Emil Isberg » övervakning

Långsamma steg mot despotism #svpol

Fri, 21 Jan 2011 21:33:07 +0000

Jag skrev för ett år sedan om Subtila hot – fascism och despotism. Då jag nu kontrollerade den videon noterade jag att youtube-kontot var borttagen och videon alltså inte längre tillgänglig. Som tur var behöver man inte förlita sig på att en enskild kanal är tillgänglig.

Young people can not be trusted to form their own opinions. 07:00

Vad får man fram om man skulle jämföra de senaste tio årens förändringar (under Socialdemokratiskt och Moderatiskt styre) i Sverige med vad som beskrivs i kampanjfilmen?

Är Respekten begränsad till olika grupper? Nej inte än, men däremot är bland annat ungdomar, sjuka och arbetslösa nästintill kallade för att vara kriminella och det innebär att respekten tas ifrån dem så vi har åtminstone närmat oss Despotism.
Är Makten begränsad till några få personer? Nej men Fredrik Reinfeldt tvingade i princip igenom ett lagändringsförslag som få förstod så vi har åtminstone närmat oss Despotism.
Är Pengarna fördelad till några få grupper? Nej, men löneklyftorna fortsätter att öka, utsatta grupper får gradvis mindre rörelsemöjlighet och antalet markägare minskas så vi riskerar att närma oss en situation som kan skapa Despotism.
Är några Informationskanaler kontrollerad av några få personer? Nej, men det förs en debatt för att få exempelvis Internet kontrollerat/censurerat som kan innebära att vissa mediakanaler också blir kontrollerade och ökande möjlighet för Despotism.

Lite politikerförakt kanske faktiskt är sunt under rådande omständigheter.

Pingat på Intressant.

Bloggar etiketter: likabehandling, övervakning, politik

Relaterade inlägg:

Förnamn Efternamn – Man är aldrig helt anonym

Sat, 06 Mar 2010 03:02:10 +0000

För ett par veckor sedan läste jag en bloggpost om att man inte skulle vara anonym när man kommenterade eftersom det betydde att man inte ställde sig bakom sina åsikter. Det är en rätt intressant frågeställning som jag dock inte är överens med.

För mig är det självklart att namn inte har med åsikten att göra. Det är bara en etikett eller en referens-möjlighet och behöver inte innebära att man står bakom det man säger mer än om man inte använder namn. Spelar det någon faktiskt roll om jag kallar mig för Emil Isberg eller använder någon pseudonym?

Frågan är också vad anonym innebär. Om man alltid använder samma pseudonym eller ”Internet handle” är det ju knappast att vara anonym, men var går gränsen? Om man alltid använder ordet Anonymous som handle, men använder en riktig e-postadress, är det då att vara anonym? Hur är det om man gör tvärt om och lämnar ett namn som handle, men använder en falsk e-postadress? Kan man på något lätt sätt avgöra om någon försöker vara anonym?

Reprissalier och hot är vanligt förekommande om man kritiserar exempelvis Scientologi-rörelsen. Det har gjort att fler behöver skydda sin identitet för att undvika att bli trackasserade. Det finns också de som förlorat jobbet för att de påtalat brister eller rena lagbrott inom företag när de inte lyckats vara anonyma.

Katja Janford, som inspirerade till det här inlägget, tycker att om man är anonym så har åsikten i sig inget värde. Oavsett om åsikten är välformulerad, saklig eller uttrycker uppskattning så om den är anonym så har den inget värde. Som Katja skriver det ”Jag kan inte respektera en åsikt i ett namn av att vara anonym. För om man är anonym tycker man då det på riktigt?”.

Jag skrev en längre kommentar på Katjas blogg-post, men trots att det var i mitt eget namn verkar kommentaren försvunnit därifrån.

Bara för att du kallar dig för Katja vet jag inte vem du är. Bara för att någon skriver i min blogg som Johanna Julén behöver det inte vara någon jag känner. Namnet är bara ett fack att placera personen i, ett handtag vi kan fästa åsikterna vid. Det är en inbyggd rädsla vi har för det som inte går att lägga i fack som gör att vi inte tycker om namnlösa åsikter. Det har dock inget att göra med att inte stå för sina åsikter om man väljer att dela med sig av sitt namn eller ej.

Vissa personer, främst personer under myndighetsutövning, är fråntagna rätten att undvika att presentera sig. Alla andra har alltid en möjlighet att låta bli att säga sitt namn.
Oavsett om det är i en blogg, på bussen eller på en fest.

Man är aldrig helt anonym på Internet. Precis som man på en fest eller i bussen alltid har en röst och ett ansikte att binda åsikten till har man på Internet en IP-adress. Man kan visserligen skydda ansikten, förställa rösten och se till att gå via en proxy-server, men spår finns fortfarande kvar.

Man kan kalla det för att vara respektlöst att inte säga sitt namn, men att bemöta det genom att ignorera åsikten och det sagda är värre ändå eftersom man då säger att det sagda aldrig har funnits, att det sagda inte är värd att föras fram.

Den blogg du kommenterar på vet inte alltid vem du är när du skriver Katja. Det enda bloggaren har är ett referens till dig som du är den enda som vet om. Ett handtag. Vad skiljer det från att kommentera utan ett namn?

Jag kommenterar med för och efternamn, en kombination som vid sökning på Internet får fram mig och nästan bara mig. I skattemyndighetens register kommer flera upp, men det är tillräckligt få för att man ska kunna solla ut vem jag är. Att jag har ett relativt ovanligt namn har också inneburit att jag privat har fått samtal som egentligen skulle gått till företaget jag jobbat på. Om jag å andra sidan söker Katja får jag väldigt många träffar, både med Google och hos Skattemyndigheten, och det är för stort underlag för att jag inom rimlig tid ska kunna binda till någon enskild person. Lägger jag till efternamnet Janford får jag ett mycket mindre resultat och jag kan nog rätt snabbt utesluta Daytona och få fram vem du är. Om jag skulle söka efter någon som heter Anders Andersson eller något annat vanligt namn skulle vara klart mycket jobbigare att veta vem det är.

Namnet säger inte vem du är och har ingenting att göra med om man står för åsikten eller ej.

Emma skriver om hur kulturellt betingat det är att kunna vara anonym och påtalar att det var först när hon började resa som hon insåg att andra kunde anse det konstigt att alltid behöva redovisa vem man är i olika vardagssituationer. Att det kunde användas för åsiktsregistrering.

På Emmas inlägg kan man också hitta en kommentar från Kalle:

Debatten om anonymitet är historielös. De flesta känner säkert till att det under 17- och 1800-talen var väldigt vanligt att böcker skrevs under pseudonymer. Hade Max Stirner varit tvungen att skriva under sitt riktiga namn så hade inte hans verk sett dagens ljus. Vad många inte känner till är att det även i dagspressen, ända fram till början av 1900-talet, var vanligt att långa debatter fördes av kombattanter som var anonyma för läsarna — inläggen skiljdes från varandra genom signaturer. Detta sågs som en del av upplysningen, av främst två skäl: 1. Man skulle kunna uttrycka ovanliga, inopportuna eller extrema åsikter utan att riskera att få sparken, att bli utesluten ur sällskap och klubbar, eller få kyrkan på sig, etc. — eller, än värre — riskera att bli åtalad. 2. Det var argumenten, inte personen bakom, som skulle vara relevanta.
Att avslöja namnet bakom ett nom de plume sågs som någonting väldigt allvarligt, och bemöttes ofta med diverse repressalier. Och, som i fallet med Walter Naeslund sist, så fanns en förtroendefråga — förläggare och redaktörer visste vilka i regel vilka som stod bakom inläggen.

Idén att man ska “stå” för sina åsikter, att ärlighet och icke-anonymitet skulle vara sammankopplade, är en ganska ny idé. En idé som främst framförs i upprörda ordalag av personer som Jonas Gardell (vilken ju antagligen skräms till vettet av tanken på att vara anonym), och allehanda gammelmediakrönikörer utan historisk bildning.

Det fanns, och finns, tusentals individuella skäl till att man vill vara anonym i en debatt — och att använda kontrahentens anonymitet som ett svepskäl för att slippa gå i svaromål är fegt och obildat. Antingen är kommentaren relevant eller inte — huruvuda kommentatorn framträder med namn och adress eller inte är inte relevant, om det inte handlar om hot eller trakasserier för vilka det finns lämpliga lagrum.

Oavsett vad det finns för anledning till att vara anonym ska inte det spela någon roll i om man avgör att kommentaren är relevant eller inte.

Det som för mig gör ämnet mycket roligare är att jag för många år sedan skrev en kort berättelse som gick ut på att man inte skulle använda namn, för vad var namn annat än en etikett att sätta på lådan som man fördomsfullt placerar personen med. Namnet i sig har ingenting med vem man är eller varifrån man kommer. Namnet är bara ett namn.

Det som också gör det hela lite intressant är att Katja var för mig en anonym person, men inlägget har gjort att hon inte längre tillhör den anonyma massan för mig. Genom inlägget, trots att jag inte är överens med henne, skapades en bild av Katja och hon blev därför något mer än bara sitt namn. Jag hoppas på fler intressanta inlägg från henne.

Kontrollsamhället innebär att man aldrig kan vara anonym. Det innebär att man alltid blir övervakad och ens åsikter blir granskade, registrerade och bedömda.

Även om jag själv inte kommenterar anonymt kommer jag att alltid att arbeta för att alla ska ha möjlighet att vara anonym oavsett anledning. Det innebär att jag stödjer WikiLeaks, IPREDator och liknande tjänster.

Intressant?

Bloggar etiketter: Emil Isberg, likabehandling, övervakning

Relaterade inlägg:

Åldersdiskriminering på partinivå – MP ser ner på PP

Fri, 05 Mar 2010 19:58:31 +0000

Jag nåddes av ett meddelande från Mattias Bjärnemalm imorse om att en bloggare för Miljöpartiet hade skrivit negativt om Piratpartiets hantering av datalagringsdirektivet. Tyvärr tappade jag anslutningen mot Internet och det innebär att jag några timmar senare sitter på ett Internetcafé för att skriva ihop mitt svar.

Tomas Melin, kandidat till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige för Miljöpartiet skrev igår om Därför leder Miljöpartiet kampen mot datalagringen där han visserligen skriver att Piratpartiet har rätt, men att han utifrån tre frågeställningar anser att Piratpartiet gör bort sig, eller kanske snarare agerar fel politiskt.

1. EU-politisk strategi: hur slipper vi datalagringsdirektivet?

Piratpartiet har redan från första stund varit tydliga med sin linje för att stoppa implementeringen av datalagringsdirektivet, och det är samma linje som Falkvinge lyfter ovan: att rösta nej. Det är ett tydligt ställningstagande, och det ska de ha all heder för.

Tomas Melin skriver vidare att Piratpartiets strategi är att likna med hur en struts stoppar huvudet i sanden vid fara samtidigt han gör liknelsen med Piratpartiet som ett barn skriker så fort något obehagligt först på tal. Lite självmotsägande liknelser om jag får säga det själv, för en struts brukar inte skrika och även om jag har sett barn stoppa huvudet i sanden så har anledningarna varit helt annorlunda.

Tomas anser att kriget mot datalagringen måste föras i EU och det har han till viss del rätt i, men det han missar är att det inte är enda platsen där kriget mot datalagringen måste föras. Piratpartiet säger nej till införandet av datalagringsdirektivet i Sverige samtidigt som vi driver på lyftandet av frågan i EU rent juridiskt, samtidigt som vi informerar allmänheten om problemen med datalagringen, samtidigt som vi bemöter de pådrivande faktorerna bakom datalagringsdirektivet, samtidigt som vi försöker hjälpa diskussionen om bakgrunden till datalagringsdirektivet framåt, samtidigt lyfter vi upp och stöttar de länder som vågar säga nej till datalagringsdirektivet. Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till gällande vilka krig som förs i datalagringsdirektivets namn, särskilt som det finns en del områden som riskerar att påverka situationen kring datalagringsdirektivet (exempelvis Lissabonföredragets införande).

Nu håller jag inte med om att det på något sätt är ett krig mot datalagringen eftersom det förutsätter att man sysslade med någon destruktiv argumentationsteknik. Piratpartiets hantering av frågan är mycket mer fredlig även om vi inte går så långt att vi sticker huvudet i sanden och ignorerar frågan. Piratpartiet informerar om problemen, lyssnar på argumentationen kring datalagringen och föreslår förändringar till de grundläggande orsakerna. Ett informationsamhälle byggs med informationsutbyte och inte stridsåtgärder eller hot. Vi kan inte på något sätt stödja argumentation för krig, såsom Tomas Melin förespråkar det.

2. Kunnande: Vad handlar striden om?

Mitt andra problem med de lilas höga svansföring i den här frågan är att de inte överhuvudtaget verkar ha förstått vad det är de skriker om. Notera exempelvis att Falkvinge ovan skriver att PP aldrig kommer “rösta för datalagringsdirektivet”. Det kanske bara är en slarvig formulering, men faktum är att det inte är direktivet riksdagen eventuellt kommer rösta om. Riksdagen äger inte frågan om direktivet, det gör EU. Riksdagen äger frågan om implementeringen av direktivet.

Tomas Melin låser sig fast vid att vi formulerar oss på ett vardagligt vis istället för att använda oss av ett politiskt högtravande och korrekt språkbruk där det finns juridiska tolkningar. Naturligtvis vet Piratpartiet att riksdagen eventuellt kommer att rösta om Sveriges implementation av datalagringsdirektivet. Till skillnad från de etablerade riksdagspartierna så består dock Piratpartiet av helt vanliga människor och vårt språkbruk avspeglar naturligtvis detta. Dock är det sant att Piratpartiet motsätter sig datalagringsdirektivet oavsett om det är frågan om implementationen eller själva direktivet på EU-nivå. Det innebär att det inte heller fel att PP aldrig kommer ”rösta för datalagringsdirektivet”.

Naturligtvis röstade Tyskland, precis som Rumänien, ner ett förslag till implementation av datalagringsdirektivet. Att det gjordes kan ses som att implementationen inte var önskvärd, men i förlängningen kan man också anse att det möjligtvis är direktivet som skapar fel implementationer. Det är så lagstiftning fungerar i EU och det är också så Piratpartiet driver sakfrågan.

3. Inhemsk politisk strategi: Vad kan PP driva igenom?

Piratpartiets politiska strategi går ut på att på förhand avsäga sig ansvar för en stor mängd helt avgörande politiska frågor. I och med detta tänker de att de kan fokusera på vissa kärnfrågor och därför få bättre resultat där. Så långt är nog resonemanget både korrekt och rimligt. Problemet är när de i tanken gör en logisk kullerbytta från “bättre resultat” till “the perfect score”. Hela den piratpartistiska kommunikativa strategin bygger ju nämligen på att de tvärsäkert kan lova allt till alla, om än inom det de (något vagt) hänvisar till som “våra kärnfrågor”.

Tomas Melin tar upp Piratpartiets uttalade vågmästarstrategi som en orsak till att vi inte skulle ha möjlighet att driva igenom våra fokusfrågor. Dessutom klassar Tomas oss som ett missnöjesparti och anser att vi enbart har möjligheten att i riksdagen sitta och rösta nej, eftersom vi inte skulle vara välkomna till förhandlingsbordet.

Piratpartiet vet naturligtvis att förhandling handlar om ärlighet, öppenhet och att föra faktiska frågor till diskussion. Det är en grundläggande del i planen om vågmästarställningen. Naturligtvis ingår hot som en förhandlingteknik, men det är inte det man bygger långsiktighet i våra frågor med. Våra fokusfrågor sträcker sig långt längre än vad något missnöjesparti kan komma med. Vi ställer upp i flera kommun- och landstingsfullmäktige val med omfattande sjökort och politiska manifestation.

Piratpartiet har starka idéer, stor drivkraft, och mycket stort stöd för våra åsikter. Huruvida förhandlingsbordet blir tillgängligt för oss eller inte beror snarare på hur mycket politisk kohandel som PP kommer att utsättas för. Men Piratpartiet har förhandlingsförmåga även då. Vi har öppet, som alltid, mött och blött många olika situationer som vi kan möta vid förhandlingsbordet.

Många inom Piratpartiet har sett upp till Miljöpartiet på grund av att de har gått från att vara ett miljöfokusparti till ett parti med många vettiga åsikter samt en flexibilitet att ta till sig ungdomsrörelsens frågor. Därför har vi också kritiserat Miljöpartiet hårt för det som Tomas skriver som ett par veckor av virrig kommunikation precis som vi i EU-valet kritiserade Miljöpartiet då de anklagade oss för att ha stulit deras åsikter gällande fildelning trots att de vid riksdagsvalet 2006 inte hade något alls att säga om fildelning.

Det Tomas Melin gör skulle klassas som åldersdiskriminering, eller mobbning, om inte hade varit politisk ålder som det gällde. De jämförelser som Tomas gör är inte avsedda att vara smickrande. Naturligtvis har Piratpartiet inte Miljöpartiets politiska erfarenhet, men det innebär inte att våra sakfrågor är felaktiga. Piratpartiet är redan idag kunniga på många politiska områden. Tomas anser att Piratpartiets vågmästarstrategi är ett hot, men är det i så fall inte ett hot att säga att Piratpartiet inte kommer att få förhandlingsmöjlighet?

Tidigare har jag haft möjlighet att rösta på Miljöpartiet, men är det verkligen konstruktivt att tracka ner på Piratpartiet när vi borde sitta på samma sida om förhandlingsbordet?

Jag röstar pirat! Gör du?

Bloggar etiketter: Emil Isberg, likabehandling, övervakning

Relaterade inlägg:

Emil är arbetssökande ...
Ledarskap – någon annan och kritik ...
SistMenInteMinst-motioner hos Piratpartiet Piratpartiet är mycket mer än bara regelrytteri och politiska frågor....

Satsa på förorterna – utan polisövergrepp

Mon, 15 Feb 2010 18:50:48 +0000

Jerzy Sarnecki: Tillfällighet bakom många tonårsmord
I början av hösten skriver DN att det sedan början av 90-talet har varit mellan tre och 17 fall per år där ungdomar mellan 16 och 19 år har varit misstänka för mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång.

Jag undrar vad statistiken säger om vilka brott som innefattar ungdomar från förorter, för det är för mig mer intressant än någon generell beskrivning. Nu anser åtminstone en som forskar inom kriminologi att det är tillfälligheter som är orsaken till brotten, att det inte finns något samband, och det är intressant i sig. För mig innebär det att man tittar åt fel håll, att man saknar ett visst underlag.

Zaramis skriver 2007 att det är nyliberalismen som är orsaken.
Det är inte polisen det är fel på. Det är inte polisens organisation det är fel på. Det är inte därför som viss brottslighet existerar. Det är inte tyngre beväpnign och specialstyrkor som behövs. Polsien kan nämligen inte lösaa problem som beror på utanförskap och social misär. Gangstergängen kan växa när sociala myndigheter inte kan hantera problemen. När det inte längre finns tillräckligt med pengar för att hantera sociala problem på ett humant och mänskligt sätt. När den nyliberala politiken innebär att folk får det så dåligt att kriminalitet kan vara en lösning eller så kan man låna pengar från gängen. Något som sen måste betalas tillbaks.

Nedskärningarna som alla regeringar sen mitten av 1980-talet ägnat sig åt får naturligtvis konsekvenser. En av dessa konsekvenser är de kriminella gängen. Där sociala myndigheter inte längre tar hand om folk går gängen in och gör det. När en arbetslös inte längre kan få pengar från a-kassa eller socialen, så finns de kriminella gängen där och kan ställa upp. Gängen får lätt att rekrytera . Sånt kan inte lösas med tyngre vapen, mer våld och förtryck. Det krävs ett annat mer mänskligt samhälle. Ett samhälle som inte är moderaternas, ett samhälle som inte är nyliberalt och ego-fixerat.

Jag kan hålla med om att särskilt förorterna och småstäderna har sett minskade satsninger på ungdomar med indragna mötesplatser och verksamheter. Vad hände med alla fritidsgårdar? Vad hände med kyrkliga ungdomsverksamheter? Vad hände med frivilligheten och att ställa upp gratis för sina och andras barn?

Zaramis skriver också:
Jag förnekar inte att föräldrar har ett ansvar för att uppfostra sina barn. Och gör man det med kärlek, värme och solidaritet. Så kan man nog undvika många problem när barnen blir vuxna. När föräldra inte klarar av sitt uppdrag är det ocvkså min åsikt att samhälelt bär ett ansvar. Vi alla bär allstås ansvar för alla barn och ungdomar. Det är vårt kollektiva ansvar att uppfostra barnen till medkännande och kärleksfulla människor.

Allt trams om hårdare tag etc är jag däremot emot. Det är inte kärleksfullt, det vittnar inte om omtanke. Det sänder fel signaler. För gränsdragning behövs inte hårdare tag. Sånt fungerar bätrre med kärleksfulla förklaringar om varför.

Det är också min egen erfarenhet när jag har hjälpt till inom föreningar och olika verksamheter. Hårda tag och skarpa gränsdragningar kan tillfälligtvis straffa en person, men det ökar också risk för utanförskap.

Polisförbundet presenterade också 2007 en rapport om morgondagens brottslighet där de bland annat skriver följande:
Ett modernt demokratiskt samhälle är en skör konstruktion i den meningen att det bygger på att en tillräckligt stor del av befolkningen frivilligt ser sig som en naturlig del av samhället som helhet. Om individer i stället i första hand ser sig som tillhörande en viss etnisk, religiös eller politisk grupp faller samhället i sin förlängning förr eller senare samman i olika former av inre stridigheter. Om vi kombinerar dessa två osäkerheter till ett så kallat scenariokors får vi utgångspunkter för våra fyra scenarier.

Scenarierna, som vi har valt att kalla Folkhemmet, Bullerbyn, Klansamhället och Nattväktarstaten, pekar på att de trender vi ser redan i dag – minskad respekt för auktoriteter, ökade klyftor etc – kan få stor påverkan på hela samhällsbygget. Om klyftorna ökar kommer detta dessutom sannolikt att driva på den minskande respekten för auktoriteter.

I tre av fyra scenarier försvåras polisens arbete av misstro mot polis och samhälle, solidaritet mot den egna gruppen. Det leder till att utredning och bekämpning av brott försvåras eller i värsta fall omöjliggörs.

För Polisförbundets del står det helt klart. Bekämpningen av morgondagens brottslighet är oerhört komplex. Utvecklingen ställer krav på en synlig och närvarande polis i lokalsamhället med stor kunskap om andra kulturer liksom en polis som kan samarbeta med poliser i andra länder. Det internationella samarbetet ställer i sin tur krav på poliser med goda språkkunskaper såväl som kunskap om andra länders lagar och praxis och internationell rätt.

Det är en oerhörd förenkling av situationen som polisförbundet gör, för eftersom samhället generellt går mot mer indivualism (aka kunskapssamhället) och går ifrån industralismen är det många fler grupperingar som görs. Informationen kommer också flyta från olika grupperingar, som trots att de är helt separata grupperingar påverkas av andras grupperingar. Individer kommer också att kunna tillhöra flera separata grupper. Så även om polisförbundet anser att situationen är komplex är situation ännu mer komplex än vad de inser. Polisen har problem idag med att möta allmänheten. Imorgon blir det värre.

Att misstänkliggöra grupperingar ökar risken för utanförskap och därmed också försvåra polisens arbete. Att låta polisen få möjlighet att ta till hårda tag innebär att utanförskapet ytterligare förstärks och förståelsen för polisens arbete minskar. Att införa generellt övervakning innebär att misstänkliggöra befolkningen och det gör inte polisens arbete lättare.

Polisens arbete blir lättare av samarbete och stöd bland allmänheten. Möter man en polis ska man inte bli rädd och fundera på vad man har gjort fel, utan man ska känna sig tryggare med en polis i närheten oavsett vilken omgivning man befinner sig i. Är man på en fest ska man inte fundera över om man lider av vätskebrist eller har dansat för mycket. Kör man en bil ska man inte behöva fundera på om alla lysen är kontrollerade. Är man på väg hem från jobbet ska man inte behöva oroa sig för att bli misstänkliggjord för narkotikabrott. Polisens arbete blir naturligtvis lättare av Internets moderna möjligheter, men det innebär samtidigt att intrånget i den personliga sfären riskerar att bli värre.

Stoppa ungdomsvåldet - Rusta upp förorten
en grupp på facebook

På senare år har polisen dragit in på mängden kontor som de har runt om i verksamhetsområdet. Genom centralisering har de osynliggjort sig själva från bland annat förorter. Det har gjorts bland annat utifrån ett kostnadsperspektiv och till stor del utifrån politikerbeslut. Det är enkelt att se ett kontor som en kostnad om det kontoret inte löser något brott, men det är svårt att faktiskt se brottsförebyggande verksamhet.

Polisen påverkas inte särskilt av förändringar av regeringen eftersom skillnaden mellan höger och vänster inte så stor när det gäller polisens verksamhet enligt rikspolischef Sten Heckscher (i samtal med Advokatsamfundet 2004). Det innebär att oavsett om det är en borgerlig eller socialdemokratisk regering blir det samma fokuseringar på att jaga pinnar istället för att arbeta för att uppklara brott.

Förorter och andra mindre orter har drabbats hårt genom att man ser färre poliser i närområdet. Det innebär att ungdomar som gärna testar gränser får ett mycket större spelrum, och möjligheten att fånga upp beteendet i tid minskas. Genom att satsa på upprustning av förorten och damma av den gamla polisstrategin kan man förhoppningsvis vända trenden.

När en viss brottslighet ligger på en jämn nivå innebär det att antingen att samhället tycker det är okej med en sådan brottslighet (på den nivån) eller så är befintliga åtgärder felriktade (alternativt otillräckliga).
Om politiker prioriterar synliga brott, exempelvis sådana som lobbyorganisationer (IFPI, APB, ECPAT) lägger mycket pengar på att få lagstiftat mot, istället för sådana som försvinner i statistiken, exempelvis familjepolitikrelaterade brott och ungdomsrelaterade brott får man just en jämn nivå.

Våra folkvalda politiker kan inte välja åt oss när det gäller att förändra politiken. Det är bara vi som kan ställa dem mot väggen och se till att de inser vilket problem det är. Som det är nu är det endast polisen som kan granska och ändra polisens beteende. Politikerna måste förstå att man inte kan kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Politikerna måste förstå att Rave-fest inte är narkotikabrott. Politiker måste inse att om polisen använder sig av maktmissbruk . Politiker måste kunna påverka polisen.

Det är valår i år. Utnyttja det och ställ frågor till alla kandiderande politiker. Försök helst att också kontrollera hur de verkligen har röstat, eftersom vem som helst kan säga en sak innan valet och sedan göra något helt annat.

Jag röstar pirat!! Vad röstar du?

Intressant?

Bloggar etiketter: Emil Isberg, föreningsliv, kulturdelning, övervakning, polis, politik

Relaterade inlägg:

Grattis på femtioårsdagen Christian Engström.

Tue, 09 Feb 2010 12:37:48 +0000

Christian Engström Piratpartiet Member of the European Parlament

Idag fyller Piratpartiets första EU-parlamentsledamot halvsekel (50 år).

Jag har träffat Christian vid några tillfällen de senaste åren, men aldrig haft tillfälle att lära känna honom närmare. Dock har jag vid varje tillfälle upplevt honom som en mycket karismatiskt och utrycksfull personlighet, som drivs av engagemang. En person att ta lärdom av.

För ett år sedan idag skrevs det om att 77 personer från Mongoliet besökte The Pirate Bay. Jag anser att det var startskottet på en mycket motiverande och för många piratpartister en sporrande färd som förde hela vägen in i EU-parlamentet.

I år kommer samma färd att föra oss in i Riksdagen. På väl valda platser, bland annat Västerås och Västmanland, kommer vi även att finnas med i Landsting och Kommunfullmäktige.
Datalagringsdirektivet, ökad övervakning i skolor och på allmänna platser samt många fler aktuella ämnen är inom våra kärnområden. Och vi är det partiet som kan frågorna bäst.

För allt Christian gjort, för det han kommer göra framöver och det engagemang som han inspirerar till sällar jag mig till mängden gratulanter:
GRATTIS PÅ FEMTIOÅRSDAGEN CHRISTIAN.

Bloggar etiketter: Emil Isberg, övervakning, val

Relaterade inlägg:

SEX för alla, om det dokumenteras

Mon, 08 Feb 2010 20:59:34 +0000

Ibland kan man ha rätt roligt åt att läsa tidningar som är riktade till en väldigt smal målgrupp.
För någon vecka sedan tipsades jag om och läste Fridas kommentar-kedja gällande att vara naken inför sin pojkvän. Tidningen Frida är Sveriges största tidning för unga tjejer enligt deras egen information.

Kommentarerna i sig ger en inblick i hur vissa unga tjejer ser på nakenhet, relation samt sina egna kroppar och det är rätt skrämmande att läsa kommentarer som visar på att vi i vårt moderna samhälle låter ungdomar växa upp och tro sig vara fula.

Det är också skrämmande att dagens befintliga politiker anser att för att man ska kunna få stöd från samhället ska det vartannat år skapas en 91-sidig rapport gällande en persons liv. Nu gäller det främst handikappade som tyvärr få politiker är (som yrkesgrupp är politiker dessutom ovanligt friska), men det är fortfarande något oerhört integritetskränkande att matvanor och sexliv ska dokumenteras så ingående. Vad spelar det för roll i praktiken? Är inte stödet ett sätt för den utsatta att få ett drägligare liv? Ett liv som ska kunna jämföras med någon som inte behöver stödet?

Är sex helt plötsligt en lyxvara som det kan diskuteras om det ska ingå i normen?

Thomas Tvivlaren, Anders S Lindbäck, Anna Troberg, BloggSam, Borgmi, Calandrella, Enligt Min Humla, Maloki, Osmidigt, Rick Falkvinge, Tantrablog, The Pheleroxian Blog, En Man Med Ett Skägg och Henrik Oscarsson skriver om Kristdemokraternas missriktade försökt att diskriminera muslimers traditioner.

Bloggar etiketter: likabehandling, övervakning

Relaterade inlägg:

Oscar Swartz om Afghanistan, FRA och Piratpartiet

Mon, 01 Feb 2010 00:15:37 +0000

Oscar Swartz

Albert föreslog att jag skulle skriva om Oscar Swartz inlägg gällande en möjlig utveckling av Piratpartiets ideologi. Oscar Swartz är en debattör som kombinerar både kraft och saklighet i sina texter. Dessutom har han, precis som jag många år senare, dragit igång en Internetleverantör som ställer sig på sina kunders sida. Jag tackar för förslaget att få belysa en av hans sakfrågor.

Oscar Swartz skriver bland annat:

Den sittande regeringen driver en säkerhetspolitik som kan sammanfattas:

Avveckla Sveriges militära försvar nästan helt.

Skicka de små resurser vi har kvar till fjärran länder när det passar andra makter

Gör istället Sverige till en internationell knutpunkt för avlyssning av nätet

Skicka informationen till USA

Piratpartiet är ett fokusparti med kärnfrågor som täcker in väldigt många områden. Det innebär att vårt nytänkande ibland berör vitt skilda områden. Till skillnad från traditionell riksdagspolitik tittar vi också på orsaker och konsekvenser av beslut. Oscar Swartz belyser mycket bra hur en internationell försvarspolitisk åtgärd kan orsaka att du och din granne blir avlyssnad. Det innebär inte att Piratpartiet automatiskt ska ta upp frågan om Sveriges trupper i Afghanistan, men man ska inte heller vara rädd att diskutera ämnet utifrån våra kärnfrågor.

Är det värt att försvara ett barn och riskera sin egen hälsa?
Att tyst acceptera är det som orsakar mest skada på samhället.
Är det värt att försvara yttrandefriheten?
Möjligheten att kunna säga det man tycker är en grundläggande rättighet. Generell övervakning innebär att den rättigheten begränsas.
Är det värt att försvara freden?
Att hjälpa oliktänkande att lösa problem utan våld är att hjälpa samhället utvecklas.
Är det värt att hjälpa ett land att föra ett krig i ett annat land och därmed riskera att våldet kommer till vårt land?
Vad hände med Sveriges neutralitet…

Vad säger ditt hjärta?

Bloggar etiketter: övervakning, politik, tips

Relaterade inlägg:

SMTP, SUBMIT och förvirring ...
Tjäna pengar, bli rik snabbt och bli miljonär ...
SistMenInteMinst-motioner hos Piratpartiet Piratpartiet är mycket mer än bara regelrytteri och politiska frågor....

Subtila hot – fascism och despotism

Tue, 26 Jan 2010 17:59:27 +0000

En kompis bad mig ta upp en jättegammal kampanjfilm som finns på Internet eftersom den på 11 minuter förklarar skillnaden mellan demokrati och despotism.

Young people can not be trusted to form their own opinions. 07:00

Vad får man fram om man skulle jämföra de senaste tio årens förändringar (under Socialdemokratiskt och Moderatiskt styre) i Sverige med vad som beskrivs i kampanjfilmen?

Är Respekten begränsad till olika grupper? Nej inte än, men däremot är bland annat ungdomar, sjuka och arbetslösa nästintill kallade för att vara kriminella och det innebär att respekten tas ifrån dem så vi har åtminstone närmat oss Despotism.
Är Makten begränsad till några få personer? Nej men Fredrik Reinfeldt tvingade i princip igenom ett lagändringsförslag som få förstod så vi har åtminstone närmat oss Despotism.
Är Pengarna fördelad till några få grupper? Nej, men löneklyftorna fortsätter att öka, utsatta grupper får gradvis mindre rörelsemöjlighet och antalet markägare minskas så vi riskerar att närma oss en situation som kan skapa Despotism.
Är några Informationskanaler kontrollerad av några få personer? Nej, men det förs en debatt för att få exempelvis Internet kontrollerat/censurerat som kan innebära att vissa mediakanaler också blir kontrollerade och ökande möjlighet för Despotism.

Lite politikerförakt kanske faktiskt är sunt under rådande omständigheter.

Förövrigt kan elever ibland sammanfatta Internet bättre än deras lärare.

Frågan på provet var: ”Beskriv följande typer av kluster och vad de används till: b) Fail-Over”.
Eleven svarade:
”Exempel: piratebay.org har ett kluster med webbservrar. En av dessa servrar brinner upp en kväll då Anakata druckit för mycket whisky och häller alkohol i serverrummet. Genast känner klustret av att servern är död och omdirigerar all trafik till en annan, nykter, server.”

Övriga nyheter

Att lagstifta i enskilda avtal är normalt inte accepterat, men det går att gå runt om man har kontakter.

Notera att Politometern släpper politiska blogglistorna under veckan.

Thomas ber om assistans att lyfta uppgiften att när the big four säger kreatör menar de kreatörer som har avtal med just the big four, övriga artister får naturligtvis ingen ersättning.

En av centerns stockholmskandidater försöker framstå som FRAdric.

Bloggar etiketter: likabehandling, övervakning

Relaterade inlägg: