Få saker är värre än att missbruka någons förtroende, att våldföra sig på någons vilja och att tvinga någon att göra vad de inte självmant är intresserade av att göra. För mig är inte våldtäkt lika illa som att mörda eller dräpa någon, men jag kan förstå de som anser att den livsändrande påverkan som en våldtäkt kan innebära är värre än mord eftersom man behöver leva kvar med osäkerheten och skammen. Det som dock är mycket viktigt är att ge stöd där det behövs istället för att generalisera och tycka att män är djur.

Det finns de män som anser att de gör en god gärning för att de våldtar en kvinna. De finns de människor som våldtar eftersom de själva blivit utsatta för övergrepp eller för att någon annan beordrat våldtäkten. Men det innebär inte att alla män är sådana. Det innebär inte att alla män någon gång i livet kommer att vara en våldtäktsman.

Det finns de kvinnor som vid något tillfälle har frivilligt sex, men i efterhand ångrar sig och anmäler partnen för våldtäkt. Jag anser att det är ett lika stort problem, eftersom det försämrar synen på rättsamhället samt minskar möjligheten till bättre jämlikheten mellan könen. Nu menar jag inte att sådant beteende ska likaställas med en våldtäkt, men om det leder till fällande dom har man förstört livet på motsvarande sätt.

Den fria viljan är en stor grund inom kristendomen, dock stödjer många kristna förbund idén att äktenskap innebär rättigheten att ha sex även när partnen inte vill. Är inte det också våldtäkt?

Helena von Schantz skriver artikeln ”Är du säker på att du är bättre än dom i Bjästa?”:
”Som de flesta tonåringar blir han antagligen självcentrerad och obenägen att se andra perspektiv än sitt eget. Hormonerna svallar, sexualundervisningen i skolan kompletteras med porr på nätet och det rikliga porrfilmsutbudet i var mans hem via köpfilmkanalerna. I grabbgänget samlar man både mod att närma sig det andra könet och vuxenpoäng medelst generaliseringar, tomt skrävel och det allmänna flickförakt som frodas i omklädningsrummen.
Efter ett liv av omedelbar behovstillfredställelse och i den trygga förvissningen om att han är värd litet mer och har litet fler rättigheter än andra begår han en våldtäkt. Vem tror att den här gossen bara finns i Bjästa? Han finns i stort sett i varje skola i landet i många exemplar.”

Jag skrev igår om Samhällets våldtäkt på barn där jag förklarade min syn på de domar och de förundersökningsprotokoll som finns gällande Dennis. Jag anser att samhället har stor skuld i det som följde på våldtäkten på ”Linnea”, en skuld som fortsatt växa nu efter granskningen av SVT Uppdrag granskning. Jag håller inte med Helena von Schantz om att våldtäkten skulle vara sprungen ur en självcentrerad roll och flickförakt, men jag håller med om att man måste fråga sig hur det ser ut i ens egna närområde. Varje person måste ta ställning och fråga sig vad man själv kan göra för att avhjälpa situationen.

Jessica Anker skriver i ”Även vi har svårt att kontrollera hatet i facebook-gruppen om våldtäkten i Bjästa” på Newsmill (artikeln tas även upp i DN som ”Svårt kontrollera hatet på nätet”) bland annat: ”Efter Uppdrag Gransknings reportage tog gruppen en vändning jag inte trodde var möjlig. I skrivande stund har gruppen 136 057 medlemmar. Gruppen spred sig som en löpeld och åsikterna var många. … Det som hände med gruppen att med medlemmarna så kom även hatet. Det växte sig större och kommentarerna flödade.”

Mitt förslag är stäng ner grupperna. Stöd kommer inte från anonyma grupper. Stöd kommer från att bry sig om och ta hand om varandra. Inte att gå med i tyckar-grupper på facebook. Stöd dina vänner, kompisar och de som är nära dig. Det är mycket mer värt än att räkna medlemmar på facebook. Ge ett bidrag till brottsoffer-fonden, skicka blommor eller vykort, det skulle åtminstone jag värdera mycket högre.

Psykologen Julie Richter, som jobbar på Bärby ungdomshem som Beatrice Ask besökte nyligen, intervjuas i ”Fel signaler kan ha påverkat pojkens beteende” och säger bland annat ”Min spontana reaktion är att om pojken inte fått det här massiva stödet från omgivningen så hade den andra våldtäkten kanske inte behövt inträffa. Nu fick han i stället signalerna att hans beteende var okej, säger Julie Richter.”

Jag skrev igår om den andra våldtäkten att ”Dennis hade under dagen fått massor med stöd från en i stort sett enig folkmassa i kyrkan. Jag skulle säga att han i princip var hög på kompisarnas stöd. Han var dömd till en våldtäkt som han (som jag tror) inte ansåg var rätt, som i kombination med för mycket alkohol senare på kvällen skapade situationen. Jag tycker här att det är orimligt att det finns någon förmildrande omständighet. Det gör det lätt att döma det första fallet utifrån den andra situationen, men jag anser att den andra situationen inte borde uppkommit om inte den första domen blev så hård som den blev.” och menade därmed motsvarande det som Uppsala-psykologen reagerade på. Dock kan man aldrig vara absolut säker på att längre eller mildare straff hade kunnat hindra den andra våldtäkten.

Julie Richter kommenterar också ”Målet måste vara att få den här pojken att fortsätta sitt liv utan att begå fler brott. Vi måste tänka långsiktigt och tänka på det faktum att det handlar om en ung pojke.” och jag håller verkligen med. Målet är inte att ge stöd till antingen flickorna eller pojken. Målet är att båda ska kunna fortsätta sina liv på bästa möjliga sätt.

Mitt tips till de som nyligen, eller tidigare, har gått med i tyckande-grupper för antingen flickorna eller pojken att snarast gå ur dem då varken flickorna eller pojken hjälps av en versus-debatt. Och hat hjälper ingen. Ge istället ett bidrag till Brottsofferjouren som jag förövrigt anser bör få ett större bidrag vid fällande domar.

Intressant?