Jerzy Sarnecki: Tillfällighet bakom många tonårsmord
I början av hösten skriver DN att det sedan början av 90-talet har varit mellan tre och 17 fall per år där ungdomar mellan 16 och 19 år har varit misstänka för mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång.

Jag undrar vad statistiken säger om vilka brott som innefattar ungdomar från förorter, för det är för mig mer intressant än någon generell beskrivning. Nu anser åtminstone en som forskar inom kriminologi att det är tillfälligheter som är orsaken till brotten, att det inte finns något samband, och det är intressant i sig. För mig innebär det att man tittar åt fel håll, att man saknar ett visst underlag.

Zaramis skriver 2007 att det är nyliberalismen som är orsaken.
Det är inte polisen det är fel på. Det är inte polisens organisation det är fel på. Det är inte därför som viss brottslighet existerar. Det är inte tyngre beväpnign och specialstyrkor som behövs. Polsien kan nämligen inte lösaa problem som beror på utanförskap och social misär. Gangstergängen kan växa när sociala myndigheter inte kan hantera problemen. När det inte längre finns tillräckligt med pengar för att hantera sociala problem på ett humant och mänskligt sätt. När den nyliberala politiken innebär att folk får det så dåligt att kriminalitet kan vara en lösning eller så kan man låna pengar från gängen. Något som sen måste betalas tillbaks.

Nedskärningarna som alla regeringar sen mitten av 1980-talet ägnat sig åt får naturligtvis konsekvenser. En av dessa konsekvenser är de kriminella gängen. Där sociala myndigheter inte längre tar hand om folk går gängen in och gör det. När en arbetslös inte längre kan få pengar från a-kassa eller socialen, så finns de kriminella gängen där och kan ställa upp. Gängen får lätt att rekrytera . Sånt kan inte lösas med tyngre vapen, mer våld och förtryck. Det krävs ett annat mer mänskligt samhälle. Ett samhälle som inte är moderaternas, ett samhälle som inte är nyliberalt och ego-fixerat.

Jag kan hålla med om att särskilt förorterna och småstäderna har sett minskade satsninger på ungdomar med indragna mötesplatser och verksamheter. Vad hände med alla fritidsgårdar? Vad hände med kyrkliga ungdomsverksamheter? Vad hände med frivilligheten och att ställa upp gratis för sina och andras barn?

Zaramis skriver också:
Jag förnekar inte att föräldrar har ett ansvar för att uppfostra sina barn. Och gör man det med kärlek, värme och solidaritet. Så kan man nog undvika många problem när barnen blir vuxna. När föräldra inte klarar av sitt uppdrag är det ocvkså min åsikt att samhälelt bär ett ansvar. Vi alla bär allstås ansvar för alla barn och ungdomar. Det är vårt kollektiva ansvar att uppfostra barnen till medkännande och kärleksfulla människor.

Allt trams om hårdare tag etc är jag däremot emot. Det är inte kärleksfullt, det vittnar inte om omtanke. Det sänder fel signaler. För gränsdragning behövs inte hårdare tag. Sånt fungerar bätrre med kärleksfulla förklaringar om varför.

Det är också min egen erfarenhet när jag har hjälpt till inom föreningar och olika verksamheter. Hårda tag och skarpa gränsdragningar kan tillfälligtvis straffa en person, men det ökar också risk för utanförskap.

Polisförbundet presenterade också 2007 en rapport om morgondagens brottslighet där de bland annat skriver följande:
Ett modernt demokratiskt samhälle är en skör konstruktion i den meningen att det bygger på att en tillräckligt stor del av befolkningen frivilligt ser sig som en naturlig del av samhället som helhet. Om individer i stället i första hand ser sig som tillhörande en viss etnisk, religiös eller politisk grupp faller samhället i sin förlängning förr eller senare samman i olika former av inre stridigheter. Om vi kombinerar dessa två osäkerheter till ett så kallat scenariokors får vi utgångspunkter för våra fyra scenarier.

Scenarierna, som vi har valt att kalla Folkhemmet, Bullerbyn, Klansamhället och Nattväktarstaten, pekar på att de trender vi ser redan i dag – minskad respekt för auktoriteter, ökade klyftor etc – kan få stor påverkan på hela samhällsbygget. Om klyftorna ökar kommer detta dessutom sannolikt att driva på den minskande respekten för auktoriteter.

I tre av fyra scenarier försvåras polisens arbete av misstro mot polis och samhälle, solidaritet mot den egna gruppen. Det leder till att utredning och bekämpning av brott försvåras eller i värsta fall omöjliggörs.

För Polisförbundets del står det helt klart. Bekämpningen av morgondagens brottslighet är oerhört komplex. Utvecklingen ställer krav på en synlig och närvarande polis i lokalsamhället med stor kunskap om andra kulturer liksom en polis som kan samarbeta med poliser i andra länder. Det internationella samarbetet ställer i sin tur krav på poliser med goda språkkunskaper såväl som kunskap om andra länders lagar och praxis och internationell rätt.

Det är en oerhörd förenkling av situationen som polisförbundet gör, för eftersom samhället generellt går mot mer indivualism (aka kunskapssamhället) och går ifrån industralismen är det många fler grupperingar som görs. Informationen kommer också flyta från olika grupperingar, som trots att de är helt separata grupperingar påverkas av andras grupperingar. Individer kommer också att kunna tillhöra flera separata grupper. Så även om polisförbundet anser att situationen är komplex är situation ännu mer komplex än vad de inser. Polisen har problem idag med att möta allmänheten. Imorgon blir det värre.

Att misstänkliggöra grupperingar ökar risken för utanförskap och därmed också försvåra polisens arbete. Att låta polisen få möjlighet att ta till hårda tag innebär att utanförskapet ytterligare förstärks och förståelsen för polisens arbete minskar. Att införa generellt övervakning innebär att misstänkliggöra befolkningen och det gör inte polisens arbete lättare.

Polisens arbete blir lättare av samarbete och stöd bland allmänheten. Möter man en polis ska man inte bli rädd och fundera på vad man har gjort fel, utan man ska känna sig tryggare med en polis i närheten oavsett vilken omgivning man befinner sig i. Är man på en fest ska man inte fundera över om man lider av vätskebrist eller har dansat för mycket. Kör man en bil ska man inte behöva fundera på om alla lysen är kontrollerade. Är man på väg hem från jobbet ska man inte behöva oroa sig för att bli misstänkliggjord för narkotikabrott. Polisens arbete blir naturligtvis lättare av Internets moderna möjligheter, men det innebär samtidigt att intrånget i den personliga sfären riskerar att bli värre.

På senare år har polisen dragit in på mängden kontor som de har runt om i verksamhetsområdet. Genom centralisering har de osynliggjort sig själva från bland annat förorter. Det har gjorts bland annat utifrån ett kostnadsperspektiv och till stor del utifrån politikerbeslut. Det är enkelt att se ett kontor som en kostnad om det kontoret inte löser något brott, men det är svårt att faktiskt se brottsförebyggande verksamhet.

Polisen påverkas inte särskilt av förändringar av regeringen eftersom skillnaden mellan höger och vänster inte så stor när det gäller polisens verksamhet enligt rikspolischef Sten Heckscher (i samtal med Advokatsamfundet 2004). Det innebär att oavsett om det är en borgerlig eller socialdemokratisk regering blir det samma fokuseringar på att jaga pinnar istället för att arbeta för att uppklara brott.

Förorter och andra mindre orter har drabbats hårt genom att man ser färre poliser i närområdet. Det innebär att ungdomar som gärna testar gränser får ett mycket större spelrum, och möjligheten att fånga upp beteendet i tid minskas. Genom att satsa på upprustning av förorten och damma av den gamla polisstrategin kan man förhoppningsvis vända trenden.

När en viss brottslighet ligger på en jämn nivå innebär det att antingen att samhället tycker det är okej med en sådan brottslighet (på den nivån) eller så är befintliga åtgärder felriktade (alternativt otillräckliga).
Om politiker prioriterar synliga brott, exempelvis sådana som lobbyorganisationer (IFPI, APB, ECPAT) lägger mycket pengar på att få lagstiftat mot, istället för sådana som försvinner i statistiken, exempelvis familjepolitikrelaterade brott och ungdomsrelaterade brott får man just en jämn nivå.

Våra folkvalda politiker kan inte välja åt oss när det gäller att förändra politiken. Det är bara vi som kan ställa dem mot väggen och se till att de inser vilket problem det är. Som det är nu är det endast polisen som kan granska och ändra polisens beteende. Politikerna måste förstå att man inte kan kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Politikerna måste förstå att Rave-fest inte är narkotikabrott. Politiker måste inse att om polisen använder sig av maktmissbruk . Politiker måste kunna påverka polisen.

Det är valår i år. Utnyttja det och ställ frågor till alla kandiderande politiker. Försök helst att också kontrollera hur de verkligen har röstat, eftersom vem som helst kan säga en sak innan valet och sedan göra något helt annat.

Jag röstar pirat!! Vad röstar du?

Intressant?