Emil filosoferar: del 2 – Att fördela ansvar


Om 7 dagar är det medlemsmöte i Piratpartiet. Inför detta medlemsmöte tänkte jag ta och följa Richies förslag att förklara vad jag anser är så bra med föreningstrukturen eller mer specifikt vad lokalföreningar löser för problem. Dock är det inte så lätt att lägga upp problem och skriva en lösning, för då hade man redan gjort det naturligtvis. Finns det problem finns det vanligvis flera lösningar, varav kanske inte alla är lika bra men alla löser problemet. Jag kommer i åtta specifika delar filosofera mig fram till varför lokalföreningar kan vara den bästa lösningen i vissa kommuner, och också förklara varför det inte är en lösning i alla kommuner.

Följande är de specifika delarna jag skriver om:

  1. Att ropa varg
  2. Att fördela ansvar
  3. Att samarbeta
  4. Att uppfinna hjulet
  5. Att stapla arbetsuppgifter
  6. Att ta hand om kompetens
  7. Att organisera sig
  8. Sammanfattning

När en del Piratpartister använder begreppet Ansvarskedja menar de oftast mandatfördelningen och det delansvar som följer med mandat. Jag som är uppfostrad med den militäriska organisationen (från diverse frivilligrörelser samt naturligtvis värnplikten) blir nästan gråtfärdig när jag ser hur begreppet missbrukas och används i konstiga sammanhang.

När det gäller själva strukturen på mandat finns det stora likheter mellan den militära och Piratpartiets organisation, men jämförelsen sträcker sig inte längre än dit. Ansvarskedjan såsom den används i en militär organisation går nämligen att vända på, informationen flödar lika mycket åt båda hållen och när någon gick förbi närmsta befäl till nästa befäl, oavsett anledning, begicks ett brott mot just ansvarskedjan. Piratpartiets organisation är lite mer komplicerad och jag kunde bara rita upp två av de kommunikations-strömmar som utgår från ledningen och når aktivisterna. Utöver dessa två finns naturligtvis olika (o)definierade arbetsgrupper samt diverse former av kompis-kommunikationer som aldrig helt kan beskrivas i en bild.

swarm

Kommunikationen tillbaka går dock inte alls samma vägar utan beror på vilka kanaler varje enskild aktivist använder sig av. Vissa sitter i olika löst sammanknutna skype-grupper där kommunikationen ser helt annorlunda ut. Andra sitter på IRC, på XMPP-kanaler, eller träffas i AFK-möten. Varje medlem har till och med möjlighet att ringa partiledaren om det behövs. Det är en otrolig styrka men innebär att ansvarskedjan inte längre är tillämplig som beskrivning på hur ansvaret fördelas.

Istället kanske man ska använda en annan beskrivning för hur kommunikationen hanteras, och låta mandatfördelningen vara just hur funktionärsmandaten fördelas? Kommunikationen visar snarare hur verksamheten fungerar och det är ju faktiskt ett mått på hur ansvaret verkställs. För oavsett om du gett någon annan ett delansvar blir du ju inte av med ansvaret. Styrelsen har fortfarande ansvaret för verksamheten även om partiledningen har i uppgift att sköta det operativa. Mandatet är fördelat men inte ansvaret.

circles

Jag anser att ovanstående är en ungefärlig bild på hur kommunikationen fungerar i Piratpartiet, och på många sätt hur det faktiska ansvarsfördelningen också fungerar. Beroende på vilka kanaler (cirklar) man själv söker sig till får man del i ett större ansvar än om man enbart väntar på att förhoppningsvis någon gång bli tillsatt som kommunledare. Kommunikationsfunktionen visar alltså hur den faktiska ansvarsfördelningen fungerar. Oavsett hur mandaten är tillsatta.

Men för att återgå till första bilden så blir man inte av med ansvaret bara för att man ger mandat till någon annan. Det finns alltså inga problem för styrelsen att ge uppdrag till en ledning som är vald av ett årsmöte, eftersom styrelsen fortfarande har ansvar att sköta hela verksamheten mellan årsmöten och ledningen svarar alltså inför styrelsen. Att partiledaren genom tre-piraters-regeln har gett aktivister möjlighet att göra saker betyder inte att just de tre faller utanför kommunledarens mandat. På samma sätt finns det heller inget ”brott mot ansvarskedjan” att låta medlemmarna välja sin egen lokal ledare, eftersom huvuduppgiften ju naturligtvis likadan. Att medlemmarna har tillsatt funktionären förändrar inte mandatfördelningen.

När det gäller föreningar har det många gånger hävdats att det krävs formulering i partiets stadgarna för att tillåta lokala föreningar som medlemmar, men jag ser ingen som helst anledning till det. Det finns som jag ser det tre olika scenarior som man kan iaktta. Det ena är en ren förbundsfunktion där enbart föreningar är medlemmar, och där skulle i så fall stadgarna behöva skrivas om. Det andra är ett mellanting där föreningar agerar stödjande och där kan stadgarna naturligtvis anpassas för det, men det krävs enbart att föreningens stadgar styr stödjandet. Och det tredje sättet är att hantera fristående föreningar som just fristående föreningar och då behöver föreningens medlemmar vara medlemmar i partiet som då påverkas på samma sätt som om föreningen inte fanns. Det tredje alternativet är vad jag rekommenderar eftersom det är enklast och lättast att hantera. Vi har inte något behov att fungera som ett förbund och varför anpassa våra stadgar när det inte behövs?

Rent ansvarsmässigt fungerar det likadant oavsett om man har en förening eller bara en grupp av människor. Jag anser det inte tillrådigt att en juridisk person ska kunna ta till exempel en KL-post, men däremot skulle en förening kunna fungera som en avlastning och ett stöd för just en kommunledare eller skapa en samarbetskanal för flera kommuner.

Det finns även möjligheten att någon som har tagit ansvar inom en förening också har nödvändiga kunskaper att fungera som funktionär inom partiet. På så sätt kan man ha lokal utbildning som skapar behövlig kompetens. Man riskerar mindre än om man bara tillsätter en person och hoppas på det bästa.

Många som argumenterar för att man behöver anpassa stadgarna på olika sätt gör det utifrån att partiet måste ha möjlighet att trycka på röda knappen och upplösa föreningen eller på annat sätt få föreningen att följa partiet, men så länge som vi är ett parti som består av människor behövs inte det. Uteslut medlemmarna som betett sig felaktigt, eller ännu hellre lyssna på dem och förstå varför de har betett sig som de gjort. Jag har också hört argumentationen att det krävs medlemskap att agera i partiets namn och det stämmer till viss del. Men likartade namn kan vara olika varumärken och oavsett så påverkas inte möjligheten till felaktig användning av några lokala föreningar.

Ansvarshanteringen, varumärkeskyddet, påverkansmöjligheten ändras alltså inte på något direkt sätt genom existensen av lokala föreningar.

Intressant?


13 svar till “Emil filosoferar: del 2 – Att fördela ansvar”

  1. Anledningen till att en ansvarig (säg styrelsen) vågar delegera mandatet till någon (säg partiledningen) är ju att man kan dra tillbaks mandatet om det inte funkar. Om någon annan tillsätter ledningen, och styrelsen är *tvungen* att delegera mandat trots att man behåller ansvaret så bryter ju modellen ihop.

    Med andra ord: ansvaret delegeras visst, så tillvida att ovenstående kan avsätta den som fått ett mandat. Tar man bort avsättandemöjligheten så slutar det med att man inte vill delegera.

    Med andra ord: en direktvald ledning riskerar att man landar i att styrelsen tillsätter *någon annan* som får ansvar för det operativa, eftersom man då kan avsätta denne vid behov.

    Så, att vi inte delegerar ansvar håller jag inte med om. Ansvaret ligger i risken att bli petad.

    • Fast styrelsen kan utan större problem avsätta någon som har tillsatts av exempelvis årsmöte eller medlemmarna. Man måste naturligvis kunna förklara en sådan avsättning inför de som tillsatt posten. Avsättandemöjligheten går helt enkelt inte heller i mandatfördelningens spår.

    • Dessutom kan exempelvis en distriktsledare tillsättas utan att samtliga valkrets- och kommunledare behöver tillsättas på nytt. Dock är distriktledaren som fortfarande har mandat att avsätta valkretsledare. Så man kan visst avsätta personer som man inte har tillsatt.

  2. Jag tror att det är viktigt att ta med maktfaktorn när man beskriver organisation också. Vem har makt över vem? I en normal förening så styrs förbundet av medlemsföreningarna. Det finns starka och självgående avdelningar med egen ekonomi och som själva utgör juridiska personer, kan skriva av tal, ha bankkonton, etc. Medlemsavgifterna betalas till lokala föreningar och föreningarna betalar avgifter vidare till förbundet som på så vis får inkomster. Makten är då decentraliserad och utgår från medlemsföreningarna, och i sin tur alltså medlemmarna. Medlemsföreningarna åker på årsmötet snarare som ”ägare” av förbundet än som styrda av det. Det kan vara något att tänka på också.

  3. En bra ansvarskedja i en folkrörelse är när fotfolket kan sparka ut sina företrädare, när de inte längre har medlemmarnas förtroennde. I Piratpartiet är det tvärt om, ansvarskedja betyder här att partiledaren ska kunna sparka ut vem som helst i funktionärsorganisationen, oavsett om denne har fullt förtroende från alla medlemmar i sitt område. Detta är enligt min mening en ödesfråga för PP, ett demokratiskt underskott, en akilleshäl!

    • Det där stämmer ju inte. Den yttersta makten ligger hos medlemmarna på årsmötet som kan sparka både styrelse och partiledare om de så vill.

      Sedan delegerar styrelsen mandatet den får av årsmötet och fördelar budget vidare ner till partiledning och funktionärsorganisationen. Det är DE mandaten och den budgeten som skapar behovet av en ansvarskedja neråt. Det kan mycket väl tänka sig att en populär lokal ledare t.ex. slarvar med redovisning av kvitton eller missköter sig på annat sätt som de lokala medlemmarna inte märker av. Jag tycker inte att mandatet att handskas med de donationer som enstaka pirater ute i landet skänker bör baseras på vem som är mest populär lokalt, i extremfallet bland ett fåtal av sina kompisar.

      • Nej medlemmarna har ingen möjlighet att sparka både styrelse och partiledare. Det är en grundläggande avsikt i ”kuppskyddet” i stadgarna som vi visserligen kan diskutera om det behövs eller ej, men det är otvistligt att medlemmarna saknar möjlighet att sparka styrelsen eller partiledaren oavsett vad.

        Budget är en viktig sak absolut, men det behöver inte gå via en ansvarskedja eller ens samma mandatfördelning som den operativa ledningen använder sig av.

  4. Apropå ansvar och delegation:

    Jag anser att ansvar inte går att delegera.

    Man kan delegera arbetsuppgifter som innebär att, om de utförs korrekt/får avsedd effekt, ens ansvar kan anses fullgjort.

    Men ansvaret stannar alltid och ovillkorligen hos den som delegerar, det går aldrig att komma ifrån.

    Så vid ett eventuellt misslyckande är det den som delegerat som bär ansvaret för misslyckandet; hen har kanske delegerat till olämplig person, inte följt upp på rätt sätt, inte kommunicerat tillfredsställande, vad det nu kan vara. Men den delegerande är likväl ansvarig. Hur man än vänder sig har man ändan bak.