När man som mest behöver hjälp är det också svårast att få det. Skulle man väl våga fråga om hjälp är det alltid någon i omgivningen som trycker ner en i skorna. Det här är en verklig berättelse från Sverige idag.

”Försök greppa bristen på medmänsklighet när jag berättar detta: sitter på centralen, en kvinna, ren hel och städad, ca 35, går fram till killen bredvid, märkbart ledsen och skamsen, med 2 biobiljetter i händerna. Förklarar att hennes kort inte fungerar i bankomaten och frågar om han kan köpa henne biljetter så hon kan köpa ett busskort då hon har en JÄTTEviktig tid att passa. Killen viftar bort henne, trots att hon gråter och verkligen bara ber om hjälp. Två personer till gör likadant. Sen pratar hon med mig och jag säger, givetvis. vi går och köper busskort och hon berättar att hon skulle fått sjukpenning idag, dessutom ska iväg och se på en lägenhet som om hon inte får är hon från och med idag hemlös. Hon hade inte ätit heller så hon fick Burger king. Killen bakom oss i kön sa ’att du inte skäms’. Jag började gråta pga FOLK ÄR SÅ HEMSKA! Hon berättar att hon inte har nånstans att ta vägen idag och människan bakom tycker hon ska SKÄMMAS.” – @barackobunner

”Ungefär som den gången en man låg och grät utan skor på marken utanför södra station, mitt i vinter och bad folk som gick förbi om HJÄLP och alla gick förbi. Herregud, jag slog 118118 och ringde socialjouren som kom på 5 min. Hur svårt är det att visa lite kärlek!?” – @barackobunner

Verkligheten gör ont.

”Most people fail to see this reality, for they are attached to what they cling to, to pleasures and delights. Since all the world is so attached to material things, it’s very difficult for people to grasp how everything originates in conditions and causes.
It’s a hard job for them to see the meaning of the fact that everything, including ourselves, depends on everything else and has no permanent self-existence.” – Majjhima Nikaya