Jag finner mig ofta tvivlande till den värld som EU-kommissionärerna beskriver när det pratar om barn. För vad är det för hot de ser egentligen?

Ett av fem barn i Europa struntar i Facebooks åldergräns. Många har dessutom offentliga profiler. ”De här barnen är sårbara för förföljare och nätpedofiler”, säger EU-kommissionären Neelie Kroes till AFP.

Pratas det symptom eller orsak-konsekvens när EU-kommissionär Neelie Kroes beskriver avtalsbrottet? Har inte politiker själva varit barn? Är jag ensam om att ha önskat mig vara äldre än var jag var? För mig var det en otrolig drivkraft att kunna delta i en social gemenskap som jag kanske var avrådd från. (Okej, rätt ord var förbjuden, jag var förbjuden att delta i aktiviteter som var potentiellt farliga för mig)?

I en artikel i DN ondgör sig EU-kommissionären Neelie Kroes över att Facebook och andra sociala nätverk inte klarar av att begränsa ungdomars profiler. Tydligen är ungdomar som går med i sociala nätverk utsatta samt sårbara för förföljare och nätpedofiler.

Samtidigt i den värld jag känner till är varannan tonåring utan någon vuxen kontakt som de kan prata med och en tredjedel är rädda för att bli utsatta för våld i skolmiljö. Enligt Mentors SIFO-undersökning är 30 procent av ungdomarna rädda för att bli hotade eller utsatta för våld i skolan, 35 procent 35 procent av ungdomarna känner sig stressade i skolan, varannan säger att de inte har någon vuxen att tala med och var femte tycker att föräldrarna inte har tid för dem.

Varför vill politikerna satsa miljarder på att blockera internet, samtidigt som de sparar in några miljoner på att inte ge barn det stöd som behövs i skolan? Varför är Neelie Kroes och andra parlamentariker rädda för Internet? Varför tar vi inte bättre hand om våra barn?

Fundera också på varför Piratpartiet var det enda parti som diskuterade skolans innehåll, istället för att diskutera när betyg skulle införas som alla andra partier ansåg vara viktigare.

Pingat på Intressant.