”Censurens främsta makt är att den får folk att känna sig rädda och begränsa sig. Men om du vill säga något i Kina, ja då kan du säga det utan några större straff. Det är ju inte så att man slängs i fängelse så fort man öppnar munnen.” – Pu Zhigiang i en översatt telefonintervju med Svenska Dagbladet. Han fortsätter med ”Folk ska ha rätt att inte bry sig om yttrandefrihet. Men de ska inte straffas om de gör det. Visst, det är många som inte vet om Nobelpriset. Men på lång sikt är det viktigt. Det är ett faktum som inte går att ändra. Fler och fler får reda på varför Liu miste sin frihet.”
Jag anser att censur inte löser något problem och att det snarare är ett hinder för informativa beslut. Jag är exempelvis motståndare mot användandet av blocklistor mot barnporr, eftersom det inte används mot något sexuellt övergrepp mot barn. Snarare finns det risk att upptäckande av övergrepp hindras genom införandet av sådana listor. Det är också ett problem att människor blir rädda för risken för censur och begränsar sig själva.
Moderatmännen är också rädda för Internet och vill därför skydda yttrandefriheten genom övervakning och filtrering. Tyvärr skyddar inte generell övervakning mot något faktiskt brott, däremot är det integritetshämmande och farligt för just yttrandefriheten. Om du vet att din granne lyssnar på vad du säger i ditt sovrum hindrar det dig från att till din fru uttrycka åsikter om grannens trädgård, trots att du aldrig kommer att ta en grävskopa och demolera buskarna som du är allergisk mot. Om du vet att företaget avlyssnar alla anställdas kommunikationer kanske du inte vågar berätta om dumpningen av miljögifter. Om du vet att staten kanske avlyssnar din (eller din mottagares) e-post får du inte meddelandeskydd när du berättar om något konstitutionsbrott till media. Filtrering och censur har aldrig visat sig bra för yttrandefriheten, oavsett vad regeringar hävdar. Ur Moderaternas syn på Internet
Det är inte lika tillgång till information att censurera vissa delar av nätet för vissa användare eller leverantörer. Det är inte lika tillgång till information att lägga ansvar på Internetleverantören för vad användaren gör. Fast det är just vad Cecilia Malmström vill införa. Jag hävdar att nationella filter möjliggör fler brott, till exempel faktiska övergrepp av barn, än de hindrar. Jag anser därför, tvärtemot Cecilia, att det finns en gradskillnad mellan en bild på ett brott och själva brottet. Ur Datalagringsdirektivet #dld versus Polisutredningen
När det debatteras om att utöka spärrlistor hos Internetleverantörer och på flygplatser, införa ACTA och med FRA övervakar trafiken som går från alla Internetleverantörer, då är man på väg mot ett kontrollsamhälle där det inte finns utrymme för yttrandefrihet oavsett om det är på Internet eller i ditt egna vardagsrum. Att undvika spärrlistor och gå runt övervakningen är och förblir ett sätt att arbeta för yttrandefriheten. Tänk på det när det diskuteras hemliga telegram.
Relaterat är Internet – ett hjälpmedel mot funktionsnedsättning, Subtila hot – fascism och despotism samt Politiker ser Internet som ett hot.
Pingar på Intressant.
Ett svar till “Yttrandefrihet kontra censur”
Från Piratpartiet:
Informationskriget eskalerar
Saker går vansinnigt fort nu. Igår skrev jag om att höga politiker går ut i media och vill att uppgiftslämnare till media ska skjutas, eller åtminstone lönnmördas. Det är så det går till i Kina och Iran. Och nu även här i Väst.
Idag har det kommit mer, mycket mer av den där ”Välkommen till Kina”-känslan. Ett axplock:
Studenter i USA ges ett vänligt råd att inte prata om WikiLeaks med sina vänner om de vill ha jobb efter examen. Rådet kommer inifrån statsförvaltningen. Den sortens subtil skrämsel har jag aldrig någonsin sett i väst tidigare, men den förekommer i… ja, just det. Kina och Iran. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur det går kalla kårar när en statstjänsteman antyder, bara antyder på det där sättet att ”det kanske går dåligt för dig om du diskuterar det här med vänner och bekanta”.
Schweiz letar efter sätt att stänga WikiLeaks’ bankkonto, utöver att PayPal redan har stängt ett av inflödena.
Australiensisk polis letar efter och funderar på om man kan sätta dit Julian Assange för något brott. (I normalfall går man åt andra hållet: man hittar brottet först och sedan hittar man en gärningsman; att göra tvärtom är att be polisen ta hand om en besvärande person på vilket sätt som helst och har inte i ett rättssamhälle att göra.) De undersöker dessutom möjligheterna att göra honom statslös genom att göra hans australiensiska pass ogiltigt.
Under tiden har WikiLeaks höjt sina försvarsinsatser och gör det nu enkelt för vem som helst att sätta upp en spegelkopia av hela WikiLeaks, så att sajten distribueras över massor av olika servrar och länder. Sanitarium satte upp steg-för-steg-instruktioner på svenska (och jag har redan satt upp en egen spegel hemma hos mig, det var enkelt). Mindre än 24 timmar efter det arbetet började är WikiLeaks spegelpublicerat fullt ut på över 200 ställen.
Historiska paralleller
Jag brukar ibland säga att allt detta har hänt förut, och allt detta kommer att hända igen. Jag skrev igår att man angriper infrastrukturen för att hindra information och idéer att komma ut (och dagens händelser fortsätter på samma tema, plus att man börjar skrämma människor från att prata om det). En viktig parallell hände under andra världskriget här i Sverige.
Man kunde inte förbjuda tidningar att tryckas, det hade grundlag sett till. På något sätt ville man ändå få stopp på vissa tidningar, framför allt kommunistiska och antinazistiska. De var… besvärande. Det var då som något ljushuvud kom på att man kan förbjuda dem att transporteras på järnväg och väg, även om man inte kan förbjuda själva tryckningen. Då skulle ju idéerna inte komma ut. Det kallades för transportförbud och lagen gällde 1940-1943.
Parallellerna är slående. Man lyckades inte stänga ner obekväma publikationer, utan angrep i stället infrastrukturen från maktens håll. Även responsen är väldigt lik det som händer idag: aktivister kring dessa politiska tidningar, massor av aktivister, byggde snabbt upp ett volontärnätverk för att bygga upp en ny fungerande distribution och bära ut tidningarna på egen volontärkraft. Det fungerade. Angreppet mot infrastrukturen för att tysta idéer misslyckades.
1949 skrevs det in i svensk grundlag att ingen får vägra att transportera en tidning på grund av dess innehåll. Då hade det tidigare angreppet på infrastrukturen fallit i stor skam.
Det gäller att upprepa historien. Det är upp till oss, här och nu, att fortsätta kämpa för en fungerande infrastruktur. Så länge idéerna kan bäras ut, så har de som förespråkar censur ingen chans.