhumor – Cool Snowmen Art by Mojo. Jag äger ingen egen ekonomisk möjlighet att driva processen utan har av vänner och bekanta fått ekonomiskt stöd under dessa år. Jag väljer att ta detta steg framåt, säga dessa ord i förhoppning att någon lyssnar, till någon som kanske kan påverka. Jag har i dagsläget inte mycket att förlora på att göra min röst hörd för sannolikt att jag vinner verkar vara en ekonomisk fråga och så kapitalstark är jag inte.

Om du anser att så här får det bara inte gå till, sprid då detta vidare till dina vänner till folk du tror det berör genom att klicka på ”Dela” knappen. Kanske kan vi få Karamellpojkarna AB och deras moderbolag Cloetta att skämmas lite för det tycker jag de gott kan göra.

Bloggar etiketter: likabehandling, upphovsrätt

Relaterade inlägg:

1. Bert Karlsson kan juridiken – förlorade 250 miljoner på politiken ...
2. Emil är arbetssökande ...
3. Ledarskap – någon annan och kritik ...

Jag skrev för ett år sedan om Subtila hot – fascism och despotism. Då jag nu kontrollerade den videon noterade jag att youtube-kontot var borttagen och videon alltså inte längre tillgänglig. Som tur var behöver man inte förlita sig på att en enskild kanal är tillgänglig.

Young people can not be trusted to form their own opinions. 07:00

Vad får man fram om man skulle jämföra de senaste tio årens förändringar (under Socialdemokratiskt och Moderatiskt styre) i Sverige med vad som beskrivs i kampanjfilmen?

• Är Respekten begränsad till olika grupper? Nej inte än, men däremot är bland annat ungdomar, sjuka och arbetslösa nästintill kallade för att vara kriminella och det innebär att respekten tas ifrån dem så vi har åtminstone närmat oss Despotism.
• Är Makten begränsad till några få personer? Nej men Fredrik Reinfeldt tvingade i princip igenom ett lagändringsförslag som få förstod så vi har åtminstone närmat oss Despotism.
• Är Pengarna fördelad till några få grupper? Nej, men löneklyftorna fortsätter att öka, utsatta grupper får gradvis mindre rörelsemöjlighet och antalet markägare minskas så vi riskerar att närma oss en situation som kan skapa Despotism.
• Är några Informationskanaler kontrollerad av några få personer? Nej, men det förs en debatt för att få exempelvis Internet kontrollerat/censurerat som kan innebära att vissa mediakanaler också blir kontrollerade och ökande möjlighet för Despotism.

Lite politikerförakt kanske faktiskt är sunt under rådande omständigheter.

Pingat på Intressant.

Bloggar etiketter: likabehandling, övervakning, politik

Relaterade inlägg:

1. Samhällets våldtäkt mot barn ...
2. Bert Karlsson kan juridiken – förlorade 250 miljoner på politiken ...
3. Emil är arbetssökande ...

”As should be clear, copyright is a difficult issue. One thing I’d like to encourage is to give some thought to preparation for 2018. Sometime before then, we can expect a major extension to automatic (no renewal necessary) copyright terms to 95 (individual) or 120 (corporate) years. The last extension (Sonny Bono’s last act) was published within the same 24-hour period as President Clinton was impeached, and received essentially no contemporary news coverage. We can expect The Mouse and other self-interested well-monied parties are already planning the next extension, to insure that nothing since 1923 or later ever enters the public domain.” – Dr. Gregory B. Newby Chief Executive and Director Project Gutenberg Literary Archive Foundation commenting on slashdot

När någon börjar prata om generell avtalslicens, som exempelvis under årets politikervecka, tänker jag på det arbete som Project Gutenberg gör för att ta hand om världens kulturskatter. Naturligtvis vill kommersiella intressen fortsätta att tjäna pengar långt efter att den som kommit på idén eller skapat ett verk har slutat tjäna pengar på det verket. Naturligtvis vill man alltid tjäna pengar utan att göra något arbete. Men är det verkligen rätt väg att gå, att låsa in vår kulturskatt så att allmänheten inte får ta del av den, eftersom inte någon organisation längre kan tjäna pengar på det?

Project Gutenberg är ett virtuellt bibliotek med över 35 tusen publikationer, och är alltså en modern version av biblioteket i Alexandria Tänk dig att gå i en sal fylld med bokhyllor, med böcker från golv till tak, som det tar timmar att ta sig igenom. Tyvärr är det bara äldre texter som kan anses vara allmän egendom (public domain) som finns i biblioteket. Naturligtvis sker det misstag ibland, men det är en huvudregel att det inte ska finnas någon kommersiellt priviligium kvar. Man kan visserligen diskutera om det är rätt av Amazon att utnyttja Project Gutenberg för eget ekonomiskt intresse, men det är en helt separat fråga om varför enskilda bolag försöker tjäna pengar på allmän egendom samt dessutom begränsa fortsatt spridning av allmän egendom. Den viktigare frågan just nu är varför upphovsrättsorganisationerna vill hindra samhället från att ta del av kulturskatten?

Det handlar naturligtvis om kontroll, men när man pratar om att tjäna pengar på något man gjort för länge sedan då måste man fundera på varför vissa ska ha det priviligiet på bekostnad av alla andra. Om jag lägger ner ett halvår av min tid på att bygga något, varför ska rättighetsorganisationen tjäna pengar på det 75 år efter min död? Cirka 30% av befolkningen går runt med idéer på böcker (och nu pratar jag riktiga böcker och inte självbiografier från tjugoåringar) och det blir allt enklare att ge ut böcker på egen hand. Förlag får därmed större krav på sig att hantera stora mängder bokförslag, och agera distributionskanal för redan editerade böcker.

När man pratar generell avtalslicens är det alltid i syfte att se till att samhällets verk ska kontrolleras av upphovsrättsorganisationer. För inte kan samhället förvalta kultur utan att ha vinstintresse? Det har säkert funnits idéer om att privatisera biblioteken, sälja ut de befintliga mötespunkter som vi har och se till att det finns vinstkrav för att biblioteken ska utvecklas. Men det innebär inte att det är någon bra idé.

Låt föräldralösa verk vara, släng förslagen om avtalslicens i närmaste papperskorg, se till att lobbyorganisationer inte får lagstifta sina egna vinster, och framförallt se till att reformera upphovsrätten till något som är mer rimligt för alla.

Uppdaterat: Henrik Summanen skriver om hur kulturmiljövården kommer att fungera i informationssamhället
.
Pingat på Intressant.

Bloggar etiketter: ipred, kulturdelning, likabehandling, tips

Relaterade inlägg:

1. Tjäna pengar, bli rik snabbt och bli miljonär ...
2. Ledarskap – någon annan och kritik ...
3. SMTP, SUBMIT och förvirring ...

Det diskuteras ofta om att allt ska vara jämställt mellan könen, men jag anser att en sådan diskussion oftast diskriminerar alla människor. För individer är olika och av alla de aspekter som påverkar vad som gör oss till individer spelar könet en stor roll genetiskt, samhällsmässigt och socialt. Jag anser att det är viktigare att respektera varandra för att vi är olika och att arbeta för att alla ska få så bra livskvalitet som möjligt.

Intressant?

Bloggar om jämlikhet: Erixon – Jämlikhet Ja, men vilken sort?, Nonicoclolasos – Har Rosenberg rätt om jämlikhet?, Zaramis – Jämlikhet viktigare än jämställdhet?, Andreas Bergh – Lunchdiskussioner om jämlikhet – funderingar efteråt. och S-Buzz – bloggosfären debatterar ökade klyftor och jämlikhet.

Bloggar etiketter: Emil Isberg, humor, likabehandling

Relaterade inlägg:

1. Ledarskap – någon annan och kritik ...
2. Jämställdhet – veckans fråga ...
3. SMTP, SUBMIT och förvirring ...

Foto: Christi Nielsen

Få saker är värre än att missbruka någons förtroende, att våldföra sig på någons vilja och att tvinga någon att göra vad de inte självmant är intresserade av att göra. För mig är inte våldtäkt lika illa som att mörda eller dräpa någon, men jag kan förstå de som anser att den livsändrande påverkan som en våldtäkt kan innebära är värre än mord eftersom man behöver leva kvar med osäkerheten och skammen. Det som dock är mycket viktigt är att ge stöd där det behövs istället för att generalisera och tycka att män är djur.

Det finns de män som anser att de gör en god gärning för att de våldtar en kvinna. De finns de människor som våldtar eftersom de själva blivit utsatta för övergrepp eller för att någon annan beordrat våldtäkten. Men det innebär inte att alla män är sådana. Det innebär inte att alla män någon gång i livet kommer att vara en våldtäktsman.

Det finns de kvinnor som vid något tillfälle har frivilligt sex, men i efterhand ångrar sig och anmäler partnen för våldtäkt. Jag anser att det är ett lika stort problem, eftersom det försämrar synen på rättsamhället samt minskar möjligheten till bättre jämlikheten mellan könen. Nu menar jag inte att sådant beteende ska likaställas med en våldtäkt, men om det leder till fällande dom har man förstört livet på motsvarande sätt.

Den fria viljan är en stor grund inom kristendomen, dock stödjer många kristna förbund idén att äktenskap innebär rättigheten att ha sex även när partnen inte vill. Är inte det också våldtäkt?

Helena von Schantz skriver artikeln ”Är du säker på att du är bättre än dom i Bjästa?”:
”Som de flesta tonåringar blir han antagligen självcentrerad och obenägen att se andra perspektiv än sitt eget. Hormonerna svallar, sexualundervisningen i skolan kompletteras med porr på nätet och det rikliga porrfilmsutbudet i var mans hem via köpfilmkanalerna. I grabbgänget samlar man både mod att närma sig det andra könet och vuxenpoäng medelst generaliseringar, tomt skrävel och det allmänna flickförakt som frodas i omklädningsrummen.
Efter ett liv av omedelbar behovstillfredställelse och i den trygga förvissningen om att han är värd litet mer och har litet fler rättigheter än andra begår han en våldtäkt. Vem tror att den här gossen bara finns i Bjästa? Han finns i stort sett i varje skola i landet i många exemplar.”

Jag skrev igår om Samhällets våldtäkt på barn där jag förklarade min syn på de domar och de förundersökningsprotokoll som finns gällande Dennis. Jag anser att samhället har stor skuld i det som följde på våldtäkten på ”Linnea”, en skuld som fortsatt växa nu efter granskningen av SVT Uppdrag granskning. Jag håller inte med Helena von Schantz om att våldtäkten skulle vara sprungen ur en självcentrerad roll och flickförakt, men jag håller med om att man måste fråga sig hur det ser ut i ens egna närområde. Varje person måste ta ställning och fråga sig vad man själv kan göra för att avhjälpa situationen.

Jessica Anker skriver i ”Även vi har svårt att kontrollera hatet i facebook-gruppen om våldtäkten i Bjästa” på Newsmill (artikeln tas även upp i DN som ”Svårt kontrollera hatet på nätet”) bland annat: ”Efter Uppdrag Gransknings reportage tog gruppen en vändning jag inte trodde var möjlig. I skrivande stund har gruppen 136 057 medlemmar. Gruppen spred sig som en löpeld och åsikterna var många. … Det som hände med gruppen att med medlemmarna så kom även hatet. Det växte sig större och kommentarerna flödade.”

Mitt förslag är stäng ner grupperna. Stöd kommer inte från anonyma grupper. Stöd kommer från att bry sig om och ta hand om varandra. Inte att gå med i tyckar-grupper på facebook. Stöd dina vänner, kompisar och de som är nära dig. Det är mycket mer värt än att räkna medlemmar på facebook. Ge ett bidrag till brottsoffer-fonden, skicka blommor eller vykort, det skulle åtminstone jag värdera mycket högre.

Psykologen Julie Richter, som jobbar på Bärby ungdomshem som Beatrice Ask besökte nyligen, intervjuas i ”Fel signaler kan ha påverkat pojkens beteende” och säger bland annat ”Min spontana reaktion är att om pojken inte fått det här massiva stödet från omgivningen så hade den andra våldtäkten kanske inte behövt inträffa. Nu fick han i stället signalerna att hans beteende var okej, säger Julie Richter.”

Jag skrev igår om den andra våldtäkten att ”Dennis hade under dagen fått massor med stöd från en i stort sett enig folkmassa i kyrkan. Jag skulle säga att han i princip var hög på kompisarnas stöd. Han var dömd till en våldtäkt som han (som jag tror) inte ansåg var rätt, som i kombination med för mycket alkohol senare på kvällen skapade situationen. Jag tycker här att det är orimligt att det finns någon förmildrande omständighet. Det gör det lätt att döma det första fallet utifrån den andra situationen, men jag anser att den andra situationen inte borde uppkommit om inte den första domen blev så hård som den blev.” och menade därmed motsvarande det som Uppsala-psykologen reagerade på. Dock kan man aldrig vara absolut säker på att längre eller mildare straff hade kunnat hindra den andra våldtäkten.

Julie Richter kommenterar också ”Målet måste vara att få den här pojken att fortsätta sitt liv utan att begå fler brott. Vi måste tänka långsiktigt och tänka på det faktum att det handlar om en ung pojke.” och jag håller verkligen med. Målet är inte att ge stöd till antingen flickorna eller pojken. Målet är att båda ska kunna fortsätta sina liv på bästa möjliga sätt.

Mitt tips till de som nyligen, eller tidigare, har gått med i tyckande-grupper för antingen flickorna eller pojken att snarast gå ur dem då varken flickorna eller pojken hjälps av en versus-debatt. Och hat hjälper ingen. Ge istället ett bidrag till Brottsofferjouren som jag förövrigt anser bör få ett större bidrag vid fällande domar.

Intressant?

Bloggar etiketter: likabehandling, polis

Relaterade inlägg:

1. Samhällets våldtäkt mot barn ...
2. Ledarskap – någon annan och kritik ...
3. Remiss-svaren till Socialstyrelsens förslag om blodgivning ...

You must be one of those women's lib people!

Enligt Kent Person är veckans bloggdebatt jämställdhet. Jag skulle mycket hellre debattera värdegrunden mellan individer (jämlikhet) men nu är det alltså den statistiska jämförelsen mellan könen som efterfrågas.

Jag vill börja med att lyfta de röd-gröna som genomförde en bloggstafett under Internationella kvinnodagen.

• kl 8 Mer vänster i Uppsala (initiativtagaren) skriver om 100 år av kvinnokamp.
• kl 9 Anders Wallner lovar att uppfostra sin son.
• kl 10 HBT-sossen vill göra jämställdhet till en valfråga.
• kl 11 Trollhare skriver om sig själv, manshat och könsdefinitioner.
• kl 12 Jöran Fagerlund (ersatte Jens Holm) som lyfte Eva-Britt Svensson för hennes roll som MEP för Vänsterpartiet.
• kl 13 Maria Ferm kräver skarpare våldtäktslagstiftning.
• kl 14 Mitt i Steget påpekar behovet att förändra strukturen.
• kl 15 HannaVictoria skriver om att belysa rätt saker.
• kl 16 Ida Legnemark skriver om sexualitet i jämställdhetsdebatten.
• kl 17 Christian Valtersson skriver om försvarssäkerhetstänkande mellan könen.
• kl 18 Högbergs tankar rannsakar sig själv som feminist.
• kl 19 Ett hjärta rött skriver om behovet av jämlikhet för att få jämställdhet.
• kl 20 Rödgrönt samarbete som avslutar med att när kvinnor röstar vinner det röd-gröna blocket.

Jag tycker att det hade varit mer jämlikt om de rödgröna hade fört bloggstafetten vidare över blockgränsen och dessutom undvikit att avsluta på det sättet som de gjorde, men det är fortfarande en intressant politisk kampanj som är värd viss uppmärksamhet. Det fanns en del smutskastning över blockgränsen, men många bloggares inlägg var personliga från egna erfarenheter och synvinklar.

Det försigick ytterligare bloggstafett för att uppmärksamma kvinnodagen hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng (01.00), Hanna Axelsson (02.00), Enkel men komplicerad (04.00), Lilla O (05.00), Nattens bibliotek (06.00), Suzannes (07.00), En avdankad akademikers tankar (08.00), Paperlace (09.00), McSarcne (10.00), Gråvädersdagar (11.00), Julia Skott (12.00), Orchid Pussy (13.00), The Pink Princess (14.00), Schmut (15.00), Linas funderingar (16.00), Ung Verdandist (17.00), Lisa Gemmel (18.00), Gunillas blogg (19.00), Catya – Sticks & Stones (19.30), Pour le Moment (20.00), Karriärmorsan (21.00), Sussie i vida världen (22.00), Cumulunimbus (23.00) och Petra Jankov (23.59).

De röd-gröna kampanjade för valdagen den 19e september. Samtidigt firade Moderaterna alla kvinnor, för att sedan skylla på en praktikant och få blommor istället.

Två kommentarer som jag tycker svarar rätt bra på Moderaternas gratulationer:

• Anna Ardin: ”Säger ni grattis till alla med HIV på internationella AIDS-dagen också?”
• Lisa: ”Internationella kvinnodagen är instiftad för att uppmärksamma kvinnors utsatta situation. Det är ingen jävla mors dag.”

Själv anser jag att kvinnodagen rent principiellt är fel, eftersom det inte finns någon mansdag, hendag, vi-som-inte-vill-tillhöra-någon-etnicitet-dag och så vidare. Dagen må påtala de 100 år av utveckling av jämställdhet mellan könen, men det är ett funktionshinder för jämlikhet.

När kvinnor tycker att deras eget kön är äckligt, då är det något som är fel.
När kvinnor tycker att de inte själva kan visa upp sig utan att utsättas för sexuella antydningar, då är det något som är fel.
När kvinnor trackar ner på sina kvinnliga vänner för att det går bra för dem, då är det något som är fel.
När domstolar anser att hur kvinnor klär sig påverkar hur de ska behandlas, då är det något som är fel.
När pojkar inte får klä sig i kvinnokläder utan att bli till åtlöje, då är det något som är fel.
När systemet för att belöna jämställdhetsinsatser är för krångligt, då är det något som är fel.
När man måste kvotera in kvinnor i olika situationer oavsett om det avses positiv särbehandling, då är det något som är fel.

Ett fåtal bloggare tog upp sexualiteten under kvinnodagen, men det som är mer undanskuffat när man diskuterar sexualitet (oavsett om det är HBTQ, Queer, SRHR Shemale, prostitution eller något annat) är asexualitet. Jag anser att sexualiteten är individuellt och framförallt hur man definierar vad som är sex och hur mycket sexualitet som passar en själv. Att låta andra godtyckligt bedöma vad som är sexualitet anser jag är principmässigt fel. Att kontrollera vad andra har för sexualitet anser jag är värre. Jag anser också att sexualiteten inte hör till att vara specifikt man eller kvinna, eftersom det varierar oerhört från individ till individ. Det värsta är dock när att frivillig sexualitet sammanställs med våldtäkt, exempelvis när man likaställer prostitution med slavhandel och trafficking, särskilt när det hänvisas till patriarket och mäns utnyttjande av kvinnor generellt.

Problemet med prostitutionen är inte köparna, utan att individens behov inte tillgodoses. Och historien har många gånger bevisat att man inte kan bekämpa ett behov med lagstiftning. Ökad lagstiftning minskar inte risken för våldtäkt. Att man dömer personer som har sex frivilligt med varandra till fängelsestraff på genetiska eller moraliska grunder innebär inte att känslorna minskar.

Vissa har tagit upp den statistiska löneskillnad mellan män och kvinnor. Det är klart och tydligt att det finns en statistisk lönedifferans, men jag anser att man glömmer de faktiska arbetsplatserna när man generaliserar om lönenivåerna. Man glömmer att man pratar om faktiska människor, individer, som alla har olika idéer, bakgrund, mål och belöningsrespons. Facket som förhandlar om många mäns och kvinnors löner missar lönedifferansen eftersom de fokuserar för mycket på att höja lönen. I och med att de försöker få ut så mycket som möjligt av arbetsgivarna generellt tappar de bort möjligheten att förhandla för den som har fått en snedfördelad lön, även om det finns lagstadgade krav på årlig översyn.

Immanuel Brändemo skriver: ”Men det är så lätt att tänka sig kvinnor som en enhetlig grupp, av någon anledning. Kvinnor förväntas ha kroppar som fungerar som… tja, som kvinnokroppar. Som funktionella kvinnokroppar: gåendes, tvåbenta, tvåarmade, seende, hörande, normalstörda och allt det där – och fittfödda. Jag tycker att alla borde läsa Amanda Briheds tolkning av ”Man föds inte till kvinna, man blir det”, Lukas Romsons genomgång av könsmaktsordningen i HBT-världen, Livet rullar vidare om tillgängligheten på kvinnojourer och möteslokaler – men framförallt Liten Saks inlägg:”

”Hur ska jag orka kämpa för kvinnors rätt i samhället då jag först måste kämpa för att övertala rörelsen att jag borde få vara en del av den. Att jag trots att jag är hörselskadad kan uppfattas ha ett kön, ha ett intresse av att förändra förutsättningar för andra som uppfattas leva i samma kön. Jag kan faktiskt vara intresserad av att gå på möten, seminarium eller diskussioner. Men, vilken vikt anses mina åsikter vara när jag inte ens får höra andras åsikter. Inte kan vara delaktig då personer med en funktionsnedsättning stängs ute. Diskussionen om personer med funktionsnedsättnings engagemang i olika slags föreningar brukar hamna i att man skall ta till de funktionshindrades (inte mitt ordval) erfarenheter. Det är fel ingång enligt mig, det är min förbannade rättighet att få vara med. Jag ska få tillföra lika mycket och lika lite som vem som helst annars. Ha en trevlig kvinnodag, själv ska jag jobba och mumla om intersektionalitet för döva öron.”

Det är svårt att få förståelse för intersektionalitet, kanske för att det är ett krångligt ord men främst för att innebörden är mycket mer komplicerad. Den du möter må vara av samma kön som du, men personen har ofta helt annan bakgrund och mål. Att se personen som en individ är mycket mindre fördomsfullt.

Var fjärde ensamstående mamma är fattig enligt statistik från SCB som HBT-sossen presenterade tillsammans med en rekommendation till Reinsfeldt-regeringen att läsa boken Jämlikhetsanden. Den socialdemokratiska bloggaren missar så klart att det var likadant under den socialdemokratiska regeringen och det alltså troligtvis är en följdeffekt över flera år som man ser i SCBs statistikrapport, där trenden visar att det blir gradvis värre.

Beatrice Fredriksson och Malin Petré om Jämställdhet vs jämlikhet: ”Jämlikhet handlar om människosyn. Jämlikhet är när alla är lika värda, och att politiker ska skapa jämställdhet på papper utan att först se till att samhället är jämlikt, kommer inte leda någonstans. Vi vågar tro att kvinnor kan. Själva. Utan kvotering. Utan politiker. Det är äkta jämlikhet vi ska skapa, ingen konstlad, framtvingad. Det viktigaste borde vara att män och kvinnor är lika värda, inte lika många.”

Det är äkta jämlikhet vi ska skapa, ingen framtvingad. Det viktigaste borde vara att män och kvinnor är lika värda, inte lika många.

Nåja, nu var det den statistiska jämställdheten som jag skulle fokusera på. Ofta när det diskuteras kvinnomisshandel eller andra fall där kvinnor drabbats föreslås att det skulle vara fler personer som hjälper kvinnan. Behöver vi fler som blandar sig i i fall där kvinnor blivit utnyttjade? Behöver vi kanske en myndighet som överser alla kvinno-ärenden? Nej, jag tycker inte det. Jag tror inte att fler människor inblandade i en rättslig process kan hjälpa en kvinnas rättsituation. Jag tycker att de frivilliga tjejjourerna används tillräckligt av socialtjänsten och tycker snarare att det behövs fler poliser ute på gatorna för att förebygga situationen. Jag tycker att mer ska göras tillsammans med skola och föräldrarföreningar för att förebygga våld och övergrepp bland ungdomar. Jag tycker att man ska stödja Friends mer än vad man gör idag. Mobbning går hand i hand med avsaknad av respekt för andra som kan leda till våldshandlingar.

Det finns fel som fortfarande behöver åtgärdas exempelvis rättsmedvetandet bland ungdomar, hederskulturen och
Arkelsten sammanfattar vackert i inlägget där hon gratulerar på kvinnodagen.

Uppmärksamma gärna bra saker, även om det inte är du som kom på idén. Kalla inte människor som tror på individer rutinmässigt för feminister. Skippa Strindberg.

Det finns många områden kvar att arbeta med när det gäller jämställdhet och ännu fler när det gäller jämlikhet. Vi måste ta hänsyn till vår historia som förklarar hur vi kommit hit, men vi får inte fastna i några gamla hjulspår och tro att allt löser sig av sig själv. Alla måste vi hjälpa åt på detaljnivå för att se till att vi och våra vänner fokuserar på kompetens och undviker att diskriminera oavsett anledning.

Intressant?

Bloggar etiketter: Emil Isberg, likabehandling, tips

Relaterade inlägg:

1. Ledarskap – någon annan och kritik ...
2. Emil är arbetssökande ...
3. Bortglömt samhällsansvar ...

För ett par veckor sedan läste jag en bloggpost om att man inte skulle vara anonym när man kommenterade eftersom det betydde att man inte ställde sig bakom sina åsikter. Det är en rätt intressant frågeställning som jag dock inte är överens med.

För mig är det självklart att namn inte har med åsikten att göra. Det är bara en etikett eller en referens-möjlighet och behöver inte innebära att man står bakom det man säger mer än om man inte använder namn. Spelar det någon faktiskt roll om jag kallar mig för Emil Isberg eller använder någon pseudonym?

Frågan är också vad anonym innebär. Om man alltid använder samma pseudonym eller ”Internet handle” är det ju knappast att vara anonym, men var går gränsen? Om man alltid använder ordet Anonymous som handle, men använder en riktig e-postadress, är det då att vara anonym? Hur är det om man gör tvärt om och lämnar ett namn som handle, men använder en falsk e-postadress? Kan man på något lätt sätt avgöra om någon försöker vara anonym?

Reprissalier och hot är vanligt förekommande om man kritiserar exempelvis Scientologi-rörelsen. Det har gjort att fler behöver skydda sin identitet för att undvika att bli trackasserade. Det finns också de som förlorat jobbet för att de påtalat brister eller rena lagbrott inom företag när de inte lyckats vara anonyma.

Katja Janford, som inspirerade till det här inlägget, tycker att om man är anonym så har åsikten i sig inget värde. Oavsett om åsikten är välformulerad, saklig eller uttrycker uppskattning så om den är anonym så har den inget värde. Som Katja skriver det ”Jag kan inte respektera en åsikt i ett namn av att vara anonym. För om man är anonym tycker man då det på riktigt?”.

Jag skrev en längre kommentar på Katjas blogg-post, men trots att det var i mitt eget namn verkar kommentaren försvunnit därifrån.

Bara för att du kallar dig för Katja vet jag inte vem du är. Bara för att någon skriver i min blogg som Johanna Julén behöver det inte vara någon jag känner. Namnet är bara ett fack att placera personen i, ett handtag vi kan fästa åsikterna vid. Det är en inbyggd rädsla vi har för det som inte går att lägga i fack som gör att vi inte tycker om namnlösa åsikter. Det har dock inget att göra med att inte stå för sina åsikter om man väljer att dela med sig av sitt namn eller ej.

Vissa personer, främst personer under myndighetsutövning, är fråntagna rätten att undvika att presentera sig. Alla andra har alltid en möjlighet att låta bli att säga sitt namn.
Oavsett om det är i en blogg, på bussen eller på en fest.

Man är aldrig helt anonym på Internet. Precis som man på en fest eller i bussen alltid har en röst och ett ansikte att binda åsikten till har man på Internet en IP-adress. Man kan visserligen skydda ansikten, förställa rösten och se till att gå via en proxy-server, men spår finns fortfarande kvar.

Man kan kalla det för att vara respektlöst att inte säga sitt namn, men att bemöta det genom att ignorera åsikten och det sagda är värre ändå eftersom man då säger att det sagda aldrig har funnits, att det sagda inte är värd att föras fram.

Den blogg du kommenterar på vet inte alltid vem du är när du skriver Katja. Det enda bloggaren har är ett referens till dig som du är den enda som vet om. Ett handtag. Vad skiljer det från att kommentera utan ett namn?

Jag kommenterar med för och efternamn, en kombination som vid sökning på Internet får fram mig och nästan bara mig. I skattemyndighetens register kommer flera upp, men det är tillräckligt få för att man ska kunna solla ut vem jag är. Att jag har ett relativt ovanligt namn har också inneburit att jag privat har fått samtal som egentligen skulle gått till företaget jag jobbat på. Om jag å andra sidan söker Katja får jag väldigt många träffar, både med Google och hos Skattemyndigheten, och det är för stort underlag för att jag inom rimlig tid ska kunna binda till någon enskild person. Lägger jag till efternamnet Janford får jag ett mycket mindre resultat och jag kan nog rätt snabbt utesluta Daytona och få fram vem du är. Om jag skulle söka efter någon som heter Anders Andersson eller något annat vanligt namn skulle vara klart mycket jobbigare att veta vem det är.

Namnet säger inte vem du är och har ingenting att göra med om man står för åsikten eller ej.

Emma skriver om hur kulturellt betingat det är att kunna vara anonym och påtalar att det var först när hon började resa som hon insåg att andra kunde anse det konstigt att alltid behöva redovisa vem man är i olika vardagssituationer. Att det kunde användas för åsiktsregistrering.

På Emmas inlägg kan man också hitta en kommentar från Kalle:

Debatten om anonymitet är historielös. De flesta känner säkert till att det under 17- och 1800-talen var väldigt vanligt att böcker skrevs under pseudonymer. Hade Max Stirner varit tvungen att skriva under sitt riktiga namn så hade inte hans verk sett dagens ljus. Vad många inte känner till är att det även i dagspressen, ända fram till början av 1900-talet, var vanligt att långa debatter fördes av kombattanter som var anonyma för läsarna — inläggen skiljdes från varandra genom signaturer. Detta sågs som en del av upplysningen, av främst två skäl: 1. Man skulle kunna uttrycka ovanliga, inopportuna eller extrema åsikter utan att riskera att få sparken, att bli utesluten ur sällskap och klubbar, eller få kyrkan på sig, etc. — eller, än värre — riskera att bli åtalad. 2. Det var argumenten, inte personen bakom, som skulle vara relevanta.
Att avslöja namnet bakom ett nom de plume sågs som någonting väldigt allvarligt, och bemöttes ofta med diverse repressalier. Och, som i fallet med Walter Naeslund sist, så fanns en förtroendefråga — förläggare och redaktörer visste vilka i regel vilka som stod bakom inläggen.

Idén att man ska “stå” för sina åsikter, att ärlighet och icke-anonymitet skulle vara sammankopplade, är en ganska ny idé. En idé som främst framförs i upprörda ordalag av personer som Jonas Gardell (vilken ju antagligen skräms till vettet av tanken på att vara anonym), och allehanda gammelmediakrönikörer utan historisk bildning.

Det fanns, och finns, tusentals individuella skäl till att man vill vara anonym i en debatt — och att använda kontrahentens anonymitet som ett svepskäl för att slippa gå i svaromål är fegt och obildat. Antingen är kommentaren relevant eller inte — huruvuda kommentatorn framträder med namn och adress eller inte är inte relevant, om det inte handlar om hot eller trakasserier för vilka det finns lämpliga lagrum.

Oavsett vad det finns för anledning till att vara anonym ska inte det spela någon roll i om man avgör att kommentaren är relevant eller inte.

Det som för mig gör ämnet mycket roligare är att jag för många år sedan skrev en kort berättelse som gick ut på att man inte skulle använda namn, för vad var namn annat än en etikett att sätta på lådan som man fördomsfullt placerar personen med. Namnet i sig har ingenting med vem man är eller varifrån man kommer. Namnet är bara ett namn.

Det som också gör det hela lite intressant är att Katja var för mig en anonym person, men inlägget har gjort att hon inte längre tillhör den anonyma massan för mig. Genom inlägget, trots att jag inte är överens med henne, skapades en bild av Katja och hon blev därför något mer än bara sitt namn. Jag hoppas på fler intressanta inlägg från henne.

Kontrollsamhället innebär att man aldrig kan vara anonym. Det innebär att man alltid blir övervakad och ens åsikter blir granskade, registrerade och bedömda.

Även om jag själv inte kommenterar anonymt kommer jag att alltid att arbeta för att alla ska ha möjlighet att vara anonym oavsett anledning. Det innebär att jag stödjer WikiLeaks, IPREDator och liknande tjänster.

Intressant?

Bloggar etiketter: Emil Isberg, likabehandling, övervakning

Relaterade inlägg:

1. Emil är arbetssökande ...
2. Ledarskap – någon annan och kritik ...
3. SMTP, SUBMIT och förvirring ...