När argumenten tar slut kommer våldet och hoten fram. Jag blev nästan utsatt för fysiskt våld en gång i Uppsala för över tio år sedan när jag diskuterade bibeln med några yngre personer från Livets Ord och helt enkelt kunde underlaget bättre, men våld kan även vara insinuerande och psykiskt.

Om någon anger att det du uttrycker, eller tycker, är odemokratiskt är det just sådant psykiskt våld då det har en negativ innebörd för en person som är uppväxt i demokrati och trivs i ett demokratiskt samhälle. Genom att formulera något som odemokratiskt försöker man utesluta den personen från gemenskapen och få den att känna sig utanför. Istället för att argumentera med argument för sin sak angriper man personen på det känslomässiga planet.

Liknande gäller om man exempelvis kallar någon för inkompetent eller dum, eller för övrigt gör orelaterade referenser till nazism och Hitler. Det är inte något argument för att det som uttryckt är fel och det kommer absolut inte göra det enklare att kommunicera. Det är då jag kliver ur diskussionen, för då finns det inte längre någon vilja att diskutera.

Ett alldeles för vanligt sätt att argumentera är att angripa på det känslomässiga planet istället för att övertyga med faktiska argument. En kompis till mig, Jonas, känner att han inte klarar av att framföra sina åsikter i många situationer på grund av just debattklimatet.

Ibland känner jag hur det spritter i tungan. Nej, nej, jag pratar inte om någon ovanligt, neurologisk åkomma (restless tounge? :P), utan om min lust att säga ifrån när jag hör ihåliga resonemang, hävdanden med målsättningar man vill ifrågasätta eller bara vill fråga och få klarhet i något, undervisa i något eller bara försöka bidra med idéer bäst jag kan. Problemet är bara att jag inte vågar.

Debattklimatet är alldeles för hett och klibbigt för min smak. Alldeles för ofta hör jag folk som bara härjar ovett eller på allvar ”argumenterar” med att man ”uppenbarligen” är en ond människa som inte håller med. Jag har till och med hört icke ämneskunniga personer säga om ämneskunniga personer att de nog bör sluta upp med sitt jobb eftersom de inte tycker som den icke ämneskunniga och därför är inkompetenta i ämnet. Vad svarar man på det? Jag blev förstummad vid tillfället för det enda jag kunde komma på var att häckla personen för den ihåliga logiken och det här var inte en person jag ville häckla.

Faktum är att just DET – och jag får be om att detta läses som skrivet med glimten i ögat – att just DET är ett problem. Om jag bara saknade all respekt för andras känslor och helt saknade behov av att uppskattas av andra, så skulle det vara lättare att ge rätt svar på tal.

Jag är inte på något sätt stor och vis i debattsammanhang. Jag kan känna hur adrenalinet stiger i tinningarna när någon ger mig aggressiva mothugg, hur jag står tunghäftad när någon kommer med dräpande, om än ALDRIG så ihåliga illusioner av motargument, och hur även jag måste koncentrera mig för att inte blanda ihop mina värderingar med mina kunskaper. Det sista är ett särskilt gissel i de flesta argumentationer jag ser i tidningar: Jag har rätt, för att det är fel att tycka tvärt om.

Det är en klar förlust för de inblandade i diskussionen att det finns personer som skulle kunna bidra med lösningsförslag, erfarenhet eller/och idéer men att de är rädda för att bli attackerade på just ett känslomässigt plan, rädda för att hamna utanför.

Orsaken till att sådant används är för att det är mycket effektivt. Istället för att behöva underbygga med fakta och övertyga någon, som kanske har en helt annan erfarenhet, trycker man ned personen i skorna. Tystnaden tas som ett erkännande.

Kommunikation handlar inte om att vinna en diskussion. Det handlar om att mötas och lyssna.
Kommunikation är för mig en grundläggande del i Positivt ledarskap.