Språkrådet annonserade igår en uppdaterad lista över vilka nya ord som tillkommit under 2010. I år rör det sig om 47 ord som språkrådet anser ökat i användning eller varit aktuella under året. Vissa ord anser jag är högst tillfälliga av olika anledningar, men ett ord gränsar till att vara diskriminering i sig själv.

bjästa
ta parti för en förövare av ett brott och mobba offret [efter en händelse i Bjästa, där många ställde upp och stödde en våldtäktsman och mobbade offret]

Att lyfta fram ett ortsnamn med en så negativ beskrivning hjälper knappast de boende i Bjästa att komma vidare från händelsen. Det är tyvärr också så att det som hände i Bjästa knappast är särskilt unikt, även om reaktionen blev större eftersom orten är relativt liten. Det är inte första gången ett offer blir stigmatiserat och förövaren tas om hand.

För bara furtio år sedan var det till och med vanligt att just kvinnliga våldtäktsoffer blev utfrysta från samhället, familjen och gemenskapen. Vi har kommit från det samhället, men vi är långt ifrån färdiga. Vi behöver #prataomdet ofta, i skolorna och på arbetsplatserna. Vi pratar nämligen för lite om sex och samlevnad idag. Vi pratar för lite om vad som är okej, och vad som inte är det. Det finns till och med de föräldrar som vill ta bort sexualkunskapsinformation från skolan, trots att det finns alldeles för många tecken som visar på att sexualkunskapslektionerna snarare kommer för sent för vissa elever.

Det är visserligen nytt att använda Bjästa som ord för att beskriva en sådan händelse, men det är inte rätt mot någon att använda ortsnamn för att beskriva en enskild händelse. Dessutom är kollektiv bestraffning är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen, FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, och nationell lagstiftning.

Örnsköldsviks kommunalråd Glenn Nordlund kommenterar till Sveriges Radio att ”Det känns besvärande. Vi behöver inte ett nytt ord för att komma ihåg det som hände här.” och ”För oss handlar det nu om att fortsätta att jobba med det vi gör, till exempel Bjästalyftet som är ett samarbete mellan skolan, föreningslivet och fritidsgården. Men att man skapat ett begrepp kring händelsen hjälper inte oss.” Jag undrar vad Amanda tycker om ordet?

Uppdaterat: Amanda Ögren frågar hur vuxna människor kan döma ett samhälle.

Jag läste igår Johanna Sjödins blogginlägg om att hon tyckte det var glädjande att Bjästa blev ett ord, och jag blev besviken. Johanna skriver ofta klart och tydligt med visst känslobegrepp oavsett vad hon skriver om, men nu kändes det snarare som hon gick med i den lynchmobb som jag på olika sätt vill bekämpa. Trots att hon på ett mycket korrekt sätt belyser att hon hoppas att förövaren kan leva ett någorlunda normalt liv efter straffet, så hävdar hon att det finns en begränsning i förövaren begåvning. Jag anser inte att övergreppen har något med begåvning, intelligens eller något annat mentalt att göra. Att hävda sådant är både diskriminerande i sig och förenklar händelsen. Det må vara idiotiskt att ha sex mot någons vilja, men förövaren är inte en idiot för det.

Särskilt när det gäller en ung person är man mycket formbar av omgivningens reaktioner. Det jag hoppas på är att förövaren blir kär och lär sig förstå att leva i ett kärleksfullt förhållande med en person som kan lära honom rätt beteende. Eller att han på annat liknande sätt får reda på var gränsen går för vad som är okej. Jag tror inte på att straffet i sig kan ge en ung person förståelse och acceptans för det som har gjorts.

När det gäller samhällets ansvar i övrigt är det enkelt att kritisera skolan och kyrkan. Jag skulle vilja veta vad skolan och kyrkan anser att de skulle ha gjort nu när man kollar i backspegeln. Hur skulle man gjort för att undvika stigmatiseringen av ”Linnea”? Hur skulle man gjort för att undvika våldtäkten av Jennifer? Och när det gäller det sistnämnda, hur ser ungdomarnas fester ut numera? Fokuseras det fortfarande på fylla snarare än problembeteenden? Finns det fortfarande inga ansvarstagande i närheten? Hur pratas det?

Jag skrev för nio månader sedan om Samhällets våldtäkt mot barn där jag förklarade min syn på våldtäkterna.

Så vitt jag kan avgöra var Dennis snarare rädd och han mådde dåligt för det han hade gjort. Innebär det att Dennis automatiskt har gjort det han beskyllts för och erkänt? Jag säger nej där, för jag ser inte att polisen har ställt rätt uppföljningsfrågor till Dennis. En ung person som är rädd måste man vara försiktig med att ställa ledande frågor till och man måste ge utrymme till personens berättelse. Det är dock svårt att avgöra om en person är rädd om personen är van vid att ha en tuff fasad, så jag kan förstå att det inte gjordes.
Baserat på förundersökningen skulle jag anse att Dennis är skyldig till våldtäkten, men att det börjades mycket mer oskyldigt. Jag tror inte att Dennis vid tillfället förstod att han våldtog tjejen.

Det som försvårar bedömningen är ett andra våldtäktsmål några månader senare. Dennis hade under dagen fått massor med stöd från en i stort sett enig folkmassa i kyrkan. Jag skulle säga att han i princip var hög på kompisarnas stöd. Han var dömd till en våldtäkt som han (som jag tror) inte ansåg var rätt, som i kombination med för mycket alkohol senare på kvällen skapade situationen. Jag tycker här att det är orimligt att det finns någon förmildrande omständighet. Det gör det lätt att döma det första fallet utifrån den andra situationen, men jag anser att den andra situationen inte borde uppkommit om inte den första domen blev så hård som den blev.

Jag skrev i Bortglömt samhällsansvar att man bör stänga ner de ”stöttande” grupper eftersom sådana anonyma grupper sällan ger något egentligt stöd. Det blir mest en klubb för inbördes beundran där det ena hatfulla inlägget överträffar det andra. Fast för att motverka hatet kan man visserligen ta bort utrymmet för hatet att växa, och alltså inte uppmuntra till just hatfulla kommentarer, men man kan också använda det utrymmet för att få kontakt med personer som har det hatet inom sig och ”fånga upp dem” för att låta dem bearbeta hatet i en mer närande dialog. Jag pratar alltså inte om att bemöta kommentarerna med fakta, eftersom det vet vi kommer att gå fel, utan snarare låta personerna få en personlig dialog med någon insatt, precis som journalisterna gör i Uppdrag Granskning gör i inslaget ”Den andra våldtäkten”.

Det finns en del som jämför exempelvis Assange-undersökningen med våldtäkterna i Bjästa. Mer fel kan man sällan göra när det gäller jämförelser. I Assange-fallet handlar det fortfarande om en person som är misstänkt för brott, i Bjästa handlar det trots allt om två hovrättsdomar. Man väljer alltid vem man ska tror på där ord står mot ord och det enbart finns svag bevisning, men man bör fortfarande ha viss tillit till rättsamhället och inte döma någon i förtid.

Inför valet sammanfattade jag i Skola och omsorg – samhällets misslyckande den allmänna situationen med att ”De befintliga riksdagspartierna har skapat den skolmiljö som vi har idag. De befintliga riksdagspartierna har med regler, budget och riktlinjer skapat den barnomsorg som vi har i Sverige. Deras politik är orsaken till att skolan nekade hjälp till Yasmine, att våldtäksoffer inte får rätt stöd, att Amanda inte går till skolan samt även situationen som jag beskrivit i Bjästa. Både föregående regering och nuvarande visar gång på gång att de inte förstår att deras effektivisering innebär att oskyldiga drabbas. … Ställ politikerna mot väggen. Vad har de gjort för att förbättra för dina barn? Svarar någon med ordet effektivisera är det stor sannorlikhet att det snarare kommer att innebär att oskyldiga drabbas.” Värt att fundera på i sammanhanget tycker jag.

Att som språkrådet fastställa ett ortsnamn som skällsord är knappast särskilt språkvårdande. Det kan också orsaka att personer i Bjästa som aldrig har tagit ställning på det sätt som språkrådet beskriver ändå känner sig utpekade, och det är en typ av kollektiv bestraffning. Man bör stötta de inblandade och försöka lära sig undvika att något liknande händer igen. Inte fastställa ett ord för det.

Pingat på Intressant.

Andra om våldtäkterna i Bjästa eller Språkrådets nyord: Alex Bring Palm, Mary Caroline, Linus Fremin, Thomas Olausson, Vonkis, Miriam.

Edit: Relaterat är Högsta Domstolens förtydligande att ”När ord står mot ord i sexualbrottsmål ska rätten se till berättelsens innehåll och inte till det intryck som personen ger”.