Det har varit en del diskussioner i vissa kretsar efter hovrättsdomen häromveckan. Någon har jämfört skadestånden mellan olika andra fall och just det här fallet av medhjälp till upphovsrättsbrott. Och naturligtvis framstår det som fel när man jämför det så. Men det frågan borde vara är varför det är en sådan skillnad? Vad är det som har lett till att ett liv är mindre värt i rent lidande än vad det är att hjälpa till att låta främlingar dela kultur med varandra?

”Skadestånd för mordet på Engla: 75.000 kr.Skadestånd för våldtäkt på 14-årig flicka: 50.000 kr.Skadestånd för Pirate Bay: 46 miljoner kronor……………….Kopiera detta om ni tycker: Svenska rättssystemet är korrupt och idiotisk”

Rent juridiskt är det egentligen inga konstigheter, såsom Jakob Heidbrink beskriver det på Juridikbloggen i posten Skadeståndets storlek i TPB-domen: ”Ett penningbelopp som en dömd person tvingas att betala som straff kallas på juridiska för böter. Skadestånd är något annat, nämligen en ersättning för förluster.” Rent juridiskt är det inga konstigheter som sagt. Böter är straff och skadestånd är inte straff.

Jämför man straffet vid de brott som status-uppdateringarna beskriver blir det också en helt annan skala, där medhjälp till upphovsrättsbrott knappast är något svårt straff. Men hur upplevs det? Hur skulle du känna det om din ekonomi förstörs under lång tid framåt? Det är många som dagligen genomlider vad jag skulle kalla för upplevt straff. De har av olika anledningar, kanske ofta självförvållat men ibland på grund av andras klumpighet, försatt sig i en sådan situation att deras liv utmäts bit för bit. Där försäkringskassan, sociala myndigheter, kronofogden eller andra lägger sig i varje enskilt inköp. Många upplever det som ett straff utöver de skuldkänslor de själva känner för att de inte kan hjälpa sina barn, sin familj eller sina föräldrar på grund av detta.

På samma sätt blir skadestånd alltså ett upplevt straff även om det rent juridiskt inte är det. Precis som frihetsberövande påverkar livet gör också skadeståndet det. Så helt konstigt är det inte att man känslomässigt tycker att det är fel att ett liv värderas mindre än att dela med sig av kultur med en virtuell granne. Det har inte med bristande kunskap, felaktigt antagande eller några konspirationsteorier att göra, utan är bara en känsla av att något är fel.

Innan IPRED var skadan vid upphovsrättsbrott baserad på den faktiska skadan som upphovsrättsinnehavarna drabbats av, men det är svårt att visa på utebliven försäljning när motparten inte gör någon vinst. Finns det vinst (som vid piratkopiering av kläder eller väskor) är det en sak, men när man delar med sig av den kultur man uppskattar och laddar ner finns det inget direkt vinstsyfte. Efter ändringen räcker det alltså att juridiskt visa en rimlig beräkning på vilken skada som upplevts. Ja jag använder upplevd skada precis som jag använde upplevt straff för det är vad det är. Det går inte att visa någon faktiskt skada utan man tar externa organisationer till hjälp för att få fram en kostnad som kan uppfattas som rimlig. Hovrätten ansåg inte skadeståndskravet var rimligt, utan valde ett lägre belopp än vad målsägarna begärt, men det är i princip en liknande förhandlingssituation som man gör vid en löneförhandling eller när man prutar i butik.

Naturligtvis kan man fundera på om det finns något sätt att räkna ut den upplevda skadan vid upphovsrättsmål där ingen vinst kan bevisas för huvudmålet. Hur är det med exempelvis tidningsförsäljningen? Hur påverkas Expressen och Aftonbladets lösnummerförsäljning av att det finns gratistidningar? Kan man beräkna vilken upplevd skada en enskild gratistidning har tillhandahållit? Nu kommer säkert någon att säga att tidningar har olika skribenter och har alltså andra rättigheter, men är det olika nyheter i Metro om man jämför med Aftonbladet? Kanske lite mindre skvaller i Metro, men annars får man samma TT-nyheter oavsett vilken tidning man väljer tycker jag.

Så vi pratar om upplevd skada som ersätts med skadestånd som upplevs som straff av de som dömts samt av allmänheten som riskeras att drabbas.

Fildelning skapar rätt mycket känslor och många frågar hur artisten ska få betalt. Fast skadeståndet går inte till artisten, som kanske eventuellt möjligtvis inte har fått en lika stor försäljning som de teoretiskt skulle kunna ha haft om skivförsäljning jämförs med annan statistik, utan till just upphovsrättsorganisationerna som är målsägare i målet. Upphovsrättsorganisationerna som lägger mycket pengar på både att påverka lagstiftande politiker att ordna hårdare upphovsrätt samt åt rättsystemet utreda misstänkta upphovsrättsbrott. Vad är det för upplevd skada som upphovsrättsorganisationerna drabbats av? Om man kollar historiskt sett så finns det idag både fler och större upphovsrättsorganisationer än det fanns för tjugo år sedan. Hur kan en sådan bransch hävda att de har lidit en skada?

Vilken tur att IPRED inte kräver att upphovsrättsorganisationerna ska visa någon faktiskt skada vid upphovsrättsmål, eller ens när det gäller medhjälp till upphovsrättsbrott.

Hur är det i övriga fall? Kan det vara så att Englas liv var undervärderat? Kan den fjortonåriga flickans restrerande liv vara utan värde? Engla skulle ha kostat en massa fram till dess hon skaffat ett jobb och började betala samhället samt sin familj för den investeringen. Hon hade redan kostat familj och samhälle massor med pengar, för det gör vi alla. Oavsett om vi har medborgarlön eller inte. Det är en långsiktig investering för att vi en gång ska kunna bidra till samhället på olika sätt. Under en livstid kanske man tjänar några miljoner, varav en stor del går tillbaka i samhället som konsumtion. Borde då inte Englas skadestånd snarare varit på säg 7,5 miljoner? För att täcka den faktiska förlust som familj kommer att uppleva, utan att räkna med någon framtida generationsvinsten. Den fjortonåriga flickan överlevde, men har hennes syn på sex och män kanske påverkats? Kan man på något sätt återskapa det förtroende för systemet utan att lägga ner mycket pengar på terapi? Borde inte 5 miljoner varit ett mer rimligt belopp, för att avskräcka andra från att göra något liknande?

Skadeståndsbeloppet är kanske inte ett straff, men det påverkar i vissa avseenden mer än vad något straff kan göra och i många fall kommer det att upplevas som ett straff oavsett vad juridiken eller annat säger.

Orsaken är naturligtvis lagstiftningen som med IPRED lämnar möjligheter för upphovsrättsorganisationer att ange mycket stora skadeståndsbelopp, baserat på i vissa fall faktorer som inte varierar när det gäller fildelning. Lagstiftningen som politikerna har beslutat, efter att lobbyorganisationer har hjälpt till att formulera eller åtminstone påtalat behovet av lagstiftning under lång tid.

Pingat på Intressant.