En person fotograferar två civilklädda poliser när de under sitt ämbetsutövande ”trycker upp två 12-14-åriga pojkar i ett hörn”. Det orsakar att poliserna intresserar sig för fotografen och strax misstänkliggör honom för narkotikabruk.

Det kunde ha varit lugnt där, polisens rutiner anger att vid misstanke av narkotikabruk skall personen ifråga omhändertas och kroppsvätskor undersökas. Inte så konstigt med det, eller är det något jag har missat?

Journalisten och bloggaren Jesper Nilsson (som länge arbetat politiskt med kollektivtrafiken i Stockholm) igår gick på väg hem såg vad han misstänkte var civilklädda poliser från citypolisens ungdomsrotel fotograferade han dem från behörigt avstånd. Det ledde till att Martin Bergström med kollegan Carl Larsson hotade Jesper i syfte enbart att få de nyligen tagna bilderna borttagna från Jespers mobil.

Polisen gjorde här flera fel som jag anser är grova och inte går att undanförklara:

• Att misstänkliggöra någon utan giltig grund för misstanke.
• Att hota med frihetsberövande.
• Att inte visa legitimation innan utfrågning.
• Att inte på direkt fråga berätta att man är polis.

Detta naturligtvis helt under förutsättning att det gått till som det verkar från Jespers berättelse och inspelning.

Som jag ser det visar polisens beteende i det här fallet på okunskap och låg erfarenhetsnivå när det gäller kontakt med allmänheten. Jag skulle anse att det är två poliser som möjligtvis gör sin praktik eller på annat sätt inte behöver kommunicera med personer under sitt ämbetsutövande. Efter lite snabb undersökning blir jag då väldigt förvånad när jag hittar Martin Bergström (och troligtvis kollegan) på en special-inriktad rotel där de dagligen har kontakt med ungdomar. Om poliser hanterar ungdomar på ovanstående sätt kan jag förstå den rädsla och det hat mot ordningsmakten som jag upplevt under senare år.

Jag har de senaste åren fokuserat en del på IPRED som jag anser kan innebära kriminalisering av en hel ungdomsgeneration. Jag ser direkta likheter mellan hur rättsväsendet agerar i de vitt skilda (både i år och lagar) områderna. Men innan jag går in på likheterna och varför jag anger personliga integritetens förgörare tillsammans med namnet David Beukelmann ska jag beskriva lite bakrundsinformation.

Jag söker lite mer gällande just vilken utbildning och erfarenhetsbild citypolisens ungdomsrotel arbetar med och finner att uppdragen och förebilden troligtvis kommer från rotelchefen David Beukelmann. Samma David Beukelmann som 1996 var med vid razzian mot Docklands, som medlem i Ravekommisionen bevakade Love Parade 1997, som diskuterade samhällets ansvar under Almedalsveckan 2003, som senast nu i december gjorde ett stort beslag vid en husrannsakan som har debatterats i media. Det finns även uppgifter om att det är David Beukelmann som orsakat att tillstånd har dragits in när Rave-fester faktiskt sökt tillstånd.

Enligt Brott och Straff på Socialist.nu har David Beukelmann uttalat sig om orsaken till att ravekommisionen behövde specialutrustning var att de mötte yrkeskriminella som fokuserade på träning och tog anabola steroider.

Antirejvstormtruppernas bevakning av Love Parade -97
Att de med sin inkompetenta, oerfarna, omogna, vettskrämda, psykotiska och desperata inställning skulle kunna förstå någonting överhuvudtaget är naturligtvis fullständigt uteslutet. Att de bara kan hävda en sådan sak visar endast hur långt deras mentala förfall nått. Däremot är jag övertygad om att de i sina egna ögon kommer att bli mycket bättre på vad de själva tycker är bra, nämligen att utsätta ungdomar för en stenhårt iskall maktapparats övergrepp.

Magnus Linton i Arbetaren nr 9 1998 — Ravekommissionen – Västvärldens enda kulturpolis
– Det kokar bland ungdomarna, säger fältassistent Jan Quarfordt som jobbat med raveungdomar i över sex år. Nu har det gått för långt. Före Ravekommissionens tid pratade ungdomarna om musik, dans, TV, tjejer, killar, kläder, och förvisso också en del om droger, men sedan Kommissionen startade är polisen och Ravekommissionen det enda samtalsämnet. Kommissionen dödar en kultur som har väldigt många positiva drag som det borde ligga i samhällets intresse att försöka suga upp i stället för att kväva.

Till en DN-reporter kommenterade David Beukelmann i höstas följande gällande svartklubbarna i Stockholmstrakten:

Jag berättar för David Beukelmann att många svartklubbsarrangörer fortfarande är oroliga för polisen. Kunde de gå på sådär hårt för tretton år sedan finns det inget som säger att de inte kan göra det i dag, så går snacket.

David plockar upp en nektarin från sitt bord. Han reser sig, äter medan han svarar, handen är alldeles kladdig.

– Jag kanske ska känna mig smickrad. Över att den verksamhet vi bedrev har lämnat så mycket avtryck.

Ja, ur polisiär synpunkt kanske er hårdhet ändå var bra, tänker jag. Ni verkar ju ha skrämt livet ur svartklubbsarrangörerna för mer än ett decennium framåt.

– Men egentligen hade ju ravekommissionen aldrig något intresse i klubbverksamheten, skrattar David Beukelmann. Vi ville bara åt knarket.

Han spottar nektarinkärnan i papperskorgen.

– Så det känns ju trist om vi har dödat en hel klubbkultur.

David Beukelmann har nyligen haft (och kanske fortfarande har) (och kanske fortfarande är) ansvaret för narkotikautbildningen vid Polishögskolan (PHS) och skrev en artikel gällande vissa inom polisen omdiskuterade ändringar han genomförde:

Nu har svensk polis arbetat med brukandeförbudet i 10 års tid. Under dessa år har vi som arbetat med narkotika på gatunivå skaffat oss en hel del kunskaper och erfarenheter. Jag vill påstå att våra metoder och tekniker har genomgått en mycket stark utveckling under dessa 10 år precis som narkotikasituationen och samhället i övrigt förändrats och utvecklats.

Narkotikamissbruket har delvis ändrat karaktär. Ecstasy har etablerat sig som en av de stora droger­na och har dessutom tagit klivet ut från rave-miljön i storstäderna. Vi ser delvis nya preparat som GHB och även Poppers som inte förekom i samma utsträckning för 10 år sedan. Samtidigt tycks vissa andra preparat inte förekomma alls här hos oss i Sverige, exempelvis PCP.

Polisen har naturligtvis med tiden också utvecklat sina metoder på narkotikaområdet. Det finns många exempel på hur enheter runt om i landet hittat nya tillämpningar för brukandeförbudet. Framför allt så ses inte ringa narkotikabrott genom bruk som ett isolerat fenomen. Arbetet med ringa narkotikabrott genom bruk kombineras med bekämpning av innehavsbrott och överlåtelsesituationer med goda resultat och i samband med insatser mot grovt kriminella i krogmiljö har brukandeförbudet använts som ett verksamt instrument i kombination med andra metoder i arbetet med dessa personer.

Utbildningen måste förutom denna ”upptäcktsdel” även innehålla en ”åtgärdsdel”. Denna åtgärdsdel av utbildningen innefattar bevissäkring, dvs. tillämpning av relevanta tvångsmedel. Här behandlar man förslagsvis kroppsbesiktning, kroppsvisitation, husrannsakan och fara i dröjsmålsinstitutet.

Med moderna kunskaper som sträcker sig utanför enbart tecken och symtom kommer vi att kunna bygga upp skälig misstanke om alla typer av narkotikabrott, inte bara bruk. Dessutom kommer denna misstanke att vara betydligt säkrare eftersom den vilar på bredare grund.

Med den bakgrund som David Beukelmann har anser jag att han borde intressera sig mer för ungdomarna. Han borde se till att hjälpa de som omhändertagits av misstag tillbaka till rave-festen. Han borde se till att lära sina poliser att ungdomarna inte är några fiender och inte särskilt våldsamma av sig, särskilt inte på rave-fester. Han borde se till att ha fältassistenter som hjälper honom och hans grupp att hantera allmänheten på ett bra sätt. Nu vet jag att Citypolisens ungdomsrotel har ett genomgående samarbete med bland annat citystadsdelarnas fältassistenter, men jag misstänker att Dabid Beukelmann är för fokuserad på hur dåligt droger är för att bry sig tillräckligt om vilken bild ungdomarna kan få av polisen, en bild som kommer att sprida sig till allmänheten ju längre det får hålla på.

Rasmus Fleischer kommenterar att att det är ett strukturellt problem genom att maktmissbruk förutsätter godtyckliga lagar.

Om detta ska göras till en fråga om individuellt ansvar, ska ljuset riktas inte bara mot de fotograferade gatuspanarna, utan framför allt mot deras chef David Beukelmann.

Men bättre än att individualisera är att betrakta detta som ett strukturellt problem. Maktmissbruk av detta slag förutsätter godtyckliga lagar. Sverige är unikt om att inte bara ha kriminaliserat hantering av narkotikaklassade substanser, utan även att ha dessa substanser i kroppsvätskor såsom blod eller urin. Brottet är alltså inte längre en handling, utan en kroppskonstitution. Lagen infördes år 1988 och skärptes ytterligare år 1993 så att polisen fick rätt att kontrollera kroppsvätskorna vid vad David Beukelman kallar för “drogtecken eller symtom”.

Mattias Svensson och Oscar Swartz lyfter också fram liknande strukturella aspekt på ett läsvärt sätt.

Jag anser i huvudsak att de har rätt i att det är godtyckliga lagar främst baserade på olika moraliska normer som orsakar maktmissbruket. Polisen måste själva tolka från fall till fall utifrån vanligtvis väldigt låg misstanke-grad och ännu färre bevis på att något brott utförts. Det gör att det blir svårt att säga att en viss bedömning på plats är felaktig. I ovanstående fall grep de ju inte Jesper Nilsson, då borde det allt vara frid och fröjd? Nej, anser jag. Då de fortfarande tog genom hot orsakade att bilderna togs bort från kameran gjorde de fortfarande fel. Jag är alltför oinsatt för att veta om jag ska kalla det för rättsövergrepp, olaga hot, egenmäktigt förfarande eller något annat, men något är fel är det oavsett. Jag misstänker, men vet inte, att det inte var några särskilda omständigheter vid just det tillfälle när Jesper råkade ut för de civilklädda poliserna utan att det visar på ett normalt bemötande från Citypolisens ungdomsrotel. Såvitt jag kan utläsa har de inte lyckats med den ursprungliga föresatsen att minska brukandet bland ungdomar, trots tidvis lyckade insatser mot själva distributionen. De har dock lyckats med att göra ungdomar och arrangörer rädda. Bara polisen kan åtgärda en sådan sak.

För att gå vidare till IPRED och hanteringen kring ThePirateBay samt det jag anser är likheter i hanteringen så drogtestades ett av ombuden för de åtalade, servrar som inte hade någon relevans beslagstogs och förverkades, IPRED-förändringar innebär att skadestånd beräknas på en moral grund istället för faktabaserat. Och det som jag tycker är värst: polisens beteende visar på okunskap och ovilja att behandla ungdomar på något annat sätt än med våld (eller hot mot våld som för ungdomar vanligtvis är värre). De visar inga tecken på att vilja tillvarata ungdomars personliga integritet, inte heller ge information om vilka rättigheter som ungdomar har rätt till, eller ens hålla sig ifrån att utnyttja varje litet maktövertag som politikerna har gett dem. Trots att de har haft över tio år på sig att utvärdera och anpassa sitt beteende agerar de på samma sätt fortfarande. David Beukelmann har arbetat från början med hjälp av den lagändring som har gjort detta möjligt och har därigenom åsamkat att många oskyldiga ungdomar fått sin integritet kränkt. Som förgrundsgestalt i så många år finns det inget annat ord som jag finner passar in än just integritetsförgörare.

Personlig integritet är viktigare än att några procent kanske använder en olaglig substans som inte framkallar beroende. Personlig integritet är viktigare än att ett kommersiellt bolag saknar kontroll över kulturspridningen. Den personlig integritet är viktigare.

Poppe kommenterade 1998:

Poppe kommenterade 1998
Jag menar inte att Patrik Ungsäter och David Beukelmann ska trakasseras eller något liknande. Men de bär ett oavvisligt ansvar för de kränkningar de ser som sitt jobb att utföra, och till INGEN del minskas det ansvaret av att de gör det ”som ett jobb”. Det är ingen ursäkt. De har ett ansvar att byta jobb isåfall, om det ligger utanför deras mandat att avstå från att förnedra människor. När allt kommer omkring har vi i de allra flesta fall en möjlighet att välja, i en given situation, om vi ska behandla andra med respekt eller inte. David och Patrik väljer bort respekten. För det förtjänar de, i min värld, förakt.

Trakassera dem inte. Det är olagligt och oschysst. Men låt dem få veta precis vad ni tycker. De kommer att avfärda det som virrigheter från knarkskadade individer, men lite sipprar säkert in bakom den betonghårda machomasken. Och låt dem även gärna få känna av lite, lite av det väldiga hat och förakt för dem som puttrar i folkdjupet, hos långt fler grupper än de vill tro själva. Men håll er inom lagens ramar. Annars hugger de. Som kobror.

Jag tar med ovanstående text eftersom jag tycker att det är viktigt att påpeka att man inte ska sänka sig till ungdomsrotelns nivå. Oavsett om de betett sig omoget, om de har begått rättsövergrepp eller vad annat man kan anse de har gjort, innebär inte det att de ska utsättas för hot eller andra trackasserier. Håll diskussionen saklig och påverka politikerna. Det är valår, se till att politikerna vet om hur DU tycker i aktuella frågor.

Jag röstar pirat! Gör du?