Media fokuserar på grooming och fildelning, och det är nog för att det är lätta begrepp som det finns mycket känslor kring. Jag hävdar ju att grooming är ett beteende utanför Internet, att man fokuserar på fel symptom om man ser det som ett Internetbaserat brott (ett så kallat nätbrott).

”Johan Linander (C) är vice ordförande i riksdagens justitieutskott som kommer att behandla regeringens förslag. Han har tidigare varit kritisk mot datalagringsdirektivet men välkomnar ändå denna förändring.

– Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande, säger Johan Linander till P3 Nyheter på Sveriges Radio.” – SvD – Lättare få uppgifter om fildelare

Fast det är just det som det handlar om. Det är inte rätt att bli inslängd i en fängelsecell över en helg för att man missade sätta på sig bilbältet, och ens tvätt ska inte gås igenom om man har beställt alkohol från utlandet. På samma sätt gäller det utredningsdetaljer. Det måste finnas en gradskillnad för när det är okej att få fram vissa uppgifter och när det inte är det. Lagstiftningen är just den gradskillnaden som blir rättesnöret, som ska ställa olika krav på vilka uppgifter polisen får tillgång till baserat på just vilket brott det är.

Det känns idag som om Piratpartiet fokuserar för mycket på fildelningsfrågan och till viss del missar hela rättsäkerhetsfrågan.

”För någon dag sedan rapporterades det att folk fildelar mer än någonsin. Minst var femte svensk fildelar skapligt regelbundet. Det betyder att nära två miljoner svenskar inom kort kan få sina abonnemangsuppgifter utlämnade till polisen. Skälet till det är inte att det de gör är så hemskt, utan att vi har en stark upphovsrättsindustri som suttit och rullat tummarna medan den tekniska utvecklingen sprungit om dem. Det enda som de varit riktigt framgångsrika med är att få vår justitieminister att tro att det det är någon annans fel att de varit lata bakåtsträvare och att massövervakning är den enda lösningen.” – Anna Troberg – Och DÄR fick Datalagringsdirektivet nya huggtänder av Beatrice Ask

Det svenska folket är vana att anpassa sina beteenden och ser inte fildelning som någon nödvändighet. Jovisst kulturutvecklingen kommer att förlora på lagstiftningen. Skivindustrin kommer att förlora på lagstiftningen men skylla ifrån sig, precis som vanligt. Samhället kommer att förlora på lagstiftningen, men kommer det se ut som en förlust? Men den enskilda medborgaren bryr sig inte om fildelningen som begrepp. Möjligheten att ta del av tre filmer och avgöra vilken av de som är värd att se på bio är lyxkonsumption och inte någon livsnödvändighet.

Piratpartiet fokuserar dock på fler områden än fildelningen, trots vad som hörs från media. Många av oss har en vision om en framtid med informationssamhället. Ett samhället där man som medborgare inte ska behöva vara rädd för att bli avlyssnad eller övervakad utan skäl.

”Allas lika tillgång till information, liksom frånvaro av maktmonopol över produktion och förmedling av information, är grundläggande element i ett demokratiskt styrelseskick. Informationsteknologin erbjuder fantastiska möjligheter att effektivisera undervisning och sprida kunskap åt alla. Ett kommunikationsnät i samhällelig ägo kan motverka (t.o.m. kanske förhindra) att informationen blir en handelsvara. Alla skolor, bibliotek och museer bör knytas ihop i nätet. Offentliga handlingar hos myndigheter bör finnas tillgängliga på nätet. Riksdagsledamöter och andra förtroendevalda bör vara möjliga att nå via elektronisk post. Både offentliga och privata verksamheter skulle kunna effektiviseras avsevärt med ökad demokratisk kontroll om de stimuleras att använda det gemensamma nätet istället för att, som ofta idag, sluta in sig i ”sektorsnät”.” – Vänsterpartiet i en motion till Riksdagen 1993

”Allas lika tillgång till information” skriver Vänsterpartiet. Det är inte lika tillgång till information att censurera vissa delar av nätet för vissa användare eller leverantörer. Det är inte lika tillgång till information att lägga ansvar på Internetleverantören för vad användaren gör. Fast det är just vad Cecilia Malmström vill införa. Jag hävdar att nationella filter möjliggör fler brott, till exempel faktiska övergrepp av barn, än de hindrar. Jag anser därför, tvärtemot Cecilia, att det finns en gradskillnad mellan en bild på ett brott och själva brottet.

Polisutredningen fokuserar också på rättsprinciper, fast är lite konspiratoriska i sina formuleringar i En mer rättssäker inhämtning av elektronisk kommunikation i brottsbekämpningen (SOU 2009:1). Exempelvis följande:

Vem ska fatta beslut?
Det finns tungt vägande principiella skäl mot att allmän domstol eller åklagare ges en roll som beslutsfattare i polisens och tullens underrättelseverksamhet. Beslutanderätten bör därför ligga på annat organ.
Beslut om inhämtning av uppgifter enligt 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK i underrättelseverksamhet fattas av polis och tull. Den ordningen bör gälla även i fortsättningen. Däremot är det nödvändigt att det etableras en fastlagd ordning för vem som inom den brottsbekämpande myndigheten ska vara behörig att besluta om inhämtning av uppgifter. Beslutanderätten ska tillkomma myndigheten som sådan, dvs. myndighetschefen. Denne ska dock ha möjlighet att i viss utsträckning delegera beslutanderätten. Det ska få ske till annan person på ledningsnivå.

”… tungt vägande principiella skäl mot att allmän domstol eller åklagare ges en roll som beslutsfattare …” What? Vilka skäl då? Tungt vägande principiella skäl dessutom. Som inte finns beskrivna någonstans i utredningen så vitt jag kan se. Varför kan inte domstol avgöra om det är rättsäkert att inhämta de uppgifter som ska inhämtas?

Jag har tidigare kritiserat Justitieminister Beatrice Ask för att inte förstå grundläggande rättsprinciper som oskyldig till dess man är dömd eller att det är viktigt att få en rättvis prövning, men polisutredningen visar på att hon inte är ensam med att sakna den förståelsen.

Att få tillgång till ”lokalposition” (oavsett om mobilen används eller ej) är viktigt i Polisutredningen. Att en brottsling helt enkelt kan lämna mobilen hos en kamrat som kanske sitter på ett fik flera mil bort från brottsplatsen verkar inte någon i utredningsgruppen ens fundera på i sammanhanget. Och är det på något sätt svårt?
Innebär lokalposition någon egentlig bevisfördel? Är kostnaden rimlig för att lagstifta att polisen även vid småbrott kan ta till lokalpositionering och andra integritetskränkande åtgärder?

---

För att avsluta lite positivt hoppas jag på att IT-minister Anna-Karin Hatt gör ett bra jobb. Hon framträdde på Internetdagarna och det verkar varit rätt positiva uppfattningar från exempelvis Almega och Binero.

Pingat på intressant.